noveller – Bokluckan

Fyra berättelser av Han Kang

Fyra berättelser av Han Kang är utgiven av Natur & Kultur. Den första novellen heter Min kvinnas frukt och är precis det, kvinnan i berättelsen blir en växt och bär frukt. Det här är föregångaren till Vegetarianen där allt är mer utförligt och mer bildligt. Den andra novellen Europa utmanar rollerna vi fått i livet. Även här finns våld och instängdhet med i det som händer och huvudpersonen har bestämt sig för att äta så lite som möjligt. Den tredje novellen heter Tillfrisknande och handlar om sorg som tar över hela kroppen. Den fjärde och sista novellen heter Nio stycken. En novell som är uppdelad just i nio stycken. Han Kangs berättelser är inte alltid lätta att förstå men jag tycker om hur hon återkommer till kroppen, sorgen, instängdheten och längtan efter något annat. Det är mycket jag inte riktigt kan förklara men jag tycker om att novellerna fortsätter att öppna nya frågor även när jag inte får ihop allt. Tack för vinsten, Natur & Kultur!

I Min kvinnas frukt berättas mycket genom mannens blick på sin hustru. Jag tycker att han framstår som både inskränkt och nedlåtande. Han är nöjd med sitt liv och har svårt att förstå varför hans fru inte är det. När hon säger att hon inte tycker om att bo i staden avfärdar han henne som känslig. Samtidigt beskriver han henne med bilder av frukter och växter; hennes kinder är som äpplen och hennes ögon som mogna druvor. Det blir nästan som om han ser henne mer som något han kan betrakta än som en människa han behöver försöka förstå.

När hennes kropp börjar förändras blir det tydligare att något inte står rätt till. Blåmärkena går inte att förklara och kroppen fortsätter sedan att förändras tills hon blir en växt. Jag tänker på kroppen som ett sätt att uttrycka sådant som inte har fått något språk. Det finns en instängdhet i hennes äktenskap som ingen av dem riktigt pratar om och hennes förvandling blir ett sätt att lämna det.

Jag tycker särskilt om bilden av krukan. Hon känner att den är för liten och att rötterna inte får plats. För mig går det att koppla till hennes minnen av barndomen och den längtan hon haft efter att komma bort. Hon verkar helt enkelt inte få plats i det liv hon har fått. När hon blir en växt är det som om hon återvänder till något annat, något där hon kan växa på sina egna villkor.

Det finns många likheter med Vegetarianen, som kom tio år senare. Min kvinnas frukt känns nästan som en första skiss till något som Han Kang sedan utvecklar vidare. Även där återkommer kroppen, våldet och känslan av att vara instängd. Skillnaden är att förvandlingen här blir bokstavlig. Kvinnan blir faktiskt en växt.

I Europa tycker jag att Han Kang leker med de roller vi får och förväntas leva efter. Berättaren klär sig i kvinnokläder, sminkar sig och tar på sig peruk och högklackat. När han och Ina går genom natten blir de betraktade och ibland möts de av hat. Det finns något sorgligt i att deras sätt att uttrycka sig själva väcker så starka reaktioner hos andra.

Samtidigt finns det en annan sorts instängdhet i Inas berättelse. Hon har varit gift och verkar ha levt i ett förhållande där hon inte mådde bra. Efter skilsmässan bestämmer hon sig för att äta så lite som möjligt och hon har också haft tankar på att inte vilja leva. När musiken kommer tillbaka i hennes liv förändras något. Hon börjar skriva och sjunga igen och verkar hitta tillbaka till en del av sig själv som försvunnit under åren i äktenskapet.

Jag upplever också relationen mellan Ina och berättaren som komplicerad. Han ser på henne med starka känslor och jag får känslan av att han vill komma närmare än hon vill. Samtidigt verkar Ina behöva honom på sitt eget sätt. Det blir inte en jämlik relation och jag vet inte riktigt vad de betyder för varandra.

