maj 2026 – Bokluckan

Allt som återstår av Virginie Grimaldi

Allt som återstår av Virginie Grimaldi är utgiven av Mius Förlag. Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman. Det här är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Tack för boken, Virginie Grimaldi och Mius Förlag!

Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Hela hennes tillvaro har förändrats och sorgen efter maken är ständigt närvarande. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Det är svårt att hitta en lägenhet och efter ett otal lägenhetsvisningar känner hon sig nedslagen. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Arbetet på bageriet ger honom en liten inkomst men han har fortfarande ingenstans att bo. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Ingen av dem ser egentligen fram emot att bo tillsammans. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman.

Virginie Grimaldi är en fransk författare född 1977 i Bordeaux där hon fortfarande bor. Hon debuterade som romanförfattare 2015 och har sedan dess blivit en av Frankrikes mest lästa författare. Hennes böcker har översatts till över tjugo språk och har nått stora framgångar både i Frankrike och internationellt. Grimaldi är känd för sina relationstäta berättelser där humor och värme ofta blandas med teman som sorg, familjerelationer, vänskap och livskriser.

Allt som återstår är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Det som verkligen berörde mig var hur Virginie Grimaldi skildrar människor som på olika sätt gått sönder men som långsamt hittar tillbaka till sig själva genom gemenskapen med andra. Jeanne, Iris och Théo bär alla på en ensamhet och en sorg som format dem men när deras liv flätas samman uppstår något som liknar en familj.

Jeannes sorg är överväldigande och genomsyrar hela hennes tillvaro. Hon försöker hålla fast vid sin make och vid livet de hade tillsammans samtidigt som hon också bär på andra förluster och besvikelser. Jag tyckte att Grimaldi skildrade hennes sorg på ett väldigt ömsint och trovärdigt sätt. Sorgen får ta plats utan att bli dramatisk och det gjorde att den kändes ännu starkare.

Iris berättelse gjorde mig arg och ledsen. Det psykiska våldet hon utsattes för var så nedbrytande och obehagligt att jag ibland bara ville skrika åt henne att springa därifrån och aldrig se tillbaka. Grimaldi visar väldigt tydligt hur en destruktiv relation kan bryta ner en människas självkänsla och få henne att tvivla på sitt eget värde och sin egen förmåga. Det gjorde ont att läsa om hur Iris förlorat tron på sig själv trots att hon är både kompetent och varm.

Théo blev kanske den karaktär som berörde mig allra mest. Han försöker navigera livet efter en uppväxt präglad av svek, otrygghet och längtan efter kärlek. Det finns något väldigt sårbart i honom samtidigt som han använder humor och charm för att skydda sig själv och lätta upp stämningen runt omkring sig. Jag upplevde att hans skämtande ofta blev ett slags försvar mot allt det svåra han bär inom sig. Samtidigt finns det en sådan värme och omtanke hos honom.

Det jag tycker att Virginie Grimaldi lyckas särskilt bra med är relationerna mellan karaktärerna. Allt får ta tid. Det är trevande, försiktigt och lågmält men också väldigt mänskligt. Jeanne, Iris och Théo börjar sakta förstå varandras styrkor, svagheter och sårbarheter och det gör att relationerna känns genuina. De försöker inte rädda varandra genom stora gester utan genom små handlingar, omtanke och närvaro.

Jag tycker också mycket om hur Grimaldi väver in humor mitt i allt det tunga. Det finns en värme i berättelsen som gör att den aldrig blir mörk trots att den behandlar sorg, våld, ensamhet och psykisk utsatthet. Balansen mellan det smärtsamma och det hoppfulla gör att berättelsen känns väldigt levande.

När jag slog igen boken kände jag att jag inte riktigt ville lämna Jeanne, Iris och Théo. Jag hade gärna fortsatt följa deras liv och deras relationer. Det säger mycket om hur levande och nära karaktärerna kändes för mig som läsare.

Det som vilar i mörker av Emma Olofsson

Det som vilar i mörker av Emma Olofsson är utgiven av Saga Egmont. Boken är den fjärde delen i Sonja Ljung-serien. Kriminalinspektör Sonja Ljung är på höstmarknad med några av sina kollegor i Karlskrona. Deras trevliga stund avbryts av ett skrik och någon ropar: Han har en kniv! En man har blivit knivhuggen och polisen sätter genast igång med arbetet att hitta den skyldige. När en kvinna hittas skjuten utanför en lägenhetsport blir det ytterligare ett fall att lösa. Polisinspektör Klara Andersson går i sin mammas och morfars fotspår men har svårt att skapa sig en egen identitet bland poliserna eftersom många känner till hennes mamma. Jag tycker om hur jag får följa poliserna både privat och i arbetet. Samhällsfrågor, relationer och mörka hemligheter vävs samman till en spännande kriminalroman som jag älskar att vara en del av.

Kriminalinspektör Sonja Ljung är på höstmarknad med några av sina kollegor i Karlskrona. Hennes chef Morten har föreslagit att de ska träffas och ta en öl tillsammans. Deras trevliga stund avbryts av ett skrik och någon ropar: Han har en kniv! Runt omkring dem skriker människor och rusar från området. En man har blivit knivhuggen och polisen sätter genast igång med arbetet att hitta den skyldige. Två tjejer i tonåren har tagit en bild på förövaren. När en kvinna hittas skjuten utanför en lägenhetsport blir det ytterligare ett fall att lösa. Det finns misstankar om att dådet har kopplingar till kvinnans arbete på Migrationsverket. Polisinspektör Klara Andersson går i sin mammas och morfars fotspår men har svårt att skapa sig en egen identitet bland poliserna eftersom många känner till hennes mamma. Hon har varit polis i två år och känner sig osäker på om hon valde yrket själv eller om hon bara följde den väg som förväntades av henne.

Emma är född och uppvuxen i Malmö men har bott i Blekinge sedan 2014. Innan hon blev författare på heltid arbetade hon som lärare i svenska och samhällskunskap. Hon debuterade 2020 med Vita rosor och har sedan dess varit otroligt produktiv. Emma har bland annat skrivit Karlshamnsserien, Sonja Ljung-serien, Olofströmsmorden, flera barnböcker samt böcker tillsammans med Cecilia Sahlström och maken Lukas Olofsson. År 2023 tilldelades hon Olofströms kommuns kulturpris. Du kan läsa om flera av Emmas böcker här i Bokluckan.

