Eget grepp av Maria Adolfsson

Johanna, Agnes och Mira kallades De tre musketöserna av Miras morfar när de var yngre. Miras morfar Karl-Erik Grahn hade uppfostrat Mira ensam och de stod varandra nära. De tre musketöserna hängde alltid ihop. De fortsatte att umgås som unga vuxna och när de flyttade till en gemensam lägenhet på Brännkyrkagatan ville även Agnes syster Kajsa flytta dit. De fyra blir en sammansvetsad grupp trots sina olikheter och de ställer alltid upp för varandra. Fördelningen av arbetsuppgifterna i lägenheten blir att de gör det de är duktiga på eller det som de har minst problem med att utföra. När Kajsa träffar den kände Rikard Uggla förändras allt. Han är sexton år äldre och en idol för många sedan han hade en framgångsrik golfkarriär. Kajsa dras in i ett förhållande där hon sakta kommer längre ifrån sina vänner. Hon flyttar ifrån lägenheten på Brännkyrkagatan och har inte lika mycket kontakt med de andra tre. Efter att ha tagit till drastiska åtgärder glider Johanna, Agnes och Mira isär och deras liv fortsätter på sparlåga där de har svårt att försona sig med det förflutna.

Maria Adolfsson är en svensk författare som främst skriver spänningsromaner och kriminalromaner. Hon fick sitt stora genombrott 2018 med Felsteg, den första delen i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby. Böckerna utspelar sig i det fiktiva landet Doggerland, en uppdiktad ögrupp i Nordsjön som har inspirerats av både Skandinavien och Storbritannien. Serien om Doggerland har blivit populär och är översatt till flera språk. Den har också nått en stor internationell läsekrets och sålts till många länder.

Innan Maria Adolfsson blev författare på heltid arbetade hon bland annat som presstalesperson vid SL i Stockholm. Hon debuterade som författare redan 2008 med romanen … alla för en. År 2022 tilldelades hon det brittiska Petrona Award, ett pris som delas ut till framstående nordiska kriminalförfattare. Hon har även blivit nominerad till flera litterära priser, bland annat Svenska Deckarakademins pris.

År 2025 kom hennes första fristående roman, Sanning, lögn och konsekvens, där hon lämnade Doggerland-serien för en berättelse med fokus på relationer och vänskap. Du kan läsa om boken här i Bokluckan. I Eget grepp återvänder Maria till sin allra första roman … alla för en och klär om historien.

Det finns en undertext i Eget grepp som har bitit sig fast i mig. Inte för att det är dramatiskt i yttre mening utan för att det långsamt bygger upp en känsla av att allt hela tiden kan förskjutas. Jag märkte tidigt att det inte är det som sägs rakt ut som bär berättelsen utan det som görs, det som väljs och det som tystas ned.

Jag fastnade för hur gemenskapen mellan kvinnorna växte fram som något självklart, nästan vardagligt men samtidigt skört. Det är en styrka som inte behöver förklaras, den bara finns där i sättet de lever tillsammans, delar ansvar och tar sig an varandras liv utan att tveka. Men just det gjorde också att jag började fundera på vad som händer när en sådan gemenskap utsätts för tryck utifrån.

Det är en gastkramande handling där obehaget sakta smög sig på mig. Jag drogs in i hemligheter och lojalitet som inte sviktar och jag engagerade mig i kvinnornas liv som om jag själv var en del av deras gemenskap.

Jag tänkte en hel del på att hemligheter aldrig är neutrala i boken. De väger olika tungt men de påverkar alltid mer än den som bär dem. I vissa stunder tänkte jag att det handlar om skydd, om att inte vilja utsätta någon annan för det som känns outhärdligt. Men samtidigt finns där en annan sida, där tystnaden i sig blir ett val som förändrar allt i efterhand. Det blir ett slags moraliskt mellanrum där jag inte riktigt kan placera vad som är rätt eller fel, bara se konsekvenser.

Lojalitet blir i den här berättelsen något som hela tiden förskjuts. Den är inte stabil eller trygg utan snarare något som måste omförhandlas beroende på situation. Jag tänker att lojalitet kan rymma motsägelser, att den kan vara riktad åt flera håll samtidigt och ändå kännas absolut för den som står i den. Samtidigt blir det tydligt att när lojalitet inte bryts, när den drivs hela vägen utan eftertanke, så uppstår också något som börjar skava. Frågan blir inte bara vem man är lojal mot, utan vad den lojaliteten faktiskt kostar.

Rikard Uggla blir för mig mer än en karaktär i en relation, han blir en person som representerar mycket av det jag funderar och reagerar på. Det handlar inte bara om makt eller beundran utan om förväntningen att andra ska anpassa sig efter en självbild som inte får ifrågasättas. Där blir han också en påminnelse om hur snabbt beundran kan förskjutas till något som kräver lydnad snarare än relation.

Det finns också något i hur kvinnorna håller fast vid varandra som gör intryck på mig. Inte för att de är överens eller lika utan för att de omfamnar varandras olikheter utan att försöka jämna ut dem. Samtidigt finns där hela tiden en risk, att just det som håller dem samman också kan bli det som drar isär dem när något oväntat händer.

Jag märker att jag hela tiden återkommer till ansvar. Vems ansvar det är att bära en sanning, vems ansvar det är att agera och om det ens går att skydda någon utan att samtidigt ta ifrån dem möjligheten att själva välja. Det blir ett hypotetiskt dilemma där jag inte hittar någon tydlig lösning, bara nya perspektiv beroende på var jag lägger tyngdpunkten.

Att det engagerar mig så mycket handlar också om sättet berättelsen är skriven på. Det är inte självklart, det finns inget som pekar ut vad jag ska känna. I stället får jag följa med i det som händer mellan människor, i rörelserna som inte alltid uttalas men som ändå förändrar allt.

Skuld och saknad ligger hela tiden nära varandra i handlingen. Skuld för det som gjorts och inte gjorts, för det som sagts och inte sagts. Saknad som något mer långvarigt, något som inte går att resonera bort. Båda följer med efter att berättelsen tagit slut och det är kanske just i det som boken stannar kvar hos mig som mest.