Etikett: Allt var bättre förr

I Stockholm 1970 är Kerstin Lindgren hemmafru och tar hand om hushållet och barnen. Hon har inget eget bankkonto utan får hushållskassa av sin man. Hennes man Karl har en butik som säljer tv-apparater. Han förväntar sig att maten står på bordet när han kommer hem från arbetet. Äldsta dottern Monica är 18 år och drömmer om att bli journalist. Karl motsätter sig det eftersom han anser att alla journalister är kommunister. Susanne är 15 år och ska konfirmera sig. Hennes största önskan är att få köpa en vit klänning från Hennes men även det motsätter sig Karl. Han vill att hans mor Frideborg ska sy en anständig klänning till henne. Minstingen Magnus är 7 år och van vid att få det han vill. Han vill helst vara nära sin mamma och vill ofta ha godis eller presenter som belöning för att göra sådant som förväntas av honom. Kerstin har gjort det som förväntas av henne hela livet men nu när hon fyllt fyrtio önskar hon mer av livet, något som hennes man inte vill veta av.

Maria Gustavsdotter är född och uppvuxen i Stockholm och är utbildad tandläkare. Hon arbetade inom Folktandvården i drygt tio år innan hon började skriva på heltid. Redan 1994 började hon skriva noveller, kortromaner och sanna historier för veckopressen och hon har även fått omkring 150 noveller publicerade i tidningar i Sverige, Norge och Danmark. År 2001 blev skrivandet hennes heltidsarbete och hennes första roman gavs ut 2005.

Gustavsdotter har skrivit både historiska romaner och andra typer av skönlitteratur. Bland hennes böcker finns romanserierna Fem pärlor till jungfruns krona och Prästdöttrarna samt den historiska romanen Karin Månsdotter – hans majestäts nådiga frilla. Hon har även skrivit barnböcker och gett ut böcker under pseudonymen Mia Ahl. Maria Gustavsdotter är bosatt i Uddevalla.

Det är något särskilt med att läsa en bok som får min egen barndom att kännas närmare. Tiden och vardagslivet påminner mig om min barndom och det kändes verkligen som att jag kastades tillbaka. Jag växte visserligen upp på landet och inte i Stockholm men mycket annat känner jag igen. Jag är minstingen av tre barn och var tre år 1970. Min mamma var hemmafru och min pappa hade egen firma. Hon lagade mat, städade, hjälpte oss med läxorna och såg till att maten stod på bordet när pappa kom hem. Hon hade också arbetat innan hon gifte sig och längtade tillbaka till arbetslivet. Det finns mycket i Kerstins liv som får mig att tänka på min mamma och på hur tillvaron såg ut när jag var liten. Samtidigt vill jag verkligen påpeka att min pappa inte var som Karl!

Min mamma var sömmerska innan hon gifte sig och därför väckte också allt kring kläder och sömnad många minnen hos mig. Jag minns mönstren, kläderna som syddes hemma och hur jag stod på en pall medan mamma nålade upp. Jag minns också hennes uppmaning att sträcka på mig. På det sättet känner jag igen mig i Susannes längtan efter att få köpa kläder i stället för att alltid bära det som syddes hemma. Jag minns själv hur stort det kunde kännas att få något som inte var hemsytt.

Saker, värderingar och förväntningar väckte både nostalgi och ilska hos mig. Jag minns tv med två kanaler, jeans som något nytt och hur cigarettrök fanns nästan överallt. Jag minns också hur viktigt det var att läsa tidningen och hålla koll på födelseannonser och dödsannonser. I dag känns det nästan märkligt att tänka på en tid när information var mer begränsad och när uppslagsverk som Bra Böckers lexikon fick ta plats i bokhyllan. Att kunna söka fram nästan vad som helst på några sekunder är en så självklar del av mitt liv att det känns väldigt avlägset att fakta en gång samlades i böcker som uppdaterades band för band. Alla de här detaljerna satte igång min minnesbank och nostalgin gick på högvarv.

Det blev tydligt för mig hur mycket av tidens värderingar jag faktiskt kände igen. Jag blir arg på den självklara uppdelningen där mannen bestämmer och kvinnan förväntas anpassa sig. Kerstin förväntas ta ansvar för hemmet men har samtidigt ingen ekonomisk frihet. När hon till slut försöker förändra sitt liv blir det också tydligt hur lätt hennes arbete i hemmet kan osynliggöras. Det provocerar mig särskilt när Karl hävdar att det är han som har tjänat alla pengar. Han har ju samtidigt varit den som bestämt att Kerstin ska vara hemma och sedan gett henne hushållspengar. Jag har svårt att inte bli arg på den logiken. Därför tänker jag också på dagens tradwife-debatt. Det här är en verklighet som kvinnor har levt i och kämpat för att ta sig ur och jag kan inte låta bli att känna att det blir ett hån mot alla de Kerstin som har funnits när unga kvinnor i dag romantiserar en tillvaro där kvinnan förväntas vara hemma och mannen har den ekonomiska makten.

Karl och hans mamma Frideborg är två personer som väckte starka känslor hos mig. Karl är en översittare och mobbare medan Frideborg är elak och egoistisk. Jag blev riktigt frustrerad över hur de behandlar Kerstin och hur höga krav de ställer på henne samtidigt som de nedvärderar henne. Jag vet att deras sätt att se på kvinnor och familjeliv inte är helt taget ur luften. Det är obehagligt att tänka på hur många kvinnor som har levt med liknande värderingar och förväntningar och kanske också blivit behandlade på samma sätt. Och även om mycket har förändrats finns sådana värderingar fortfarande i olika former.

Det finns också människor omkring Kerstin som visar att det går att tänka annorlunda. Hennes syster och väninnan Barbro blir viktiga personer när hon behöver någon som tror på henne. Även döttrarna ser vad som händer även om de själva måste försöka hitta en väg mellan sina egna drömmar och den verklighet de lever i. Jag tyckte särskilt mycket om att de tre kvinnorna på olika sätt försöker hitta sin egen väg. Det gör också att förändringen inte bara handlar om Kerstin utan om en hel familj som får möjlighet att tänka om och börja välja annorlunda.

Det är en fantastisk bok som väcker känslor! Jag blev både nostalgisk, arg och engagerad under läsningen och jag tycker mycket om att boken fick mig att tänka på hur mycket som faktiskt har förändrats sedan 1970-talet. Allt var inte bättre förr! Samtidigt påminner den mig om att förändring inte sker av sig själv. Någon måste våga ifrågasätta det som alltid har varit och ibland krävs det mod att ens börja fundera på om det verkligen måste fortsätta vara så.

Jag hade gärna läst vidare om Kerstin, Monica och Susanne. Jag vill veta hur deras liv utvecklas när de själva får större möjlighet att bestämma över sina liv. Och jag måste erkänna att jag gärna hade sett att livet gav Karl en och annan överraskning på vägen.