Den vita döden av Robert Galbraith (JK Rowling) är utgiven av Mius Förlag. Det är den fjärde boken om privatdetektiven Cormoran Strike. Han har avskedat Robin Ellacott men ångrar sig och bestämmer sig för att prata med henne på hennes bröllopsdag. Robins blivande man Matthew uppskattar varken Cormoran eller hans erbjudande. Med en skakig början på sitt äktenskap återvänder Robin till detektivbyrån. När den unge Billy söker upp Strike och förvirrat berättar om ett brott han bevittnat som barn kan detektiven inte släppa hans historia. Det blir en jakt på sanningen som leder in i det brittiska parlamentet, mitt i vimlet av OS-förberedelser. Jag var så uppslukad att jag nästan kände mig som en del av berättelsen. Relationerna är den bärande delen för mig men det typiskt brittiska och spänningen i sanningssökandet fick mig att läsa utan uppehåll, alla sexhundra sidorna! Tack för boken Robert Galbraith (JK Rowling och Mius Förlag!
Privatdetektiven Cormoran Strike har avskedat Robin Ellacott men ångrar sig och bestämmer sig för att prata med henne på hennes bröllopsdag. Han uppmärksammas eftersom han är stor och haltar på grund av sin benprotes. Robins blivande man Matthew uppskattar varken Cormoran eller hans erbjudande. Robin var själv på väg att be Cormoran om att få komma tillbaka så hon blir överlycklig när han dyker upp. Med en skakig början på sitt äktenskap återvänder Robin till detektivbyrån. Grälen mellan Robin och Matthew kretsar nästan uteslutande kring Cormoran och hennes arbete. När den unge Billy söker upp Strike och förvirrat berättar om ett brott han bevittnat som barn kan detektiven inte släppa hans historia. Billy hinner aldrig berätta hela sanningen innan han försvinner. Byrån får nya uppdrag som för dem in i parlamentets korridorer där makt, hemligheter och intriger lurar bakom varje dörr. Det blir en jakt på sanningen som leder långt in i det brittiska parlamentet, mitt i vimlet av OS-förberedelser 2012.
Robert Galbraith är pseudonymen som J.K. Rowling använder för sina kriminalromaner för vuxna. Hon debuterade under detta namn 2013 med boken The Cuckoo’s Calling (Gökens rop på svenska), den första i serien om privatdetektiven Cormoran Strike. Pseudonymen gav Rowling möjlighet att skriva fritt och låta böckerna stå på egna meriter utan att jämföras med hennes tidigare succéserie Harry Potter. Serien har vuxit och följer Strike tillsammans med hans assistent Robin Ellacott när de löser komplexa brott i samtida brittiska miljöer. Berättelserna har också blivit en tv-serie, vilket gett Galbraiths böcker ett ännu större publikgenomslag. Jag började titta på serien när jag fick boken och jag tycker väldigt mycket om den också. Det är planerat tio böcker i serien och det har kommit ut åtta på engelska. Den femte delen Långa skuggor kommer ut på svenska hösten 2025. Jag hoppas alla delar kommer ut på svenska och att tv-serien fortsätter.
Jag var så uppslukad av Den vita döden att jag nästan kände mig som en del av berättelsen. Relationerna är den bärande delen för mig men det typiskt brittiska och spänningen i sanningssökandet fick mig att läsa utan uppehåll, alla sexhundra sidorna! Det är något med J.K. Rowlings sätt att bygga upp karaktärer som får mig att bry mig även när intrigen breder ut sig i flera riktningar. Cormoran Strike och Robin Ellacott är så mänskliga, de kämpar, missförstår varandra och försöker göra rätt men hamnar ändå fel. Jag tror många kan känna igen sig i deras försök att balansera arbete, relationer och egna drömmar.
Miljön är lika viktig som personerna. Det brittiska klassamhället blir tydligt, ibland nästan karikatyriskt, men det fungerar. Från de exklusiva herrklubbarna där all personal kallas George (och den enda kvinnan som tillåts vara där arbetar och kallas Georgina) till de slitna gatorna där Billy vandrar omkring, kontrasten visar hur djupt skillnaderna sitter. Det känns nästan som en kommentar till vår tid där fasaden fortfarande betyder allt i vissa kretsar. Jag fascineras av hur Rowling väver in samhällskritiken utan att det tar över berättelsen, den ligger där som en underton, i språk, miljöer och människors sätt att se på varandra.
Robin och Cormoran befinner sig båda i gränslandet mellan olika världar, hon försöker ta plats och bli tagen på allvar i ett mansdominerat yrke medan han kämpar mellan sitt hårda förflutna och det civila liv han försöker bygga upp. Tillsammans blir de en sorts symbol för envishet och lojalitet men också för den sårbarhet som krävs för att våga närma sig någon annan. Jag vill bara skaka om dem och säga: ”Prata med varandra!”, men samtidigt vet jag att det är just deras tvekan, deras oförlösta känslor, som gör berättelsen så levande.
Romanen är lång, ja, men jag tänker att den behöver vara det. Den ger plats för att andas, att förstå varför människor gör som de gör, och för att låta relationer och hemligheter växa fram. För mig är Den vita döden mer än en kriminalroman. Det är en berättelse om tillit, om klass och makt och om hur svårt det är att vara ärlig, både mot andra och mot sig själv.