Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget. När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Den handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Tack för boken, Pirkko och Förlaget!
När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Hon ser tillbaka på sina första år. Boken handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är ett 50-tal där Sovjetunionen är högst påtagligt i Finland. Boken är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Det dröjer innan hon upptäcker att hon är endabarn eftersom det alltid finns så mycket folk runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Det medför inte några problem att vilja vara pojke när hon är liten, hon försöker kissa stående och hon får en grön skärmmössa av farfar. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Hon fick en trehjuling genom samfundet och det kom även en tv därifrån men den visade bara ryska program.
Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus), Punainen erokirja (Den röda separationsboken), där Det minsta gemensamma är första delen. Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.
Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Det som slår mig mest är hur Saisio fångar barndomens nyfikenhet och känslor med en balans mellan humor, absurditet och krass realism. Styckeindelningarna, där meningar ofta börjar eller slutar med men, och, och sedan, och nu, ger texten andrum, tid för reflektion, och speglar hur ett barn ständigt försöker orientera sig i en vuxenvärld som inte alltid tar emot hennes frågor.
Dialogerna är korta och koncisa men rymmer allt som behövs, det är en krasshet som gör berättelsen både skarp och levande. Perspektivet växlar mellan jag och hon, ibland hon när distans behövs och jag fascineras av hur Pirkko ser sig själv växa upp som pojke samtidigt som hon är ett barn med känslor som väller över men som inte alltid blir förstådda. Jag känner igen underligheter från min egen barndom, som tron att ett äppelskaft (i mitt fall var det äppelkärnor) kan växa till ett träd i magen, och blir berörd av barnets frågvisa natur som ofta möts av tystnad eller korta svar från vuxna. Farmor är sträng, farfar ibland hård och oberäknelig men båda är närvarande på ett sätt som gör vardagen förutsägbar och i viss mån trygg. Hundar, trehjulingar, skridskor och smalfilmskameror blir mer än leksaker, de är symboler för relationer, uppmärksamhet och samfundets inflytande.
Temat kärlek och tvång återkommer på många sätt. Att älska är en order; man ska älska sin mamma, pappa, fosterlandet och Gud. Tv-personligheten Miss Lunova blir ett exempel på barnets egna känslor och val, en kärlek som är självständig och intensiv och som kontrasterar mot det tvingande i vuxenvärldens regler. När Pirkko får höra och funderar över den hemska berättelsen om det judiska barnet som blir korv eller när farmor och hon känner osäkerhet kring trivsel, påminns jag om hur mycket barns känslor kan vara osynliga eller besvärliga för de vuxna.
Samtidens historia är ständigt närvarande. Samfundet Finland-Sovjetunionen påverkar vardagen på små och stora sätt, från propaganda på tv till materiella gåvor som trehjulingar eller filmer som blir både spännande och ibland jobbiga för barnet. Pirkko lär sig om världen, om makt och förväntningar, samtidigt som hon utforskar sin egen identitet. Mamma och Pirkko upptäcker att de lär sig kapitalismens grunder handgripligen via tuggummin där bilder följer med. Det visar sig att alla bilder inte finns tillgängliga.
Humorn i texten är ofta svart, ibland absurd, och blandas med starka, sorgliga iakttagelser. Farfar har sina historier, de avlidna finns i två slag, fattigdomens konkretisering, matrester som barnen slåss om, allt beskrivs krasst men utan dömande. Pirkko kommer på sig själv med att ha olika versioner av sig själv; en för farfar, en för farmor, en för mamma, en för pappa och en version där hon är pojke och sig själv. Det blir tydligt att barndomens känslor är komplexa, mångbottnade och inte alltid förstådda av vuxenvärlden.
Det är denna kombination, barnets skarpa iakttagelser, det historiska och politiska sammanhanget samt humor och absurditet som gör Det minsta gemensamma till en bok som verkligen gör avtryck, en bok som bör läsas av alla, en klassiker. Saisio visar att barndomens värld är både smått komisk och djupt allvarlig och att minnen, makt och kärlek är sammanflätade.