Jag tycker om hur Emma låter samhällsfrågorna ta plats utan att de känns inskrivna för sakens skull i Det som vilar i mörker. Det finns en tyngd i berättelsen där människor på olika sätt befinner sig i utsatta situationer och där gränsen mellan att vilja hjälpa och att faktiskt hjälpa ibland blir suddig. Goda intentioner räcker inte alltid hela vägen och ibland kan människor gå över gränser eller fatta beslut som i längden får motsatt effekt. Särskilt utsatta blir personer på flykt som riskerar att hamna i beroendeställning till människor som antingen vill väl men agerar överilat eller till människor som medvetet utnyttjar deras utsatthet. Handlingen är både högaktuell och angelägen.

Våld i nära relationer är också ett viktigt tema i boken och Emma skildrar det på ett väldigt trovärdigt sätt. Skammen och skulden hos den som utsätts blir tydlig och det märks hur svårt det kan vara att bryta sig loss när någon annan successivt tagit kontroll över ens liv. Svartsjuka kan börja i något litet men växa till något destruktivt där kontroll, misstänksamhet och manipulation tar över vardagen. Jag tycker boken visar hur viktigt det är att människor runt omkring vågar fråga, vågar lägga sig i och vågar ta det där obekväma samtalet. Samtidigt visar den också hur svårt det kan vara för den som är utsatt att själv förstå att skulden aldrig ligger hos offret.

Jag tycker om hur jag får följa poliserna både privat och i arbetet. Relationerna mellan karaktärerna känns levande och mänskliga. Det finns relationer som skaver och sätts på prov men också relationer fyllda av omtanke och lojalitet. Sonja och Navid har en jargong som känns naturlig och varm och jag tycker om hur de retas med varandra utan att det blir hårt eller elakt. Morten är dessutom en chef som verkligen bryr sig om sin personal och fungerar som en trygg punkt i gruppen vilket är fint att läsa om eftersom sådana karaktärer inte alltid får ta plats.

Klara är en karaktär som väcker många tankar. Att försöka skapa sig en egen identitet samtidigt som omgivningen redan har en bild av vem man är genom ens familj måste vara svårt. Det finns en osäkerhet hos henne som gör henne mänskligt skör och lätt att förstå. Jag tycker Emma lyckas bra med att visa hur mycket våra relationer och vår bakgrund påverkar oss, även i vuxen ålder.

Fallen är obehagliga och spänningen finns närvarande genom hela boken. Det finns flera oväntade vändningar och jag tycker om att följa själva polisarbetet och hur utredningarna växer fram steg för steg. Hemligheter spelar en stor roll i berättelsen. När människor bär på saker som de försöker dölja under lång tid börjar det till slut tära på dem och ibland leder det vidare till ilska, desperation och hämnd. Det gör att berättelsen hela tiden bär på ett underliggande mörker.

Jag blev också glad över att Matias Hernández skymtar förbi, om än väldigt kort. Det är något särskilt med karaktärer som dyker upp igen och skapar igenkänning mellan olika böcker och serier.

Samhällsfrågor, relationer och mörka hemligheter vävs samman till en spännande kriminalroman som jag älskar att vara en del av. Jag ser verkligen fram emot nästa del i serien.

Ett liv långt borta av M. L. Stedman

Ett liv långt borta av M. L. Stedman är utgiven av Albert Bonniers Förlag. 1958 i Västra Australien åker Phil MacBride iväg med sin lastbil med sönerna Warren och Matt. Hans fru Lorna och dottern Rose är kvar hemma på gården. Phil väjer för en känguru mot bättre vetande och olyckan som följer får förödande konsekvenser för hela familjen. Familjen drabbas av ytterligare tragedier och kvar bland resterna av en stukad familj finns en liten pojke som försöker finna sin plats i sammanhanget. Det är en familjesaga som är otroligt vacker, sorglig och berörande och jag vill vara kvar i familjen MacBrides sköra och sårbara tillvaro. Kärlek, hemligheter och rätten att få vara sig själv blandas med storslagen natur och vardagliga sysslor. Så bra, så tänkvärd och så fantastisk! Tack för boken, M. L. Stedman och Albert Bonniers Förlag!

1958 i Västra Australien åker Phil MacBride iväg med sin lastbil med sönerna Warren och Matt. Den tjugotvåårige Warren är äldst och Matt, som fyller arton om två dagar, är yngst i syskonskaran. Phils fru Lorna och dottern Rose är kvar hemma på gården. Rose skulle egentligen ha följt med till mötet de är på väg till men efter att ha lurat Matt blir hon kvar hemma. Phil väjer för en känguru mot bättre vetande och olyckan som följer får förödande konsekvenser för hela familjen. På ett ögonblick förändras allt för familjen. Familjen drabbas av ytterligare tragedier och kvar bland resterna av en stukad familj finns en liten pojke som försöker finna sin plats i sammanhanget.

M. L. Stedman är en australisk författare och tidigare jurist som är uppvuxen i Västra Australien men numera bor i London. Innan hon började skriva arbetade hon som advokat och studerade senare kreativt skrivande vid University of London. Hennes debutroman Fyren mellan haven från 2012 blev en internationell succé och översattes till många språk. Romanen filmatiserades 2016 med Michael Fassbender och Alicia Vikander i huvudrollerna.

Efter debuten dröjde det många år innan hennes andra roman, Ett liv långt borta, kom ut. Inför arbetet med Ett liv långt borta reste Stedman runt i Västra Australien för att göra research om livet på avlägsna fårfarmar under 1950-talet. Hennes böcker kretsar ofta kring familjerelationer, skuld, hemligheter och människors längtan efter tillhörighet.

Det som drabbar familjen MacBride förändrar inte bara deras liv för stunden utan skapar ringar på vattnet som sträcker sig genom generationer. Ett ögonblick kan förändra en hel släkts historia och konsekvenserna går varken att förutse eller överblicka. Jag tycker att M. L. Stedman skildrar det på ett väldigt skickligt sätt genom att låta sorgen, skulden och tystnaden leva kvar långt efter själva tragedin. Livet går vidare men det finns hela tiden något skört och sårbart i familjens tillvaro som aldrig riktigt försvinner.

Det är en familjesaga som är otroligt vacker, sorglig och berörande och jag vill vara kvar i familjen MacBrides sköra och sårbara tillvaro. Kärlek, hemligheter och rätten att få vara sig själv blandas med storslagen natur och vardagliga sysslor. Så bra, så tänkvärd och så fantastisk!

Jag tycker också mycket om hur författaren skildrar människorna och tiden de lever i. Flera av karaktärerna bär på skuld och skam som blir nästan omöjlig att ta sig ur eftersom omgivningen och tiden inte tillåter människor att leva öppet eller annorlunda. Rätten att få vara sig själv blir begränsad i en liten ort där alla känner alla och där skvaller snabbt kan få stora konsekvenser. Hemligheter hålls undan för att skydda människor men riskerar samtidigt att rasera hela tillvaron om de kommer fram. Det finns också något väldigt sorgligt i hur flera av karaktärerna börjar se sig själva som ovärdiga kärlek och lycka efter det som hänt.

