Allt som återstår av Virginie Grimaldi är utgiven av Mius Förlag. Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman. Det här är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Tack för boken, Virginie Grimaldi och Mius Förlag!
Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Hela hennes tillvaro har förändrats och sorgen efter maken är ständigt närvarande. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Det är svårt att hitta en lägenhet och efter ett otal lägenhetsvisningar känner hon sig nedslagen. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Arbetet på bageriet ger honom en liten inkomst men han har fortfarande ingenstans att bo. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Ingen av dem ser egentligen fram emot att bo tillsammans. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman.
Virginie Grimaldi är en fransk författare född 1977 i Bordeaux där hon fortfarande bor. Hon debuterade som romanförfattare 2015 och har sedan dess blivit en av Frankrikes mest lästa författare. Hennes böcker har översatts till över tjugo språk och har nått stora framgångar både i Frankrike och internationellt. Grimaldi är känd för sina relationstäta berättelser där humor och värme ofta blandas med teman som sorg, familjerelationer, vänskap och livskriser.
Allt som återstår är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Det som verkligen berörde mig var hur Virginie Grimaldi skildrar människor som på olika sätt gått sönder men som långsamt hittar tillbaka till sig själva genom gemenskapen med andra. Jeanne, Iris och Théo bär alla på en ensamhet och en sorg som format dem men när deras liv flätas samman uppstår något som liknar en familj.
Jeannes sorg är överväldigande och genomsyrar hela hennes tillvaro. Hon försöker hålla fast vid sin make och vid livet de hade tillsammans samtidigt som hon också bär på andra förluster och besvikelser. Jag tyckte att Grimaldi skildrade hennes sorg på ett väldigt ömsint och trovärdigt sätt. Sorgen får ta plats utan att bli dramatisk och det gjorde att den kändes ännu starkare.
Iris berättelse gjorde mig arg och ledsen. Det psykiska våldet hon utsattes för var så nedbrytande och obehagligt att jag ibland bara ville skrika åt henne att springa därifrån och aldrig se tillbaka. Grimaldi visar väldigt tydligt hur en destruktiv relation kan bryta ner en människas självkänsla och få henne att tvivla på sitt eget värde och sin egen förmåga. Det gjorde ont att läsa om hur Iris förlorat tron på sig själv trots att hon är både kompetent och varm.
Théo blev kanske den karaktär som berörde mig allra mest. Han försöker navigera livet efter en uppväxt präglad av svek, otrygghet och längtan efter kärlek. Det finns något väldigt sårbart i honom samtidigt som han använder humor och charm för att skydda sig själv och lätta upp stämningen runt omkring sig. Jag upplevde att hans skämtande ofta blev ett slags försvar mot allt det svåra han bär inom sig. Samtidigt finns det en sådan värme och omtanke hos honom.
Det jag tycker att Virginie Grimaldi lyckas särskilt bra med är relationerna mellan karaktärerna. Allt får ta tid. Det är trevande, försiktigt och lågmält men också väldigt mänskligt. Jeanne, Iris och Théo börjar sakta förstå varandras styrkor, svagheter och sårbarheter och det gör att relationerna känns genuina. De försöker inte rädda varandra genom stora gester utan genom små handlingar, omtanke och närvaro.
Jag tycker också mycket om hur Grimaldi väver in humor mitt i allt det tunga. Det finns en värme i berättelsen som gör att den aldrig blir mörk trots att den behandlar sorg, våld, ensamhet och psykisk utsatthet. Balansen mellan det smärtsamma och det hoppfulla gör att berättelsen känns väldigt levande.
När jag slog igen boken kände jag att jag inte riktigt ville lämna Jeanne, Iris och Théo. Jag hade gärna fortsatt följa deras liv och deras relationer. Det säger mycket om hur levande och nära karaktärerna kändes för mig som läsare.