Etikett: Niels Fredrik Dahl

Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. I handlingen vävs berättelsen om Vilgot som elvaåring samman med berättelsen trettio år senare. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Det är mycket hans mor och far tycker att han inte ska veta, de viskar, talar engelska och de höjer på ögonbrynen. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. På sina vandringar tittar han in i andras hem och ser hur de lever. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. Ibland är han på väg till sin bästa vän Simen eller vännen Magne men oftast inte. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Elefanten blev kvar efter en rysk cirkus som under en tid bodde på gården. Hemligheten bär han själv genom livet.

Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som har etablerat sig som en av Norges mer framträdande litterära röster. Han har en bred bakgrund som skribent och har arbetat inom flera genrer, däribland romaner, lyrik och dramatik. Hans roman Fars rygg fick stor uppmärksamhet och belönades med Nordiska rådets litteraturpris. Boken blev en försäljningsframgång i Sverige. På väg till en vän är hans debutroman som nu kommit i ny utgåva.

På väg till en vän är en bok som i grunden handlar om ensamhet men också om hur ett liv kan formas av sådant som inte sägs rakt ut. Det är inte en berättelse som driver framåt i klassisk mening utan snarare en som består av fragment, minnen och ögonblick som tillsammans bygger en känsla mer än en tydlig förklaring.

Det som drabbar mig tidigt är Vilgots totala ensamhet. Han rör sig genom barndomen som någon som inte riktigt blir sedd. Hemmet är inte en trygg plats, snarare något han behöver undvika. Han hittar sina egna utrymmen, cykelförrådet, gatorna, andras hem. Redan där finns en stark känsla av utanförskap men också en sorts tyst anpassning, han lär sig att klara sig själv genom att försvinna.

Det är mycket som antyds snarare än förklaras. De vuxnas värld är fylld av viskningar, språkbyten och antydda hemligheter. Det skapar en känsla av att något alltid pågår precis utanför Vilgots förståelse, något han inte får tillgång till men ändå påverkas av.

Vilgots relation till sina föräldrar är svår att greppa fullt ut men den är tydligt präglad av distans och kontroll. Moderns smärta och humör verkar styra mycket av familjens vardag och fadern blir mer passiv i den dynamiken. Det finns stunder där Vilgot verkar få bekräftelse men de är korta och villkorade. Det är som om han hela tiden befinner sig i ett mellanläge mellan att vara del av familjen och att stå utanför den.

Samtidigt finns det något nästan drömskt i hur han rör sig genom världen. Han tittar in i andras liv, observerar, men deltar inte riktigt. Det gör berättelsen både konkret och overklig på samma gång.

Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Boken ger inte några tydliga svar. I stället lämnas läsaren med frågor om vad som faktiskt har hänt och vad som bara är tolkningar. Det finns en genomgående känsla av att något viktigt alltid ligger precis utanför det som sägs rakt ut.

Elefanten blir ett sådant exempel. Den är både konkret och samtidigt svår att placera. Den bär på en historia som känns större än den själv och den väcker frågor om ansvar, skuld och det som blivit kvar när andra har försvunnit. Just det dubbla, det konkreta och det symboliska, gör boken minnesvärd.

Det finns också återkommande figurer som Colamannen och Tryggve Lie som känns som skuggor i Vilgots liv. De är inte alltid fullt utvecklade som karaktärer men de får ändå stor betydelse i hur Vilgot ser på sig själv och sin omgivning. Tryggve Lie framstår som en idealiserad gestalt, någon Vilgot söker bekräftelse hos men aldrig riktigt når fram till.

Vilgot själv gör ofta saker som känns spontana eller oreflekterade, ibland nästan barnsligt direkta i sitt uttryck. Det är inte elakhet utan snarare en sorts ofiltrerad logik som ibland leder fel. Det gör honom både sårbar och svår att helt förstå utifrån.

Det finns också en återkommande känsla av att allt inte hänger ihop på ett traditionellt sätt. Vissa delar känns som ögonblicksbilder ur olika människors liv i samma hus snarare än en sammanhängande berättelse. Det förstärker känslan av fragment och ensamhet.

När Vilgot får korta stunder av närhet, till exempel i relationen till Greven av Hoff, blir de extra tydliga just för att de är så ovanliga. Men även där finns en bräcklighet som gör att allt kan försvinna snabbt igen.

Boken rör sig hela tiden mellan det vardagliga och det svårbegripliga. Vissa händelser är så märkliga att de nästan känns overkliga och ibland vet jag inte om de ska förstås bokstavligt eller symboliskt. Det gör läsningen både frustrerande och intressant.

Jag fastnar också för hur mycket ensamhet som finns i det outtalade. Även de gånger Vilgot inte är helt ensam rent fysiskt verkar han ändå stå utanför nästan alla sammanhang. Det är en sorts tyst isolering som pågår genom hela boken.

Jag förstår varför titeln är På väg till en vän. Vilgot är ute och går och säger att han är på väg till en vän för att slippa att vara hemma hos mor och far. Och det värsta som kan hända hände på väg till en vän. Han vandrar, han fryser och han känner sig inte välkommen någonstans.

Vilgot hamnar ibland i ett slags tänk-om-tänkande, där alternativen till hans verklighet blir lika viktiga som det som faktiskt händer. Det förstärker känslan av att han lever ett liv där mycket aldrig riktigt blir valt, utan bara sker.

I slutänden lämnar boken mig med fler frågor än svar, vilket också verkar vara dess poäng. Det är inte en berättelse som vill förklara utan snarare visa ett liv i fragment, där tolkningen ligger hos läsaren.