Byn inom oss av Eva Thors Rudvall är utgiven av Anilla förlag. Eva beskriver hur det var att återvända som vuxen till sin barndoms by, hur axlarna sjönk och hur sinnena fick landa. Byn har förändrats, liksom Eva själv. Boken är en kärleksförklaring till Östanå, till rötterna i en bygd där kärlek och historia lever sida vid sida. En historia om strävsamma människor som hade det knapert. Östanå tycks också bära på en framtidstro. Eva skriver poetiskt och inkännande om byn inom henne, så levande att jag själv vill ha en sådan by inom mig. Det är kärlek, respekt och förlåtelse på en och samma gång. Jag blev nostalgisk och vemodig när jag läste men allra mest fylld av kärlek. Tack för boken, Eva och Anilla förlag!
Det här är en speciell bok, en sådan som inte låter sig fångas av en rak handling eller en traditionell recension. Här behöver jag väva samman det som faktiskt berättas med det som väcks i mig som läsare.
Boken inleds med orden ”Min by är en glänta, en uthuggning i skogen.” I samma stycke nämns pappersbruket. Det är en början som genast placerar mig i ett landskap jag känner igen. Det skulle kunna vara byn jag växte upp i men det är det inte. Det var inte Östanå och det var inte nära Broby men det var på en annan plats i Skåne. I min grannby låg pappersbruket, ett bruk som fortfarande finns kvar, om än i en annan kostym. Skogen som Eva beskriver ger lugn, där känner jag igen mig fullt ut. Det gör den också fortfarande för mig.
Eva minns sin by med kärlek och berättar dess historia med värme och eftertanke. Orden är noggrant valda och förmedlar både stolthet och ömhet. Hon skriver om barndomen, om kojbyggen, fiske och cykelturer, om mammor som sydde in och sydde ut kläder. Det var en tid av blandband med Boney M, ABBA och Queen. Även här finns en stark igenkänning för mig och jag har ännu inte förmått mig att göra mig av med merparten av mina egna blandband.
Fotografierna i boken förstärker berättelsen på ett fint sätt. De fångar den stämning Eva vill förmedla och ger en känsla av årens vingslag och tidens mjukhet, inbäddad i det som varit.
Eva beskriver hur det var att återvända som vuxen till sin barndoms by, hur axlarna sjönk och hur sinnena fick landa. För Eva har byn förändrats, liksom Eva själv. Jag förhåller mig mer till minnen, till sådant jag förnimmer snarare än till platsen. Men precis som Eva väljer jag skogen.
Boken är en kärleksförklaring till Östanå, till rötterna i en bygd där kärlek och historia lever sida vid sida. En historia om strävsamma människor som hade det knapert. Eva berättar om de gamla invånarna, om en fattig tid där människor dog unga och ägodelarna var få. Här drar jag paralleller till mitt eget arbete. Eva har arbetat som sfi-lärare, ett arbete jag själv är verksam i idag. De strävsamma människor hon skriver om påminner mig om de elever både hon och jag har mött, människor som ständigt möter utmaningar som ibland känns oövervinnerliga.
Under läsningen blev jag påmind om sådant jag saknar. Handarbetet till exempel. Jag saknar min handarbetande mamma och alla syattiraljer som alltid fanns närvarande i hemmet. I Folkets Hus i byn fanns kyrkans barntimme där mamma var ledare och jag gick både i förmiddags- och eftermiddagsgruppen. Där firades fester och födelsedagar och utanför spolades isbana när kylan höll i sig. Hierarkierna som Eva beskriver känner jag igen, vi visste alla vår plats. Jag minns lärarparet som bodde kvar på skolan när jag gick i låg- och mellanstadiet.
Östanå tycks också bära på en framtidstro. Om min egen by gör det vet jag inte. Jag har inte varit tillbaka tillräckligt länge för att känna in det. Vid mina korta besök har allt känts mindre. Höghuset som i mitt minne var sex eller sju våningar är i verkligheten tre. Helge å är en gemensam nämnare. Den har funnits där genom min uppväxt, inte på, men alldeles intill, under otaliga timmar i ett badhus. Eva minns Cirkus Scala och äventyren kring cirkusens besök. Tänk att ha en cirkus i byn, med allt vad det innebär. Det hade vi inte, vad jag minns, men jag minns ändå cirkusbesöken när tillfälle gavs i närheten.
Eva påminner mig om en tid jag inte har tänkt på på länge. Det är vemodigt och jag fylls av minnen jag inte visste att jag bar på. Eva skriver om Bodil Malmsten, om hennes kärlek till en by och om böcker som betytt mycket. Det får mig att inse att jag måste läsa mer Bodil Malmsten, det var alldeles för länge sedan, och alldeles för lite.
Kvinnohistorien får plats i berättelsen. I min by tog den sällan utrymme. Min mamma, mormor och farmor gjorde allt det som kvinnor förväntades göra men först senare har jag förstått att de, liksom många andra kvinnor i byn, var så mycket mer än vad de någonsin fick erkännande för. Och liljekonvaljerna. Dem saknar jag. De fanns överallt under min uppväxt, som blommor, som parfym, på servetter och idag pryder de mina föräldrars gravsten. Doften och bilden av mina unga år är liljekonvalj och gullvivor, sådana som jag nästan aldrig ser längre, förutom en ensam gullviva som envist sticker upp i vår gräsmatta varje år.
Eva skriver poetiskt och inkännande om byn inom henne, så levande att jag själv vill ha en sådan by inom mig. Det är kärlek, respekt och förlåtelse på en och samma gång. Jag blev nostalgisk och vemodig när jag läste men allra mest fylld av kärlek.
Eva har skrivit många lättlästa böcker för vuxna och unga. Hennes berättelser skildrar vardagliga situationer och relationer med enkelhet och värme vilket gör dem tillgängliga för läsare som håller på att lära sig svenska eller har lässvårigheter. Eva har även skrivit böckerna Själaringning, Epilog och Kvinna i en annan tid, som du kan läsa om här i Bokluckan.