Naturens storslagenhet och människans litenhet blir också tydlig genom hela berättelsen. Landskapet i Västra Australien känns både vackert och obarmhärtigt och människorna lever nära naturen och dess villkor. Samtidigt förändras samhället omkring dem. Nya tider, gruvindustrin och förändrade levnadssätt påverkar livet på gårdarna och gör att det gamla långsamt håller på att försvinna. Jag tycker mycket om hur Stedman väver in sådana förändringar utan att det tar över berättelsen.

En detalj jag verkligen fastnade för är Andys ord ”glömme”, som motsats till minne. Det säger så mycket om boken och om människorna i den. Flera av karaktärerna försöker leva vidare med sådant de helst vill glömma men som ändå fortsätter att forma dem. Boken rymmer så många känslor och tankar kring familj, tillhörighet, skuld och identitet att det är svårt att släppa familjen MacBride när boken är slut.

Motljus av Pirkko Saisio

Motljus av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget M. Boken är den andra delen i Helsingforstrilogin som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tack för boken, Pirkko och Förlaget M!

Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Rummet hon blivit lovad får farfadern och den frihet hon såg framför sig dras undan. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Diskussionerna dem emellan gör att modern går därifrån. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. Hon söker inspiration i sin närhet för att utveckla sitt skrivande. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Med rekommendationer från finska Frälsningsarmén får hon jobbet. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Barnen binds vid pottorna och bestraffas godtyckligt med slag.

Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus) och Punainen erokirja (Den röda separationsboken). Motljus är den andra delen i serien som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Du kan läsa om Det minsta gemensamma här i Bokluckan.

Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är framför allt hur starkt Saisio skildrar känslan av att stå mellan olika identiteter och inte riktigt passa in någonstans. Jag känner hela tiden hur berättarrösten försöker förstå både sig själv och världen omkring sig. Hon iakttar, analyserar och formar meningar inom sig samtidigt som hon försöker hitta sin plats i familjen, politiken, tron och kärleken. Relationen till fadern blir särskilt stark eftersom deras diskussioner handlar om så mycket mer än bara politik. Det handlar om makt, frihet och rätten att få vara den man är.

Jag tycker mycket om hur berättelsen rör sig mellan Finland och Schweiz och hur minnen, tankar och upplevelser vävs samman i korta intensiva stycken. Hon har sett Sound of Music åtta gånger och känner sig som Julie Andrews. Och hon har läst Johanna Spyris bok Heidi. Åh, vad jag känner igen mig i detta även om jag är yngre. Jag älskade och älskar fortfarande både Sound of Music och Heidi.

Det finns något fragmentariskt i berättandet som samtidigt känns väldigt genomtänkt. Perspektivet skiftar mellan jag och hon och ibland nämns även Pirkko vid namn. För mig förstärker det känslan av autofiktion och av en människa som försöker förstå sig själv utifrån och in på samma gång.

Språket är en stor del av läsupplevelsen. Meningarna flyter fram med ord och formuleringar som känns poetiska men samtidigt jordnära och hårda. Jag fastnar ofta vid små detaljer och formuleringar som säger mycket med få ord. Det finns också en rytm i hur meningar binds samman och bryts upp med ord som och, men och fast, vilket gör att tankarna nästan känns som andetag eller minnesbilder. Formuleringar som ….tiden flyr från henne. …., Det luktar….nypressad kostymkrage, Ankorna skränar med leriga stämmor., ….disken slumrar i vasken… får mig att jubla inombords.

Jag tycker också om hur skrivandet får ta plats i handlingen. Det märks tidigt att hon observerar världen på ett sätt som gör att hon redan håller på att bli författare. Hon samlar intryck, människor, dofter och känslor och gör om dem till språk. Samtidigt finns en osäkerhet i henne när orden faktiskt ska uttalas högt. Det blir en stark kontrast mellan det välformulerade inre och svårigheten att göra sig hörd i verkligheten.

Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tänk att boken kom ut 2000 och först nu finns på svenska! Jag hoppas att även den tredje delen i trilogin kommer ut på svenska snart!

Den perfekta dejten? av Sophie Cousens

Den perfekta dejten? av Sophie Cousens är utgiven av Karat förlag. Chloe är trettioett år, hon har flyttat hem till sina föräldrar efter ett uppbrott och hon arbetar som assistent till en filmproducent. Hennes drömmar om att bli skådespelerska och manusförfattare har hamnat i bakgrunden. När det är dags för en återträff i Oxford med gamla kursare vill hon inte visa hur hennes liv har blivit. I ett försök att framstå i bättre dager har hon med sig Rob som hon har träffat genom en exklusiv dejtingsajt. Han är perfekt i alla avseenden men det finns en anledning till det. Och är det så Chloe vill ha ett förhållande? Boken är en underhållande romcom där önskan om att framstå som lyckad ställs på sin spets samtidigt som den avancerade teknikens möjligheter och risker utforskas. Tack för boken, Sophie och Karat förlag!

Chloe är trettioett år, hon har flyttat hem till sina föräldrar efter ett uppbrott och hon arbetar som assistent till en filmproducent. Det fungerar bra att bo där men hon känner sig vilsen i tillvaron. Hennes drömmar om att bli skådespelerska och manusförfattare har hamnat i bakgrunden. På arbetet har hon administrativa uppgifter och får inte gå klädd som hon vill. När det är dags för en återträff i Oxford med gamla kursare vill hon inte visa hur hennes liv har blivit. I klassens årsbok spåddes hon en framtid som framgångsrik skådespelerska. I ett försök att framstå i bättre dager har hon med sig Rob som hon har träffat genom en exklusiv dejtingsajt. Det var efter en rekommendation från en vän som hon kontaktade dem. Rob är perfekt i alla avseenden men det finns en anledning till det. Han är resultatet av den allra senaste tekniken. Och är det så Chloe vill ha ett förhållande?

Sophie Cousens är en brittisk författare och manusförfattare, särskilt känd för sina romantiska komedier. Hon arbetade tidigare som tv-producent i London i över tolv år, bland annat med program som The Graham Norton Show, Russell Howard’s Good News och Big Brother.

