
Hamnet av Maggie O’Farrell är utgiven av Historiska Media. Agnes växer upp på bondgården Hewlands med sin bror, deras styvmor och flera halvsyskon. Den unge latinläraren som undervisar de yngre pojkarna förälskar sig i henne. Mot alla odds gifter de sig och får tre barn, Susanna och tvillingarna Judith och Hamnet. Familjen bor tillsammans med mannens familj i Stratford; den argsinte handskmakaren John, hans hustru Mary och flera syskon där systern Eliza kommer Agnes nära. Mannen vistas mycket i London för att ta sig fram i teatervärlden och få göra det han brinner för. Pesten kommer till Stratford och Judith blir smittad. Hamnet vill hjälpa systern och försöker hämta läkaren. Oväntat är det han som dör 11 år gammal. Hans far skriver fyra år senare pjäsen Hamlet. Boken är ett skönlitterärt verk inspirerat av William Shakespeares liv. Hamnet är helt underbar, sorglig, mästerlig och vacker. Det är en bok jag kommer att återvända till för att läsa om formuleringar och stycken, njuta av språket och inspireras av det. Tack för boken, Maggie och Historiska Media!
Agnes växer upp på bondgården Hewlands med sin bror, deras styvmor och flera halvsyskon. Agnes biologiska mamma ansågs vara annorlunda eftersom hon levde nära naturen och kunde mycket om växter och djur. Den unge latinläraren som undervisar de yngre pojkarna förälskar sig i Agnes. Han är yngre än vad hon är och Agnes styvmor anser inte att de borde gifta sig. Mot alla odds gifter de sig och får tre barn, Susanna och tvillingarna Judith och Hamnet. Susanna ligger redan i magen när paret vigs. Familjen bor tillsammans med mannens familj i Stratford; den argsinte handskmakaren John, hans hustru Mary och flera syskon där systern Eliza kommer Agnes nära. John förväntar sig att sonen ska gå i hans fotspår men det är inget som tilltalar sonen. Agnes man vistas mycket i London för att ta sig fram i teatervärlden och få göra det han brinner för. Han kommer hem till sin familj emellanåt men återvänder alltid till London och sitt arbete där. Pesten kommer till Stratford och Judith blir smittad. Hon får feber och bölder och familjen fruktar att de ska mista henne. Hamnet vill hjälpa systern och försöker hämta läkaren. Agnes är kunnig i att hjälpa vid sjukdom men hon är inte hemma. Oväntat är det Hamnet som dör 11 år gammal. Hans far skriver fyra år senare pjäsen Hamlet.
Maggie O’Farrell är en brittisk författare född 1972 i Coleraine i Nordirland. Hon växte upp i Nordirland, Wales och Skottland. Hon studerade engelska vid University of Cambridge och arbetade därefter inom journalistik innan hon blev författare på heltid. O’Farrell debuterade år 2000 med romanen After You’d Gone. Boken finns översatt till svenska med titeln Bara Alice. Sedan dess har hon skrivit flera romaner som ofta behandlar familjerelationer, minnen och förluster. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser, däribland Costa Book Award.
Romanen Hamnet gavs ut 2020 och är inspirerad av William Shakespeares familjeliv och sonen Hamnet Shakespeare. Boken belönades med Women’s Prize for Fiction 2020. Maggie O’Farrell är bosatt i Edinburgh i Skottland.
Det som snabbt blev tydligt för mig när jag läste Hamnet var hur gränsen mellan fakta och fiktion hela tiden förskjuts. Jag behövde stanna upp flera gånger och kontrollera vad som faktiskt är historiskt belagt och vad som är författarens tolkning. Det gjorde inte läsningen svårare men det förändrade mitt sätt att läsa den. Jag märkte att jag inte bara läste den som en traditionell roman utan också försökte tolka den medan jag läste.
Det som finns kvar i de historiska spåren är fragment. En familj i Stratford, ett äktenskap, tre barn och en son som dog ung. Runt detta bygger Maggie O’Farrell en berättelse där det privata livet får ta stor plats men där namnet på huvudpersonen aldrig uttalas. Det skapar en ovanlig distans och närhet samtidigt, där jag som läsare får fylla i mycket själv.
