Bakom ridån av Bettina Bieberstein Lee är utgiven av Louise Bäckelin Förlag. Christina är en ung och osäker flicka när hon får en spådom som förutsäger flera händelser i hennes liv, till och med hennes död. 50 år senare bjuder hon in till sin 70-årsfest med tillägget: ”PS. Ni kommer att bli överraskade”. Hennes döttrar Ellen och Bodil har inte pratat med varandra på över fem år och lever på olika håll med sina minnen av mamman. Christina har varit en firad skådespelerska men hennes barn har upplevt en sida som inte visats offentligt och de vet inte vad de ska tro om festen. Boken belyser det som är viktigast i livet samtidigt som svåra känslor som sorg, förlust och rädsla vävs in som följeslagare. Det är berörande, tänkvärt och fyllt av livsvisdom i en behaglig inramning. Tack för boken, Bettina och Louise Bäckelin Förlag!
Christina är en ung och osäker flicka när hon får en spådom som förutsäger flera händelser i hennes liv, till och med hennes död. Hon får veta att hon kommer att möta en våldsam död om hon inte slutar fästa sig vid världsliga ting och att det ska ske innan hon fyller sjuttio. 50 år senare bjuder hon in till sin 70-årsfest med tillägget: ”PS. Ni kommer att bli överraskade”. Hennes döttrar Ellen och Bodil har inte pratat med varandra på över fem år och lever på olika håll med sina minnen av mamman. Ellen har ett fritt arbete på en plantskola och Bodil lever ett inrutat liv som lärare. Christina har varit en firad skådespelerska men hennes barn har upplevt en sida som inte visats offentligt och de vet inte vad de ska tro om festen. De är osäkra på om deras pappa Rutger kommer att dyka upp och vet inte heller vem Christina har bjudit.
Bettina Bieberstein Lee är född i Berlin, uppvuxen i Schweiz och har bott i Stockholm i över fyrtio år där hon lever tillsammans med sin familj. Hon debuterade som romanförfattare 2017 med spänningsromanen Korpsystrar som blev nominerad till Årets deckardebut i Crimetime Award. Bieberstein Lee har tidigare arbetat som journalist och driver även en uppskattad podcast vid sidan av sitt författarskap. Somrarna tillbringar hon i Sorundas skärgård, en plats som ofta fungerar som inspirationskälla till hennes berättelser.
Bakom ridån är i grunden en familjesaga där relationerna mellan Christina, Bodil och Ellen långsamt vecklas ut genom lager av tystnad, oförlösta konflikter och olika versioner av samma historia. Det som egentligen dominerar berättelsen är inte händelserna i sig, utan det som inte sägs, den där tystnaden som blir ett eget språk i familjen och som formar deras sätt att leva och relatera till varandra. I det här ligger en av bokens starkaste trådar; hur frånvaro av kommunikation kan bli lika styrande som öppna ord.
Boken belyser det som är viktigast i livet samtidigt som svåra känslor som sorg, förlust och rädsla vävs in som följeslagare. Det är berörande, tänkvärt och fyllt av livsvisdom i en behaglig inramning. Just den balansen är något jag tycker om, hur Bettina lyckas föra in existentiella frågor utan att det tippar över i det tillrättalagda eller övertydliga. Det finns en tydlig medvetenhet i berättandet som gör att de större frågorna får andas utan att bli förenklade.
Christinas livsval och drivkraft speglar samtidigt en kamp mellan yttre förväntningar och inre nödvändighet. Hennes vilja att stå på scenen blir mer än ett yrkesval, det blir ett sätt att existera, att få vara någon annan men också att äga sin egen berättelse. Samtidigt finns där ett tydligt motstånd från omgivningen, vilket skapar en spänning mellan frihet och kontroll som följer henne genom livet.
En av de mest intressanta delarna i boken är hur spådomen fungerar som ett slags livsfilter. Den väcker frågor om öde och val, om hur mycket av våra liv som formas av det vi tror ska hända. Vill vi egentligen veta framtiden? Eller skapar vetskapen i sig en begränsning? Det blir ett slags ”Sliding Doors”-perspektiv där alternativa liv alltid skymtar i bakgrunden utan att vi någonsin kan veta vad som egentligen hade blivit annorlunda.
Samtidigt rör sig berättelsen mycket kring arv, både känslomässigt och relationellt. Vi bär alla på en ryggsäck som andra inte vet något om och vi för det vidare. Christina fick med sig jobbiga saker i sin ryggsäck som hon skickade vidare med råge. Det är en träffsäker bild av hur mönster upprepas, ofta utan att någon riktigt förstår var de började.
Christinas samlarmani kan också ses i det ljuset, som ett sätt att skapa kontroll i något som egentligen inte går att kontrollera. Genom att samla på föremål skapar hon en känsla av mening och beständighet samtidigt som det blir ett sätt att lämna efter sig spår av sig själv. Det knyter an till en återkommande rädsla i boken; rädslan att inte bli ihågkommen. Christina är så otroligt rädd att inte bli ihågkommen vilket är sorgligt och någon form av självskadebeteende men jag har samtidigt förståelse för henne. Tänk att ha levt ett helt liv och att ingen minns en när man dör, varför levde man då? En klassisk existentiell fråga som kan bli oöverstiglig om tankarna tar över.
Hemligheter och det som inte sägs är också centralt. När är det rätt tid att berätta något man valt att dölja från början, så svårt! Sorg och förlust är två centrala känslor i handlingen och då även efter det som inte var, kunde ha varit eller skulle blivit. Det finns en ständig rörelse mellan det som varit och det som aldrig blev, vilket skapar en emotionell tyngd som ligger kvar genom hela berättelsen.
De övernaturliga inslagen, i form av spådomar och varslande upplevelser, tillför ytterligare ett lager. Ellen upplever sådant som kan tolkas som föraningar men snarare än att romantisera det övernaturliga blir det intressant just i hur det tolkas och förstås i efterhand. Det lämnas öppet för läsaren att själv avgöra vad som är vad.
Det handlar till syvene och sist om att se inåt sig själv och förstå vad jag vill, behöver och kan åstadkomma, se resurser och tillgångar istället för hinder och svårigheter. Det är här Bettina lyckas att skiva varsamt så det inte blir ett klistermärke-quote som jag kan sätta på bilen.