Hennes författardebut kom 2020 med romanen This Time Next Year som blev en New York Times-bästsäljare. Boken har även filmatiserats och Sophie ansvarade för filmmanuset själv. Sophie bor på ön Jersey i Engelska Kanalen där hon kombinerar sitt liv som författare med familjeliv. Hennes böcker har översatts till många språk. Du kan läsa om Ska hon verkligen dejta honom? här i Bokluckan.

Den perfekta dejten? är en underhållande romcom där önskan om att framstå som lyckad ställs på sin spets samtidigt som den avancerade teknikens möjligheter och risker utforskas. Sophie Cousens skriver med värme och humor men under den lättsamma ytan finns en tydlig underton av allvar och eftertanke. Chloe befinner sig i ett läge i livet där hon jämför sig med andra och känner att hon inte har lyckats på det sätt som förväntades av henne. Återträffen med de gamla kurskamraterna blir därför inte bara ett möte med det förflutna utan också med alla de drömmar som hon har lagt åt sidan.

Jag tycker att boken fångar den där känslan av att stå still medan alla andra verkar gå vidare väldigt bra. Chloe är lätt att känna med eftersom hennes osäkerhet och hennes behov av att framstå i bättre dager känns mänskliga. Samtidigt blir det tydligt hur mycket våra egna och andras förväntningar kan påverka hur vi ser på oss själva.

Det som gör att berättelsen sticker ut är hur tekniken vävs in i handlingen. Det handlar inte bara om dejting utan också om vad vi egentligen söker i en relation. Tanken på en partner som alltid säger rätt saker, alltid beter sig perfekt och aldrig orsakar konflikter låter först lockande men ganska snart väcks frågor kring vad som faktiskt gör en relation äkta. Vill vi verkligen ha någon som är perfekt hela tiden eller är det mänskliga bristerna också en del av närhet och kärlek? Sophie Cousens lyckas utforska detta på ett både underhållande och tänkvärt sätt utan att berättelsen blir tung.

Jag tycker också om hur boken leker med tanken på idealbilder, både när det gäller relationer och livet i stort. Chloe jämför sitt nuvarande liv med den person hon trodde att hon skulle bli och med bilden som andra hade av henne. Det gör handlingen relaterbar eftersom många nog någon gång har känt att livet inte blev riktigt som planerat.

Det här är en charmig, rolig och samtidigt tankeväckande bok om relationer, identitet och förväntningar. Kombinationen av romantisk komedi och frågor kring teknik och mänskliga känslor fungerar väldigt bra och gör att boken känns både modern och relevant.

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl är utgiven av Natur & Kultur. Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Hemligheten bär han själv genom livet. Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. I handlingen vävs berättelsen om Vilgot som elvaåring samman med berättelsen trettio år senare. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Det är mycket hans mor och far tycker att han inte ska veta, de viskar, talar engelska och de höjer på ögonbrynen. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. På sina vandringar tittar han in i andras hem och ser hur de lever. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. Ibland är han på väg till sin bästa vän Simen eller vännen Magne men oftast inte. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Elefanten blev kvar efter en rysk cirkus som under en tid bodde på gården. Hemligheten bär han själv genom livet.

Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som har etablerat sig som en av Norges mer framträdande litterära röster. Han har en bred bakgrund som skribent och har arbetat inom flera genrer, däribland romaner, lyrik och dramatik. Hans roman Fars rygg fick stor uppmärksamhet och belönades med Nordiska rådets litteraturpris. Boken blev en försäljningsframgång i Sverige. På väg till en vän är hans debutroman som nu kommit i ny utgåva.

På väg till en vän är en bok som i grunden handlar om ensamhet men också om hur ett liv kan formas av sådant som inte sägs rakt ut. Det är inte en berättelse som driver framåt i klassisk mening utan snarare en som består av fragment, minnen och ögonblick som tillsammans bygger en känsla mer än en tydlig förklaring.

Det som drabbar mig tidigt är Vilgots totala ensamhet. Han rör sig genom barndomen som någon som inte riktigt blir sedd. Hemmet är inte en trygg plats, snarare något han behöver undvika. Han hittar sina egna utrymmen, cykelförrådet, gatorna, andras hem. Redan där finns en stark känsla av utanförskap men också en sorts tyst anpassning, han lär sig att klara sig själv genom att försvinna.

Det är mycket som antyds snarare än förklaras. De vuxnas värld är fylld av viskningar, språkbyten och antydda hemligheter. Det skapar en känsla av att något alltid pågår precis utanför Vilgots förståelse, något han inte får tillgång till men ändå påverkas av.

Vilgots relation till sina föräldrar är svår att greppa fullt ut men den är tydligt präglad av distans och kontroll. Moderns smärta och humör verkar styra mycket av familjens vardag och fadern blir mer passiv i den dynamiken. Det finns stunder där Vilgot verkar få bekräftelse men de är korta och villkorade. Det är som om han hela tiden befinner sig i ett mellanläge mellan att vara del av familjen och att stå utanför den.

Samtidigt finns det något nästan drömskt i hur han rör sig genom världen. Han tittar in i andras liv, observerar, men deltar inte riktigt. Det gör berättelsen både konkret och overklig på samma gång.

Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Boken ger inte några tydliga svar. I stället lämnas läsaren med frågor om vad som faktiskt har hänt och vad som bara är tolkningar. Det finns en genomgående känsla av att något viktigt alltid ligger precis utanför det som sägs rakt ut.

Elefanten blir ett sådant exempel. Den är både konkret och samtidigt svår att placera. Den bär på en historia som känns större än den själv och den väcker frågor om ansvar, skuld och det som blivit kvar när andra har försvunnit. Just det dubbla, det konkreta och det symboliska, gör boken minnesvärd.

Det finns också återkommande figurer som Colamannen och Tryggve Lie som känns som skuggor i Vilgots liv. De är inte alltid fullt utvecklade som karaktärer men de får ändå stor betydelse i hur Vilgot ser på sig själv och sin omgivning. Tryggve Lie framstår som en idealiserad gestalt, någon Vilgot söker bekräftelse hos men aldrig riktigt når fram till.

Vilgot själv gör ofta saker som känns spontana eller oreflekterade, ibland nästan barnsligt direkta i sitt uttryck. Det är inte elakhet utan snarare en sorts ofiltrerad logik som ibland leder fel. Det gör honom både sårbar och svår att helt förstå utifrån.

Det finns också en återkommande känsla av att allt inte hänger ihop på ett traditionellt sätt. Vissa delar känns som ögonblicksbilder ur olika människors liv i samma hus snarare än en sammanhängande berättelse. Det förstärker känslan av fragment och ensamhet.

När Vilgot får korta stunder av närhet, till exempel i relationen till Greven av Hoff, blir de extra tydliga just för att de är så ovanliga. Men även där finns en bräcklighet som gör att allt kan försvinna snabbt igen.

