Etikett: Ormkvinnan

Mauritz Möller var en hyllad barnskådespelare men nu är han mest känd för sitt missbruk och sina höga tankar om sig själv. För tre år sedan började han arbeta för den mytomspunna och udda Miriam de Brenner. Mauritz granne Vilma Franzén hittas mördad i hans lägenhet. Det var ett brutalt mord där Vilma fått halsen uppskuren. Själv vaknar Mauritz på ett hotellrum utan minnen från gårdagskvällen. Kommissarie Claes Ståhl och hans kollega Janina Ekström leder utredningen av mordet på Vilma. När de kommer till hotellet har Mauritz fått nycklarna till Miriams bil och åkt iväg. Han blir efterlyst för mord samtidigt som han följer instruktioner via sms som leder honom till Finland. Miriam de Brenner verkar vara den röda tråden i flera utredningar och Claes och Janina försöker navigera i en snårskog av ledtrådar.

Erik Axl Sund är inte en person, det är pseudonym för författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Jerker och Håkan har bakgrund inom musik och ljudproduktion. Håkan har arbetat som ljudtekniker, musiker och konstnär, Jerker har bland annat varit producent för ett elektropunkband och även arbetat som bibliotekarie. Som duo skapade de sin debuttrilogi, Kråkflickan‑trilogin, under pseudonymen Erik Axl Sund. Böckerna såldes i miljontals exemplar världen över och översattes till många språk. Ormkvinnan är den andra delen i trilogin Maras barn. Den första delen heter Påfågelmannen och du kan läsa om den här i Bokluckan.

Det som skrämmer mig mest i Ormkvinnan är inte det fysiska våldet utan manipulationen. Det är något extra otäckt med att medvetet påverka en annan människas tankar, känslor och beteende utan att personen själv förstår vad som händer. När manipulation dessutom varvas med lögner blir det nästan omöjligt att veta vad som är sant. Det är som om själva verkligheten börjar glida undan och ingen längre kan lita på det de ser, hör eller minns. Det här är en riktigt obehaglig bok där manipulation och lögner staplas på varandra och som gav mig kalla kårar genom hela läsningen.

Miriam de Brenner är en person som väcker många tankar kring just detta. Hon har själv vuxit upp med en mamma som präglat hennes syn på världen och lärt henne att leva efter en skrämmande idévärld där förgörelsen blir en del av vägen mot något nytt. Jag tänker att mycket av Miriams egen destruktivitet går att förstå utifrån den uppväxten även om det aldrig gör hennes handlingar mindre skrämmande. Det är också det som gör henne så fascinerande. Hon är både den som manipulerar och en människa som själv har blivit formad och skadad av någon annans manipulation.

Titlarna i trilogin knyter an till dödssynderna och jag tycker om hur författarna låter dem finnas med som en underliggande struktur. I Påfågelmannen finns högmodet tydligt närvarande och redan där introduceras flera av de andra synderna som får större betydelse längre fram. I Ormkvinnan tänker jag att ormen kan förknippas med både list och förräderi men också med högmod. Samtidigt finns alla sju dödssynderna närvarande i berättelsen och jag tycker att både Miriam och Mauritz på olika sätt kan kopplas till dem. Det ger deras handlingar ytterligare en dimension och förstärker känslan av att det finns ett större mönster bakom allt som sker.

Även det förflutna kring familjen de Brenner bidrar till den speciella stämningen. Villa Caledonia blir mer än bara en plats. Det var ett hus omgivet av sin egen historia och av hemligheter som sträcker sig över generationer och det lever kvar trots att det brunnit ner. Familjens bakgrund och Marinja, Miriams försvunna storasyster, skapar en känsla av att det förflutna aldrig riktigt lämnar människorna som lever med det. Det finns hela tiden något som saknas, något som inte har fått sin förklaring och som fortsätter att påverka nuet.

Mitt i allt detta finns Claes Ståhl och jag uppskattar verkligen kontrasten mellan honom och de människor han försöker förstå. Han känns så vanlig. Livet pågår med arbete, relationer och vardag samtidigt som han dras in i något som är långt ifrån normalt. Jag tycker också om att relationen mellan honom och Janina får ta plats i Ormkvinnan. De känns som två anspråkslösa människor som försöker göra sitt jobb och jag hoppas verkligen att de får ett liv där de får ha det bra. I en berättelse där så mycket handlar om kontroll, lögner och destruktiva relationer blir deras mer lågmälda samspel en motvikt. Det är kanske just därför jag tycker så mycket om dem. Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa den sista delen i trilogin och se vart allt detta leder!