Etikett: Där vägen delar sig

Roxy och Dave har varit tillsammans sedan de var mycket unga. De bodde i samma område i Raheny, en förort till Dublin, och gick i samma skola. De är gifta och har två barn. Michaela är äldst och Tom är hennes lillebror. Dave har en egen firma och Roxy sköter hushållet och barnen. Det är ett liv som Roxy har trivts med. När hennes pappa dör bor hon en tid hos sin mamma. Mamman levde i förnekelse och Roxys bror Aidan var alldeles för ledsen för att hjälpa till. En dag vill Roxy tillbaka till sitt normala liv och åker hem. Hon vill överraska så hon har inte meddelat sin man. Där hittar hon Dave i säng med grannfrun. Chocken gör att hon återvänder till sin mamma. Efter det förlorar Roxy tilliten till Dave och börjar omvärdera sitt eget liv. Hon ärver sin pappas bil och väljer att ta över arbetet som chaufför. Hon har alltid ställt upp för andra och glömt bort sig själv. Nu vill hon ta reda på vad hon egentligen vill.

Sheila O’Flanagan är en irländsk författare, född 1958 i Dublin. Innan hon blev författare arbetade hon inom finanssektorn, bland annat med valutahandel och obligationer. Hennes första roman, Dreaming of a Stranger, kom ut 1997. Sedan dess har hon skrivit över 30 romaner och blivit en av Irlands mest säljande författare. 2011 tilldelades hon Irish Popular Fiction Book of the Year Award för All for You. Hon bor i Dublin med sin man.

Det är tydligt att jämställdhet är en viktig del i Där vägen delar sig, men jag tycker om att den inte blir en förenklad fråga om rätt och fel. Roxy har själv valt ett liv där Dave arbetar och hon tar hand om hemmet och barnen. Problemet är att hon under många år har anpassat sig så mycket efter andra att hon har slutat fråga sig vad hon själv vill. När hon börjar arbeta förändras något. Hon upptäcker att hon tycker om att arbeta som chaufför, att hon är bra på det och att arbetet ger henne en frihet hon inte tidigare har förstått att hon saknat.

Samtidigt blir det tydligt hur svårt det är att förändra gamla roller. Dave vill att Roxy ska gå tillbaka till det liv de hade och han verkar inte förstå varför hans otrohet får konsekvenser som sträcker sig längre än själva otroheten. Jag har svårt för hans sätt att hantera situationen. Han verkar tänka att ett förlåt ska räcka för att allt ska kunna bli som tidigare och när det inte fungerar lägger han mycket av ansvaret på Roxy. Jag får ibland känslan av att han egentligen saknar den tillvaro där hon fanns till hands för honom mer än han saknar den kvinna han riskerar att förlora.

Roxy är svårare för mig. Hon gör mig irriterad när hon gång på gång går emot sin egen magkänsla för att göra andra nöjda. Samtidigt tycker jag att det är en styrka att hon inte plötsligt blir en helt annan person. Hon är osäker, tvekar och funderar, men hon står ändå på sig när det verkligen behövs. Det känns mer verkligt än om hon efter det som hänt plötsligt hade blivit självsäker och orubblig. Jag tycker också om att hon inte låter Dave bestämma hur hennes fortsatta liv ska se ut, trots att hon själv inte riktigt vet vad hon vill ännu.

Jag blir både upprörd och nyfiken på Dave och Roxy. Jag blir också intresserad av Roxys mamma som får göra en egen förändring när hennes sorg så småningom ger plats åt frågan om hur hon vill leva resten av sitt liv. Det blir ytterligare ett sätt att visa att det aldrig behöver vara för sent att börja fundera på vad man själv vill.

Min relation till karaktärerna är minst sagt kluven, vilket gör Där vägen delar sig till en intensiv berg-och-dalbana. Barnen finns hela tiden med i bakgrunden och används också som argument för att Roxy ska försöka få äktenskapet att fungera. Men jag börjar fundera på vad som egentligen är bäst för barnen när tilliten väl är bruten. Går det att gå tillbaka till ett tidigare liv efter en otrohet eller finns det alltid en liten tagg kvar i relationen? Jag lämnas med den frågan och har svårt att bestämma mig för vad jag själv tror.