Boktips, prosa, skönlitteratur

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl är utgiven av Natur & Kultur. Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Hemligheten bär han själv genom livet. Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. I handlingen vävs berättelsen om Vilgot som elvaåring samman med berättelsen trettio år senare. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Det är mycket hans mor och far tycker att han inte ska veta, de viskar, talar engelska och de höjer på ögonbrynen. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. På sina vandringar tittar han in i andras hem och ser hur de lever. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. Ibland är han på väg till sin bästa vän Simen eller vännen Magne men oftast inte. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Elefanten blev kvar efter en rysk cirkus som under en tid bodde på gården. Hemligheten bär han själv genom livet.

Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som har etablerat sig som en av Norges mer framträdande litterära röster. Han har en bred bakgrund som skribent och har arbetat inom flera genrer, däribland romaner, lyrik och dramatik. Hans roman Fars rygg fick stor uppmärksamhet och belönades med Nordiska rådets litteraturpris. Boken blev en försäljningsframgång i Sverige. På väg till en vän är hans debutroman som nu kommit i ny utgåva.

På väg till en vän är en bok som i grunden handlar om ensamhet men också om hur ett liv kan formas av sådant som inte sägs rakt ut. Det är inte en berättelse som driver framåt i klassisk mening utan snarare en som består av fragment, minnen och ögonblick som tillsammans bygger en känsla mer än en tydlig förklaring.

Det som drabbar mig tidigt är Vilgots totala ensamhet. Han rör sig genom barndomen som någon som inte riktigt blir sedd. Hemmet är inte en trygg plats, snarare något han behöver undvika. Han hittar sina egna utrymmen, cykelförrådet, gatorna, andras hem. Redan där finns en stark känsla av utanförskap men också en sorts tyst anpassning, han lär sig att klara sig själv genom att försvinna.

Det är mycket som antyds snarare än förklaras. De vuxnas värld är fylld av viskningar, språkbyten och antydda hemligheter. Det skapar en känsla av att något alltid pågår precis utanför Vilgots förståelse, något han inte får tillgång till men ändå påverkas av.

Vilgots relation till sina föräldrar är svår att greppa fullt ut men den är tydligt präglad av distans och kontroll. Moderns smärta och humör verkar styra mycket av familjens vardag och fadern blir mer passiv i den dynamiken. Det finns stunder där Vilgot verkar få bekräftelse men de är korta och villkorade. Det är som om han hela tiden befinner sig i ett mellanläge mellan att vara del av familjen och att stå utanför den.

Samtidigt finns det något nästan drömskt i hur han rör sig genom världen. Han tittar in i andras liv, observerar, men deltar inte riktigt. Det gör berättelsen både konkret och overklig på samma gång.

Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Boken ger inte några tydliga svar. I stället lämnas läsaren med frågor om vad som faktiskt har hänt och vad som bara är tolkningar. Det finns en genomgående känsla av att något viktigt alltid ligger precis utanför det som sägs rakt ut.

Elefanten blir ett sådant exempel. Den är både konkret och samtidigt svår att placera. Den bär på en historia som känns större än den själv och den väcker frågor om ansvar, skuld och det som blivit kvar när andra har försvunnit. Just det dubbla, det konkreta och det symboliska, gör boken minnesvärd.

Det finns också återkommande figurer som Colamannen och Tryggve Lie som känns som skuggor i Vilgots liv. De är inte alltid fullt utvecklade som karaktärer men de får ändå stor betydelse i hur Vilgot ser på sig själv och sin omgivning. Tryggve Lie framstår som en idealiserad gestalt, någon Vilgot söker bekräftelse hos men aldrig riktigt når fram till.

Vilgot själv gör ofta saker som känns spontana eller oreflekterade, ibland nästan barnsligt direkta i sitt uttryck. Det är inte elakhet utan snarare en sorts ofiltrerad logik som ibland leder fel. Det gör honom både sårbar och svår att helt förstå utifrån.

Det finns också en återkommande känsla av att allt inte hänger ihop på ett traditionellt sätt. Vissa delar känns som ögonblicksbilder ur olika människors liv i samma hus snarare än en sammanhängande berättelse. Det förstärker känslan av fragment och ensamhet.

När Vilgot får korta stunder av närhet, till exempel i relationen till Greven av Hoff, blir de extra tydliga just för att de är så ovanliga. Men även där finns en bräcklighet som gör att allt kan försvinna snabbt igen.

Boken rör sig hela tiden mellan det vardagliga och det svårbegripliga. Vissa händelser är så märkliga att de nästan känns overkliga och ibland vet jag inte om de ska förstås bokstavligt eller symboliskt. Det gör läsningen både frustrerande och intressant.

Jag fastnar också för hur mycket ensamhet som finns i det outtalade. Även de gånger Vilgot inte är helt ensam rent fysiskt verkar han ändå stå utanför nästan alla sammanhang. Det är en sorts tyst isolering som pågår genom hela boken.