Boken rör sig hela tiden mellan det vardagliga och det svårbegripliga. Vissa händelser är så märkliga att de nästan känns overkliga och ibland vet jag inte om de ska förstås bokstavligt eller symboliskt. Det gör läsningen både frustrerande och intressant.

Jag fastnar också för hur mycket ensamhet som finns i det outtalade. Även de gånger Vilgot inte är helt ensam rent fysiskt verkar han ändå stå utanför nästan alla sammanhang. Det är en sorts tyst isolering som pågår genom hela boken.

Jag förstår varför titeln är På väg till en vän. Vilgot är ute och går och säger att han är på väg till en vän för att slippa att vara hemma hos mor och far. Och det värsta som kan hända hände på väg till en vän. Han vandrar, han fryser och han känner sig inte välkommen någonstans.

Vilgot hamnar ibland i ett slags tänk-om-tänkande, där alternativen till hans verklighet blir lika viktiga som det som faktiskt händer. Det förstärker känslan av att han lever ett liv där mycket aldrig riktigt blir valt, utan bara sker.

I slutänden lämnar boken mig med fler frågor än svar, vilket också verkar vara dess poäng. Det är inte en berättelse som vill förklara utan snarare visa ett liv i fragment, där tolkningen ligger hos läsaren.

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk är utgiven av Norstedts. Boken är den tredje fristående delen i serien Drömmar om frihet. Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Hon har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom. 1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta. Tack för boken, Helena och Norstedts!

Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Toms pappa, som kom från Ungern, dog när han var liten. Johannas pappa har gift om sig och har två yngre döttrar med sin nya fru. Ingrid har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Efter att Ingrid tappade bort Oscar på Skansen när hon passade honom har Tom inte hört av sig. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Dottern är psykolog och tar ofta med sig sin yrkesroll in i privatlivet när hon pratar med Ingrid. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. I gruppen pratar deltagarna om sina liv och om hur relationerna har hamnat där de är idag. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Ezter har tagit hand om dottern och Tom har inte träffat henne sedan hon var liten men nu vill hon att Cinti ska bo i Sverige. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom.

Helena von Zweigbergk är en svensk författare och journalist som debuterade som romanförfattare 2001 med en deckarserie om fängelseprästen Ingrid. Genombrottet kom med Ur vulkanens mun och hon har sedan dess gett ut flera uppmärksammade romaner, däribland Än klappar hjärtan och Totalskada. Flera av hennes verk har översatts till andra språk. Under senare år har von Zweigbergk arbetat med romansviten Drömmar om frihet – ett generationsdrama där hon skildrar en familj över flera decennier under andra halvan av 1900-talet. Serien består av 1959. Ingrid och Georg – en kärlekshistoria, 1979. Johanna och Ingrid – ett familjedrama samt 1999. Tom och Ingrid – om att hitta hem.

Jag sögs verkligen in i den här boken och trivdes med att vara i den världen. Det är en sådan där läsupplevelse där man både känner igen sig och samtidigt blir frustrerad på karaktärerna, ibland samtidigt. Relationerna mellan Ingrid, Tom och Johanna är laddade och svåra och alla tre bär sin egen version av sanningen. Ingrid blir ifrågasatt i sin föräldraroll av sina vuxna barn och samtidigt känner hon inte alls igen den bild de har av henne. Det här är en av anledningarna till att jag tycker boken är så stark, alla har sin egen berättelse om vad som har hänt och de når aldrig riktigt fram till varandra i sina berättelser.

Jag känner med dem alla tre men jag blir också irriterad på dem alla tre. Och det är det som är så skickligt gjort. För det är väl precis så det är i livet, vi tolkar det som händer och har hänt på olika sätt av många olika anledningar och vi känner oss missförstådda när versionerna spretar.

Toms dotter Cinti är en karaktär jag ömmar väldigt mycket för. Hon blir en bricka i ett större relationsspel där vuxna försöker rättfärdiga sina val. Hon har ingen riktig plats och hennes perspektiv får inte riktigt utrymme. Det väcker starka känslor hos mig som läsare, både frustration och sorg. Även här visar Helena von Zweigbergk hur skickligt hon arbetar med att gestalta relationer utan att överförklara. Jag får själv fylla i mellanrummen, tolka handlingar, blickar och reaktioner. Det är inte allt som sägs rakt ut utan det är det som inte sägs som ofta blir viktigast. Det gör läsningen aktiv på ett sätt jag tycker mycket om. Jag blir en del av berättelsen snarare än en betraktare utifrån. Flera gånger känner jag att jag nästan vill ingripa, säga något, stoppa något eller driva något i en annan riktning. Det säger mycket om hur levande karaktärerna är gestaltade.

Terapigruppen är en annan del som jag funderar mycket på. Jag tycker om att följa de samtalen där människor försöker förstå sina relationer men inte alltid riktigt vill se sig själva i dem. Det finns något väldigt mänskligt i det. Ingrid känns ibland lite distanserad där, nästan som att hon betraktar sig själv och de andra utifrån, snarare än att fullt ut delta. Det skapar en intressant spänning i hennes karaktär.

En sak som fastnade hos mig är hur olika Ingrid och Johanna uttrycker kärlek. Johanna och hennes döttrar säger det ofta rakt ut och visar mycket fysisk närhet medan Ingrid menar att hon visar kärlek på andra sätt. Det blir en tydlig kontrast mellan olika sätt att vara förälder och människa och frågan väcks om vad som egentligen räknas som kärlek. Är det orden, handlingarna eller tolkningen av dem? För mig blir det tydligt att det inte finns ett rätt sätt men att det ändå skapar krockar när uttrycken inte möts.

Kommunikation känns överhuvudtaget som bokens kärna. Hur vi pratar med varandra, hur vi inte pratar och hur mycket som går förlorat i det som aldrig riktigt sägs. I terapigruppen tränar deltagarna på att uttrycka känslor och att byta perspektiv men samtidigt känns det som att kunskapen ofta finns där redan. Svårigheten ligger snarare i att omsätta den i verkliga relationer, där känslor och gamla mönster tar över.

Förlåtelse är en annan fråga som hela tiden ligger under ytan. Går det att förlåta svek, försummelser och det som inte blev som det skulle? Och vem har egentligen rätt att definiera vad som har hänt? Det blir också en berättelse om mönster som upprepas och om hur svårt det är att bryta dem även när man ser dem tydligt.