Det jag fastnade särskilt för var hur Agnes får en helt egen tyngd i berättelsen. Hon är inte placerad vid sidan av historien utan blir en bärande punkt i den. Hennes koppling till naturen och hennes sätt att läsa av människor och sjukdomar skildras som något naturligt snarare än som ett övernaturligt inslag. Jag tolkade det mer som ett sätt att gestalta intuition och kunskap som inte är språkligt formulerad.
Samtidigt blir relationerna i hushållet centrala på ett sätt som inte känns övertydligt förklarat utan snarare visat genom hur människor reagerar på varandra. Särskilt tydligt blir det i spänningen mellan Agnes och svärmodern Mary där olika synsätt på moderskap och ansvar hela tiden krockar. Mary framstår ofta som en person som lever inom snäva ramar medan Agnes rör sig mer fritt, vilket skapar en friktion som påverkar hela familjesituationen.
När jag försökte placera boken i ett historiskt sammanhang blev det också tydligt hur mycket som bygger på tolkning. Jag har själv läst om Shakespeare tidigare och besökt miljöer kopplade till honom men här tvingades jag omvärdera det jag trodde var faktisk kunskap. Det blir nästan som att historien öppnas upp och blir rörlig igen.
Det finns också en tydlig skildring av tidens villkor där både London och landsbygden får plats. Miljöerna är inte bara en dekor i handlingen utan de visar hur människors möjligheter och livsval påverkas. Teatern i London framstår inte bara som en plats för konst utan också som ett arbete som kräver ständig frånvaro från hemmet vilket i sin tur formar relationerna i Stratford.
Jag googlade flera gånger för att ta reda på vad som är fakta och vad som är fiktion. Det är inte helt enkelt eftersom det inte finns så många uppgifter, uppgifter går isär och de som finns tolkas olika. I Maggie O’Farrells kommentarer längst bak i boken står det också en del om detta. Jag har varit i London mycket, jag har läst och sett Shakespeareteater och varit på besök på The Globe, hans teater, men en hel del av innehållet i boken är nytt för mig, det som är fakta. Utöver det upplever jag att Maggie O’Farrells tolkningar känns rimliga.
En sak som gjorde intryck på mig var hur sorg och kärlek inte separeras utan hela tiden existerar samtidigt. När berättelsen närmar sig Hamnets död förändras inte bara händelserna utan också sättet jag läste på. Jag läste långsammare, mer stilla och mer koncentrerat.
Det visuella i texten är starkt, särskilt i hur det vardagliga och det mänskliga skildras. Sjukdom, arbete och trångboddhet blir inte dramatiserade i överkant utan får existera som en del av vardagen.
Jag såg filmen direkt efter att jag läst ut boken och jag kunde inte låta bli att jämföra. Även om filmen var en kritikersuccé med bland annat en Oscar och två Golden Globe Awards saknar jag en del i filmen. Det finns en tydlig skillnad mellan romanens Agnes och filmens gestaltning. Jag saknar bakgrundshistorien i Agnes familj och till viss del även i familjen Shakespeare. Jag upplever att romanen ger en djupare förståelse för sammanhangen, särskilt kring Agnes uppväxt och hennes familjesituation. Slutet på filmen fick mig att gråta, precis som boken också fick mig att gråta. När jag slog ihop boken hade jag en stark känsla av att jag hade läst en blivande klassiker.
Det jag framför allt bär med mig efter läsningen är språket och hur det styr mycket av läsupplevelsen, lika mycket som själva händelserna. Vissa formuleringar stannar kvar och jag märker att jag hela tiden återvänder till dem i tanken, nästan som om jag vill hålla fast vid dem lite längre.
Hamnet är en bok jag kommer att återvända till för att läsa om formuleringar och stycken, njuta av språket och inspireras av det. Jag skulle vilja läsa den på engelska eftersom jag tror att det finns nyanser i språket som bara går att uppleva i original.
För mig ligger styrkan i hur Maggie O’Farrell låter det lilla och vardagliga bära de största känslorna. Hamnet är helt underbar, sorglig, mästerlig och vacker.
Det jag tar med mig efter läsningen är både händelserna och sättet de berättas på och hur verklighet och tolkning vävs samman till en helhet som känns både trovärdig och levande.