Jag förstår varför titeln är På väg till en vän. Vilgot är ute och går och säger att han är på väg till en vän för att slippa att vara hemma hos mor och far. Och det värsta som kan hända hände på väg till en vän. Han vandrar, han fryser och han känner sig inte välkommen någonstans.

Vilgot hamnar ibland i ett slags tänk-om-tänkande, där alternativen till hans verklighet blir lika viktiga som det som faktiskt händer. Det förstärker känslan av att han lever ett liv där mycket aldrig riktigt blir valt, utan bara sker.

I slutänden lämnar boken mig med fler frågor än svar, vilket också verkar vara dess poäng. Det är inte en berättelse som vill förklara utan snarare visa ett liv i fragment, där tolkningen ligger hos läsaren.

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk är utgiven av Norstedts. Boken är den tredje fristående delen i serien Drömmar om frihet. Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Hon har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom. 1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta. Tack för boken, Helena och Norstedts!

Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Toms pappa, som kom från Ungern, dog när han var liten. Johannas pappa har gift om sig och har två yngre döttrar med sin nya fru. Ingrid har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Efter att Ingrid tappade bort Oscar på Skansen när hon passade honom har Tom inte hört av sig. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Dottern är psykolog och tar ofta med sig sin yrkesroll in i privatlivet när hon pratar med Ingrid. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. I gruppen pratar deltagarna om sina liv och om hur relationerna har hamnat där de är idag. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Ezter har tagit hand om dottern och Tom har inte träffat henne sedan hon var liten men nu vill hon att Cinti ska bo i Sverige. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom.

Helena von Zweigbergk är en svensk författare och journalist som debuterade som romanförfattare 2001 med en deckarserie om fängelseprästen Ingrid. Genombrottet kom med Ur vulkanens mun och hon har sedan dess gett ut flera uppmärksammade romaner, däribland Än klappar hjärtan och Totalskada. Flera av hennes verk har översatts till andra språk. Under senare år har von Zweigbergk arbetat med romansviten Drömmar om frihet – ett generationsdrama där hon skildrar en familj över flera decennier under andra halvan av 1900-talet. Serien består av 1959. Ingrid och Georg – en kärlekshistoria, 1979. Johanna och Ingrid – ett familjedrama samt 1999. Tom och Ingrid – om att hitta hem.

Jag sögs verkligen in i den här boken och trivdes med att vara i den världen. Det är en sådan där läsupplevelse där man både känner igen sig och samtidigt blir frustrerad på karaktärerna, ibland samtidigt. Relationerna mellan Ingrid, Tom och Johanna är laddade och svåra och alla tre bär sin egen version av sanningen. Ingrid blir ifrågasatt i sin föräldraroll av sina vuxna barn och samtidigt känner hon inte alls igen den bild de har av henne. Det här är en av anledningarna till att jag tycker boken är så stark, alla har sin egen berättelse om vad som har hänt och de når aldrig riktigt fram till varandra i sina berättelser.

Jag känner med dem alla tre men jag blir också irriterad på dem alla tre. Och det är det som är så skickligt gjort. För det är väl precis så det är i livet, vi tolkar det som händer och har hänt på olika sätt av många olika anledningar och vi känner oss missförstådda när versionerna spretar.

Toms dotter Cinti är en karaktär jag ömmar väldigt mycket för. Hon blir en bricka i ett större relationsspel där vuxna försöker rättfärdiga sina val. Hon har ingen riktig plats och hennes perspektiv får inte riktigt utrymme. Det väcker starka känslor hos mig som läsare, både frustration och sorg. Även här visar Helena von Zweigbergk hur skickligt hon arbetar med att gestalta relationer utan att överförklara. Jag får själv fylla i mellanrummen, tolka handlingar, blickar och reaktioner. Det är inte allt som sägs rakt ut utan det är det som inte sägs som ofta blir viktigast. Det gör läsningen aktiv på ett sätt jag tycker mycket om. Jag blir en del av berättelsen snarare än en betraktare utifrån. Flera gånger känner jag att jag nästan vill ingripa, säga något, stoppa något eller driva något i en annan riktning. Det säger mycket om hur levande karaktärerna är gestaltade.

Terapigruppen är en annan del som jag funderar mycket på. Jag tycker om att följa de samtalen där människor försöker förstå sina relationer men inte alltid riktigt vill se sig själva i dem. Det finns något väldigt mänskligt i det. Ingrid känns ibland lite distanserad där, nästan som att hon betraktar sig själv och de andra utifrån, snarare än att fullt ut delta. Det skapar en intressant spänning i hennes karaktär.

En sak som fastnade hos mig är hur olika Ingrid och Johanna uttrycker kärlek. Johanna och hennes döttrar säger det ofta rakt ut och visar mycket fysisk närhet medan Ingrid menar att hon visar kärlek på andra sätt. Det blir en tydlig kontrast mellan olika sätt att vara förälder och människa och frågan väcks om vad som egentligen räknas som kärlek. Är det orden, handlingarna eller tolkningen av dem? För mig blir det tydligt att det inte finns ett rätt sätt men att det ändå skapar krockar när uttrycken inte möts.