En sak som jag också tycker mycket om är tidskänslan. 1999 blir nästan en egen karaktär i berättelsen med millennieskiftets oro, telefoner som fortfarande är fasta och ett samhälle som står på gränsen till något nytt men ännu inte vet vad. Det väcker mycket igenkänning, både i hur det var då och i hur det känns att se tillbaka på det nu.

Jag upplever också att jag placerar mig själv i ett generationsperspektiv när jag läser. Ingrid blir en representant för en äldre generation med andra ideal och sätt att se på föräldraskap medan Tom och Johanna rör sig i något annat. Det gör att jag både känner igen mina egna föräldrar och mig själv i de yngre perspektiven, vilket skapar en intressant spegling.

Det är en bok som hela tiden rör sig mellan generationer, tolkningar och relationer och som lämnar mig med många tankar snarare än en färdig bild.

1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta.

Vredes mod av Cecilia Sahlström

Vredes mod av Cecilia Sahlström är utgiven av Saga Egmont. Boken är den fjärde delen om Malmöpolisen Rakel Vrede. Rakel är på väg att flytta ihop med Kenny och de ska även bli familjehem åt Dolly. Mitt i flytten och i början av relationen med Dolly blir advokaten Nora White mördad och hennes son försvinner. Det finns spår men de pekar åt många olika håll. När Rakels bror Jacob blir allvarligt sjuk och hamnar på sjukhuset har hon svårt att hinna med både privatliv och arbetsliv. En otroligt spännande, nervkittlande och tappa andan-bok. Den kryper under huden på mig och jag sträckläste för att få reda på hur det skulle gå för Rakel både privat och med arbetet.

Rakel är på väg att flytta ihop med Kenny och de ska även bli familjehem åt Dolly. Det är ett stort och känslosamt steg för Rakel som har svårt att känna sig älskad. Mitt i flytten och i början av relationen med Dolly blir advokaten Nora White mördad och hennes son försvinner. Det finns spår men de pekar åt många olika håll. Vittnet som larmade 112 visade sig använda ett annat namn. Samtidigt får Rakel veta att hennes föräldrar har omkommit i en olycka i Israel där de har bott i flera år. När Rakels bror Jacob blir allvarligt sjuk och hamnar på sjukhuset har hon svårt att hinna med både privatliv och arbetsliv. Kollegan Niklas har också mycket att hantera i sitt privatliv.

Cecilia, bosatt i Lund, är författare och föreläsare med över 20 års erfarenhet inom polisyrket. Hon har arbetat både som polis och gruppchef inom familjevåldsenheten vilket har gett henne gedigen kunskap och förståelse för brottsutredningar och rättsväsendet. Denna expertis genomsyrar hennes kriminalromaner som hyllats för sina autentiska skildringar av polisarbete, trovärdiga karaktärer och aktuella samhällsfrågor.

Deckarserien om Rakel Vrede som är polis i Malmö är en av Cecilias deckarserier. Rakel är en karaktär med hårda metoder men ett stort hjärta vilket gör henne både utmanande och fängslande att följa. Du kan läsa om boken Irrvägar som är den första delen om Rakel Vrede och Nätverket som är den tredje delen, här i Bokluckan. Vredes mod är den fjärde delen i serien. Andra delen heter Barnsoldaten och den har jag inte läst men det fungerade bra att läsa böckerna fristående.

Cecilia har även skrivit deckarserien om Lundapolisen Sara Vallén, flera fristående böcker samt samarbetat med författarna Emma Olofsson och Christina Larsson i olika bokprojekt.

Vredes mod är en otroligt spännande, nervkittlande och tappa andan-bok. Den kryper under huden på mig och jag sträckläste för att få reda på hur det skulle gå för Rakel både privat och med arbetet.

Det är inte bara en spännande och intensiv läsupplevelse medan jag läser, känslan dröjer sig kvar även efter att boken är slut. Cecilia lyckas bygga upp en konstant närvaro av oro och press både i brottsutredningen och i Rakels privatliv vilket gör att berättelsen hela tiden behåller sitt tempo.

Jag uppskattar hur Rakel fortsätter att utvecklas som karaktär. Hon är fortfarande kompromisslös i sitt arbete och går ofta sin egen väg men det finns samtidigt en tydligare mjukhet i henne nu. Det gör henne mer nyanserad, mjuk och mänsklig. Hennes sätt att hålla människor på avstånd känns inte längre bara som en strategi utan också som ett skydd hon själv inte helt har kontroll över. Samtidigt ser man hur Kenny påverkar henne, inte genom att förändra henne, utan genom att erbjuda en stabilitet hon inte är van vid. Det är intressant att följa hur hon balanserar mellan kontroll och tillit.

Relationen till brodern Jacob tillför en annan dimension. Han fungerar som en emotionell förankring i hennes liv och när han blir allvarligt sjuk blir det tydligt hur lite utrymme Rakel egentligen har för att hantera allt som händer. Det förstärker bilden av en huvudkaraktär som hela tiden befinner sig i gränslandet mellan yrkesmässig styrka och personlig sårbarhet. Även kollegan Niklas fortsätter att vara en viktig kontrast, han känns stabil på ett sätt som gör att Rakels mer intensiva personlighet framträder ännu tydligare även om Niklas kämpar med sitt privatliv i Vredes mod.

Brottsutredningen i boken är också en stor del av varför den känns så engagerande. Det är inte bara själva fallen som är mörka utan också de mänskliga mekanismerna bakom dem. Hemligheter, lojaliteter och svek vävs in på ett sätt som gör att det inte finns några enkla svar. Just hemligheterna blir särskilt intressanta eftersom de både skyddar och förstör och driver handlingen framåt på ett sätt som känns verklighetsnära.

Det är också tydligt hur väl titeln speglar helheten. Rakels mod i berättelsen handlar inte bara om det professionella, att våga gå in i farliga situationer och fatta svåra beslut, utan också om det personliga modet. Att våga vara sårbar, våga släppa in andra och våga stå kvar i känslor som annars hade varit enklare att undvika.

En sak som jag älskar med boken är att den utspelar sig i en miljö som jag vistas i varje dag. Det gör något extra med läsningen, den kommer otroligt nära och jag kommer på mig med att titta om Rakel finns i närheten.

Cecilias sätt att skriva tilltalar mig. Det är ett naturligt flyt i texten och mitt intresse hålls uppe genom hela boken. Hon beskriver både händelser och miljöer på ett illustrativt sätt vilket gör att allt blir lätt att se framför sig. Det förstärker känslan av närvaro ytterligare och jag är övertygad om att Rakel Vrede skulle göra sig fantastiskt bra på film. Nu ser jag fram emot nästa del i serien!

