Mjölkharen av Tina Norin är utgiven av Piratförlaget. Boken är Tinas debutroman. Vendela och Johan är tvillingar och barnbarn till den berömda konstnären Astrid Sterner. När tvillingarnas mamma Kerstin flyttar till ett äldreboende börjar de städa ur sitt barndomshem Villa Cordelia. Då hittar de en dagbok, brev och dokument som kastar ett nytt sken över deras släkthistoria. En utställning om Astrid och hennes konst ska snart invigas men Johan intresserar sig mest för tavlan Mjölkharen som stals från Göteborgs konstmuseum 1978. Handlingen pendlar mellan nutid, 1970-talet och början av 1900-talet, i Göteborg men framförallt i Paris konstnärskvarter. Åh, vad jag älskade den här boken! Språket, karaktärerna, miljöerna och släkthistorien gjorde att jag inte kunde sluta läsa men jag ville inte läsa ut boken och lämna den bubbla jag kände att jag befann mig i. Tack för boken, Tina och Piratförlaget!
Vendela och Johan är tvillingar och barnbarn till den berömda konstnären Astrid Sterner. Vendela är nyligen skild och måste nu navigera ett nytt liv med eget boende och ansvar för sin ekonomi. Johan drömmer om att skriva men har fastnat i lärarjobbet och en vardag som inte riktigt lämnar plats för kreativiteten. När tvillingarnas mamma Kerstin flyttar till ett äldreboende börjar de städa ur sitt barndomshem Villa Cordelia. Då hittar de en dagbok, brev och dokument som kastar ett nytt sken över deras släkthistoria. Vendela bor i huset efter skilsmässan eftersom hon inte har något annat boende och ju mer tiden går desto mindre vill hon sälja. Johan, däremot, vill sälja för att få pengar, vilket skapar en spänning mellan dem. En utställning om Astrid och hennes konst ska snart invigas men Johan intresserar sig mest för tavlan Mjölkharen som stals från Göteborgs konstmuseum 1978. Nu har han äntligen hittat det ämne som kan få honom att börja skriva på riktigt. Handlingen pendlar mellan nutid, 1970-talet och början av 1900-talet, i Göteborg men framförallt i Paris konstnärskvarter.
Tina är kommunikatör och arbetar som pressekreterare. Hon bor i Sävedalen utanför Göteborg och när hon inte skriver tycker hon om att segla längs Västkusten eller vandra i skogen. Under pandemin fick hon tid att förverkliga en gammal idé, en roman inspirerad av konst, familjehemligheter och en konstkupp hon bevittnade som barn. Resultatet blev Mjölkharen, hennes debutroman.
Åh, vad jag älskade den här boken! Språket, karaktärerna, miljöerna och släkthistorien gjorde att jag inte kunde sluta läsa men jag ville heller inte läsa ut boken och lämna den bubbla jag kände att jag befann mig i. Jag försöker själv förstå varför den grep tag i mig så starkt. Det är något med hur språket flyter, enkelt men aldrig platt, tvärtom målande och stämningsfullt. Jag känner mig hemma i berättelsen, samtidigt som den utmanar mig.
Karaktärerna känns levande. Tvillingarna Vendela och Johan har vuxit upp i skuggan av en mamma som drack för mycket och nu står de mitt i sina egna livskriser. Men deras mamma, Kerstin, bar också på en egen skugga, hon växte upp i skuggan av sin mamma Astrids starka konstnärskap. Det gör att två generationer har formats av Astrids närvaro och frånvaro på olika sätt. Det är en berättelse om hur mönster går i arv, om tystnad, krav och ouppfyllda förväntningar som lever vidare genom familjen, även när ingen längre talar om dem. Vendela, nyligen skild efter ett liv som lyxhustru, tvingas börja om, ta ansvar, hitta ett jobb, hantera vardagsekonomi. Det skildras med både värme och realism. Johan, med sina författardrömmar som stannat vid tanken, är skör men får nytt liv i jakten på den stulna tavlan. Deras relation är inte problemfri, men fylld av omsorg och ett outtalat band.
Jag fäste mig också vid Viola, Astrids vän, så begåvad, men fast i kroppens och samhällets begränsningar. De reste till Paris tillsammans och levde där sida vid sida i konstnärskvarteren, delade drömmar och vardag. Det gör deras relation ännu starkare och mer sårbar. Hennes försiktighet, längtan och kamp berör mig. Och det är just detta jag tycker så mycket om, hur Tina låter oss följa människors sårbarhet, drivkrafter och drömmar i olika tider. Hon påminner oss om att det som formar oss, skam, hemligheter, längtan, svek, är tidlöst. Homosexualitet i början av 1900-talet, särskilt i konstnärskretsar, rymde både frihet och fördömande. Att älska ”fel” person kunde förstöra liv, samtidigt som det i konsten fick blomma i det dolda.
Mjölkharen visar att vissa saker aldrig riktigt förändras. Vi kämpar fortfarande med att vara oss själva, att förstå våra rötter, att bära både det vi själva har gjort och det vi ärvt. Det är kanske just det som gör att jag inte vill lämna boken, den känns både historisk och djupt mänsklig.
Mjölkharen är en roman som stannar kvar. Den grep tag i mig genom språket, karaktärerna och de många lager av berättelse som flätas samman. Jag älskade att få vistas i förra sekelskiftets Paris, mitt bland ruffliga ateljéer, cigarettrök, blyertsskissade drömmar och färgstänkta relationer. Ja, jag vet att det är en romantisering men jag kan inte hjälpa att jag älskar att befinna mig just där. Det är något med konstens frihet och livets skörhet som gör den tiden så lockande.
Tina lyckas skriva fram både en stark känsla av plats och en berättelse som rör sig mellan generationer där det förflutna kastar långa skuggor in i nuet. Det är sorgligt, vackert, gripande och alldeles omöjligt att lägga ifrån sig.