Kommunikation känns överhuvudtaget som bokens kärna. Hur vi pratar med varandra, hur vi inte pratar och hur mycket som går förlorat i det som aldrig riktigt sägs. I terapigruppen tränar deltagarna på att uttrycka känslor och att byta perspektiv men samtidigt känns det som att kunskapen ofta finns där redan. Svårigheten ligger snarare i att omsätta den i verkliga relationer, där känslor och gamla mönster tar över.

Förlåtelse är en annan fråga som hela tiden ligger under ytan. Går det att förlåta svek, försummelser och det som inte blev som det skulle? Och vem har egentligen rätt att definiera vad som har hänt? Det blir också en berättelse om mönster som upprepas och om hur svårt det är att bryta dem även när man ser dem tydligt.

En sak som jag också tycker mycket om är tidskänslan. 1999 blir nästan en egen karaktär i berättelsen med millennieskiftets oro, telefoner som fortfarande är fasta och ett samhälle som står på gränsen till något nytt men ännu inte vet vad. Det väcker mycket igenkänning, både i hur det var då och i hur det känns att se tillbaka på det nu.

Jag upplever också att jag placerar mig själv i ett generationsperspektiv när jag läser. Ingrid blir en representant för en äldre generation med andra ideal och sätt att se på föräldraskap medan Tom och Johanna rör sig i något annat. Det gör att jag både känner igen mina egna föräldrar och mig själv i de yngre perspektiven, vilket skapar en intressant spegling.

Det är en bok som hela tiden rör sig mellan generationer, tolkningar och relationer och som lämnar mig med många tankar snarare än en färdig bild.

1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta.

Epilog av Eva Thors Rudvall

Epilog av Eva Thors Rudvall är utgiven av Anilla Förlag. Eva och Erik var gifta i arton år och har en dotter tillsammans. Deras äktenskap kantades tidvis av åldersskillnadens utmaningar och sjukdom och slutade till sist i skilsmässa. När boken utspelar sig har deras relation nått sitt definitiva slut. Erik ligger på sin dödsbädd och det är Eva som finns vid hans sida. Boken är ett vackert och ömsint farväl till en person som funnits i Evas liv i trettio år och som satt stora avtryck, ofta motstridiga. Sidornas utformning känns genomtänkt och förmedlar en stämning av sorg och reflektion. Evas tankar far ibland åt alla håll i situationen men som läsare ges jag utrymme att stanna upp och tänka efter. Jag känner igen mig i många av känslorna och tankarna och finner ett lugn i det under läsningen. Tack för boken Eva!

Såhär skriver Eva själv på baksidan av boken: ”Om det inte lät så vansinnigt tungt skulle den här boken kunna ha undertiteln Dagbok från en dödsbädd”. Och det är precis så det är, en dagbok om livets slutskede. Epilog utspelar sig mellan den 13 januari till den 1 mars där största delen utspelar sig i januari.

Eva och Erik var gifta i arton år och har en dotter tillsammans. För Eva är det första barnet, för Erik sjätte barnet. Deras äktenskap kantades tidvis av åldersskillnadens utmaningar och sjukdom och slutade till sist i skilsmässa. När strupcancern berövade Erik hans röst, talade de ibland genom att knacka med en sten. Knackningarna följde med ända till slutet.

När boken utspelar sig har Eva och Eriks relation nått sitt definitiva slut. Erik ligger på sin dödsbädd och det är Eva som finns vid hans sida. Det stormiga äktenskapet till trots vill Eva få ett fint avslut.

Boken är ett vackert och ömsint farväl till en person som funnits i Evas liv i trettio år och som satt stora avtryck, ofta motstridiga. Eriks humör, hans domderande och skrikande satte spår. Men Eva minns också en pappa som älskade deras dotter, fina stunder och kärleken som glimtade fram emellanåt.

Sidornas utformning känns genomtänkt och förmedlar en stämning av sorg och reflektion. Eva reflekterar över ödets ironi, att hennes nye man också heter Erik, men är en motpol till den Erik hon tar farväl av. Evas tankar far ibland åt alla håll i situationen men som läsare ges jag utrymme att stanna upp och tänka efter. Orden manar till eftertänksamhet och det känns som att Eva vägt dem på guldvåg innan de varsamt satts ihop till meningar och noggrant placerats på sidorna.

Jag känner igen mig i många av känslorna och tankarna och finner ett lugn i det under läsningen. Att ta farväl är outsägligt sorgligt, särskilt när känslorna drar åt olika håll. Eva hittar orden som fångar sorg och de är mjuka, varma och en plats att vila i.

Eva Thors Rudvall skriver lättlästa böcker för vuxna och unga. Hennes berättelser skildrar vardagliga situationer och relationer med enkelhet och värme vilket gör dem tillgängliga för läsare som håller på att lära sig svenska eller har lässvårigheter. Förutom lättlästa böcker har Eva skrivit boken Själaringning som kom 2023, den kan du läsa om här i Bokluckan. Det är en bok om sorg där Eva berättar om sin mammas död och de känslor och praktiska göromål som följer.