Mörda är ingen konst av Dennis Magnusson

Mörda är ingen konst av Dennis Magnusson är utgiven av Ordfront förlag. Boken är den tredje i serien om poddutredaren Sebastian Lager. Hanna är journalist och hon kontaktar Sebastian efter att hon hittat försäkringspapper i sin mammas dödsbo. Sebastian är manusförfattare och Hanna vill att de ska göra en teveserie om en konstkupp som ägde rum på 90-talet. När Hanna går ut för att köpa kaffe blir Sebastian vittne till hur hon blir knivhuggen. Frågan är om hon blivit mördad för försäkringsärendet eller om det var ett misstag. När Sebastian möter en kvinna som heter Anna misstänker han att mördaren kanske dödade fel person. Spåren leder in i konstvärldens elit i Sverige och Sebastian trasslar in sig i lögner. Anna är konstnär och hennes man är en etablerad profil i konstvärlden. Sebastian hamnar i en härva där konstens uttryck och gränser utmanas. Boken har en nytänkande handling där lojalitet och konst ställs på sin spets. Det är spännande med en oväntad utveckling av händelseförloppet. Tack för boken, Dennis och Ordfront förlag!

Hanna är journalist och hon kontaktar Sebastian efter att hon hittat försäkringspapper i sin mammas dödsbo. Det är papper som borde vara makulerade men av någon anledning har Hannas mamma sparat dem. Sebastian är manusförfattare och Hanna vill att de ska göra en teveserie om en konstkupp som ägde rum på 90-talet. Det var en kupp mot ett museum där Carl Larsson-tavlor blev stulna. När Hanna går ut för att köpa kaffe blir Sebastian vittne till hur hon blir knivhuggen. Från ett fönster ser han allt på håll. Frågan är om hon blivit mördad för försäkringsärendet eller om det var ett misstag. När Sebastian möter en kvinna som heter Anna misstänker han att mördaren kanske dödade fel person. Kvinnorna är dessutom lika till utseendet. Spåren leder in i konstvärldens elit i Sverige och Sebastian trasslar in sig i lögner. Han lovar att inte berätta allt för polisen och är därför inte helt ärlig när han förhörs. Anna är konstnär och hennes man är en etablerad profil i konstvärlden. Sebastian hamnar i en härva där konstens uttryck och gränser utmanas.

Dennis Magnusson är en svensk författare och manusförfattare. Han romandebuterade 2017 med Den sista föreställningen. År 2021 kom Mord enligt manus som nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman. Magnusson är även verksam som manusförfattare inom film och tv, bland annat Bäckström och Beckfilmen Quid pro quo. Mörda är ingen konst är den tredje i serien om poddutredaren Sebastian Lager. Jag har inte läst de tidigare böckerna i serien men det gick bra att läsa Mörda är ingen konst ändå.

Mörda är ingen konst rör sig i gränslandet mellan kriminalroman och diskussion om vad konst egentligen är. Det är tydligt att frågan om konstnärligt värde inte bara fungerar som bakgrund utan som en bärande del av hela berättelsen. Här ställs olika uttryck mot varandra, från mer traditionella tavlor till installationer och konceptuella verk där själva handlingen eller reaktionen hos betraktaren blir en del av verket. Det väcker frågan om konst är något som finns i objektet i sig eller i mötet mellan verk och publik.

Den här diskussionen är inte ny men den får ett särskilt tryck i boken genom hur den kopplas till makt, pengar och identitet. Konstvärlden framstår inte bara som en kulturell arena utan också som en ekonomisk struktur där värde kan skapas, manipuleras och ifrågasättas. Försäkringsärendet blir en tydlig ingång till hur konst också kan fungera som tillgång snarare än enbart uttryck vilket öppnar för både etiska och juridiska gråzoner.

Boken adresserar försäkringsbedrägeri när det gäller konst. Konst har blivit en viktig del i investeringar och som alltid när det finns mycket pengar i omlopp finns det bedrägeri. Det manliga konstnärliga geniet finns också med och känns igen från både litteraturen och verkligheten. De lider och de är ofta missförstådda och det är synd om dem på ett oklart sätt.

Relationerna i berättelsen bidrar till att fördjupa osäkerheten snarare än att reda ut den. Sebastian framstår som en person som inte har full kontroll över sin egen roll i händelserna vilket gör att han ofta hamnar i ett slags mellanläge där han varken är helt observatör eller aktör. Det skapar en känsla av att sanningen hela tiden filtreras genom andras drivkrafter vilket i sin tur gör tolkningen av vad som händer mer komplex.

Sebastians relation till sin dotter förstärker också temat om ansvar och gränser. Här finns en vardaglig dimension som kontrasterar mot den mer dramatiska konst- och brottsvärlden men som samtidigt speglar samma osäkerhet kring hur man påverkar andra och hur mycket man egentligen kan styra över sina handlingar.

Boken har en nytänkande handling där lojalitet och konst ställs på sin spets. Det är spännande med en oväntad utveckling av händelseförloppet.

Det som gör boken särskilt intressant är hur den inte ger enkla svar utan snarare förskjuter perspektiven längs vägen. Som läsare hamnar jag i samma osäkerhet som huvudpersonen där det som först verkar självklart gradvis visar sig vara mer komplext. Det gör att berättelsen inte bara fungerar som en kriminalhistoria utan också som en reflektion över hur vi tolkar handlingar, motiv och värde.

Mästaren från Venedig av Victoria Larm

Mästaren från Venedig av Victoria Larm är utgiven av Brombergs Bokförlag. Året är 1913 och Jeanne är nio år. Hon bor på en kulle öster om Bordeaux med sin mamma Maryam och herr Voullard. En kväll blir Maryam bortförd av främlingar. Jeanne bestämmer sig för att hjälpa sin mamma och det blir en svindlande färd till Venedig. På vägen möter hon Frey, en äldre man som är författare och livsnjutare. Det omaka paret försöker få information om Maryam i Venedig. Allt handlar om en hemlig ekvation som avslöjar universums innersta väsen, skapad av den legendariske matematikern Mästaren från Venedig. Det är ett klassiskt drama i tre akter där språket, berättelsen och äventyret golvar mig. Det är filmiskt, dramatiskt och helt underbart!

Året är 1913 och Jeanne är nio år. Hon bor på en kulle öster om Bordeaux med sin mamma Maryam och herr Voullard. Maryam är hushållerska hos herr Voullard. Eftersom han inte minns sitt liv längre berättar Jeanne om allt han har upplevt. En kväll blir Maryam bortförd av främlingar. Herr Voullard är skadad och Jeanne gömmer sig först men springer sedan till bonden Dubois. Hon hörde främlingarna säga att hennes mamma skulle föras till Venedig, anklagad för mord. Jeanne bestämmer sig för att hjälpa sin mamma och det blir en svindlande färd till Venedig. Det är en farlig resa genom det franska landskapet mot målet. På vägen möter hon Frey, en äldre man som är författare och livsnjutare. Jeanne lyckas övertala Frey att följa med. Det omaka paret försöker få information om Maryam i Venedig. Målet har hela tiden varit att prata med polisen där för att rentvå henne. Allt handlar om en hemlig ekvation som avslöjar universums innersta väsen, skapad av den legendariske matematikern Mästaren från Venedig.

Victoria Larm är en svensk författare som debuterade 2022 med Den nionde kretsen, den första delen i trilogin Pestmasken. Serien fortsatte 2023 med Den förklädda guden och avslutades med Den döende slaven, den tredje och sista delen. Alla tre böckerna i serien finns recenserade här i Bokluckan. Victoria har studerat historia och konsthistoria vilket ofta märks i hennes historiskt präglade romaner. När hon inte skriver böcker ägnar hon sig gärna åt sina stora intressen klassisk musik och schack. Tillsammans med sin man Christer Sturmark driver hon podden Den gyllene grenen som blandar konst, litteratur, vetenskap, religion och filosofi. Det mesta av min tid går åt till att läsa, recensera och fotografera (och arbeta!) men om jag hinner lyssna på en podd är det alltid den här jag väljer.

Mästaren från Venedig är en bok med flera lager där ett historiskt äventyr möter idéer om vetenskap, kunskap och mänskliga drivkrafter. Det som gör läsningen så stark är hur berättelsen hela tiden växlar mellan det konkreta och det symboliska, mellan Jeannes personliga resa och de större frågor som rör hela världens uppbyggnad.

Boken är uppbyggd enligt klassisk dramaturgi med prolog, tre akter och epilog, vilket ger en tydlig känsla av rörelse och riktning. Prologen fungerar som en kort men laddad öppning där Mästaren från Venedig och hans ekvation antyder att något avgörande står på spel och redan här etableras berättelsens centrala drivkraft.

I den första akten kastas vi in i Jeannes värld där tryggheten snabbt bryts upp av en dramatisk händelse som förändrar allt. Jag fastnade länge vid Jeannes sätt att minnas och uppfatta världen och hur det blir en avgörande tillgång i den situation hon hamnar i. Hennes eidetiska minne gör henne inte bara till en observatör utan till någon som bär hela sin omvärld inom sig vilket förstärker känslan av både sårbarhet och styrka.

Det är också här Frey introduceras och relationen mellan honom och Jeanne blir en viktig kontrast genom det äventyr de har hamnat i. Han representerar erfarenhet, cynism och ett slags distanserad livsnjutning medan Jeanne är direkt, målmedveten och känslomässigt bunden till sitt uppdrag. Tillsammans skapar de en dynamik som för berättelsen framåt och ger den både värme och spänning.

När handlingen rör sig vidare fördjupas drivkrafterna och nya lager tillkommer. Det blir tydligt att ekvationen inte bara är ett mysterium utan också en symbol för människans vilja att förstå och kontrollera det som egentligen kanske inte går att kontrollera. Här vävs idéer om vetenskap och makt in i berättelsen på ett sätt som gör att den hela tiden känns större än sitt yttre äventyr.

Det jag tycker är särskilt intressant är hur handlingen hela tiden balanserar mellan det lilla och det stora. Jeanne är ett barn med ett mycket konkret mål men hon befinner sig samtidigt i en värld där konsekvenserna av det hon söker kan påverka långt fler än henne själv. Den spänningen gör att jag blir personligt engagerad och dras djupare in i berättelsens idévärld.

I den senare delen av boken fördjupas även bakgrunden till flera av karaktärerna och händelserna vilket ger ytterligare lager till det som tidigare bara antytts. Här förstärks också temat kring kunskapens pris och människans drivkraft att nå längre än vad som kanske är rimligt.

Det som hela tiden återkommer är känslan av rörelse, både fysisk och intellektuell. Resan till Venedig är inte bara en geografisk förflyttning utan också en resa genom idéer, minnen och val. Samtidigt finns en tydlig känsla av att varje steg framåt också innebär en risk.

Det är ett klassiskt drama i tre akter där språket, berättelsen och äventyret golvar mig. Det är filmiskt, dramatiskt och helt underbart!

Språket är en av bokens stora styrkor och ligger i samklang med både tiden och det storslagna äventyret. Det är rikt på detaljer, miljöer och sinnesintryck som gör att jag hela tiden befinner sig mitt i handlingen. Jag älskar den här meningen; ”….jag förväxlade intelligens med visdom.” För mig säger den mycket om både boken och världen i stort. Venedig framträder som en plats laddad med historia och mystik vilket förstärker känslan av att berättelsen rör sig i gränslandet mellan verklighet och något mer mytiskt.

Det finns också flera dimensioner av tolkning där både historiska referenser och filosofiska idéer vävs in i handlingen. Det gör att läsningen blir aktiv eftersom jag hela tiden uppmuntras att tänka vidare kring det som händer. Jag lärde mig mycket under läsningen vilket gjorde att jag ville läsa om och läsa vidare vid sidan om boken för att förstå mer av det som nämns.

Jag anar också att det finns en tydlig omsorg i hur namnen i boken är valda. Jeanne som bär en styrka och ett mod i sin gestalt, Toto som framstår som orädd, vaksam och handlingsdriven, Frey som speglar sin roll som författare och Jacobi som blir nära kopplad till matematiken och dess logik. Även namnet Maryam rymmer något mer än bara hennes roll i berättelsen.

Jag undrar också om Maryams bön om att hennes kärlek inte skulle åka iväg, där hon säger: ”Jag såg dig, långt innan du såg mig, och jag visste: Där är han. Där är mannen vars närvaro jag känt av i hela mitt liv, långt innan jag träffade honom.” kan vara hämtad ur en mer personlig erfarenhet, något som ger ytterligare djup åt hennes karaktär.

Samtidigt är det till stora delar en berättelse om att vilja rädda någon man älskar och vad det innebär att drivas av ett sådant mål. Den kombinationen av det storslagna och det mänskliga gör att jag inte vill lämna det universum som Victoria har byggt upp.

Jag saknade boken redan när jag läste sista ordet eller egentligen redan innan! Det är också en av anledningarna, utöver alla googlingar, till att det tog lång tid att läsa och skriva om den. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut! Victorias sätt att sätta igång mina tankebanor är uppfriskande, utmanande och inspirerande. Hur ska jag nu kunna vänta till nästa bok kommer?