Det jag framför allt tar med mig från Europa är hur olika roller kan bli till fängelser. Ina har försökt lämna den roll hon hade som hustru och berättaren försöker hitta ett sätt att uttrycka en annan sida av sig själv. Båda möter motstånd men på olika sätt. Musiken blir samtidigt ett sätt för Ina att uttrycka något som hon inte riktigt kan säga på annat sätt.

I Tillfrisknande möter vi en kvinna som har brännskador på fötterna efter en behandling som gått fel. Berättelsen rör sig fram och tillbaka och jag hade svårt att förstå vad som egentligen hade hänt. Först ganska sent blir det tydligt för mig att den fysiska smärtan också hänger ihop med en annan sorts smärta; sorgen efter systern som har dött.

Relationen mellan systrarna är komplicerad. Jag uppfattar inte att de saknade kärlek till varandra, snarare att de hade svårt att nå fram till varandra. Det finns saker de inte kan prata om och situationer där båda verkar bära på skuld och skam. När systern dör finns allt detta kvar och det går inte längre att reda ut.

Jag tänker att kvinnan nästan använder den fysiska smärtan för att slippa känna den andra smärtan. Hon fortsätter att gå och cykla trots att fötterna gör ont och hon verkar inte riktigt ta hand om sig själv. Det blir som om kroppen får bära sorgen när hon själv inte klarar av att göra det.

Det här är den novell jag har haft svårast att förstå. Jag vet fortfarande inte riktigt vad allt betyder och vissa delar får jag inte ihop. Men bilden av en människa som försöker leva vidare med en sorg som också sätter sig i kroppen tycker jag är stark. Hos Han Kang verkar kroppen ofta säga sådant som personerna själva har svårt att uttrycka.

Nio stycken skiljer sig från de andra novellerna genom att berättelsen är uppdelad i nio korta delar. Jag har svårt att hitta en tydlig berättelse som binder ihop dem och jag är inte säker på att det är meningen att alla delar ska gå att sätta ihop. Samtidigt känner jag igen mycket från de tidigare novellerna.

Redan i den första delen, Första kärleken, finns cykeln och en skadad fot. Jag tänker direkt på Tillfrisknande och den kvinna som fortsätter att cykla trots sina skadade fötter. Här är såret litet och läker snabbt, men minnet av dagen finns kvar. På flera ställen i Nio stycken återkommer också kroppen och olika sinnen; vinden känns mot kroppen, skulderbladen sjunker av oro och hörseln är det sista sinnet som lämnar människan när livet tar slut.

Jag tycker också att kvinnans frihet återkommer. I Friheten finns ingen man i kvinnans framtid och jag läser det som en längtan efter att få leva utan att behöva förhålla sig till en man. Det påminner mig om kvinnorna i de andra novellerna som på olika sätt försöker komma ur sådant som håller dem fast.

Bilderna av berget, skogen, vinden och ljuset återkommer och ger novellerna en annan sorts uttryck än de tidigare berättelserna. Jag får inte alltid ihop vad bilderna betyder men jag tycker om att de väcker associationer till de andra novellerna. För mig blir Nio stycken nästan som en samling trådar från Han Kangs tidigare berättelser; kroppen, ensamheten, kärleken, sorgen och längtan efter frihet finns där igen.

Jag är fortfarande osäker på hur jag ska läsa novellen som helhet. Kanske är det just nio stycken som ska få vara nio stycken, utan att jag behöver hitta en enda berättelse som binder ihop dem.

Han Kangs berättelser är inte alltid lätta att förstå men jag tycker om hur hon återkommer till kroppen, sorgen, instängdheten och längtan efter något annat. Det är mycket jag inte riktigt kan förklara men jag tycker om att novellerna fortsätter att öppna nya frågor även när jag inte får ihop allt. Kroppen blir på olika sätt ett språk för sådant som personerna har svårt att uttrycka och förvandlingen, smärtan och de återkommande bilderna av växter och natur går att läsa på många olika sätt. Jag tycker också om hur novellerna påminner om varandra och hur Min kvinnas frukt tydligt pekar fram mot Vegetarianen.

Han Kang är född 1970 i Gwangju i Sydkorea och flyttade med sin familj till Seoul när hon var nio år. Hon debuterade som poet 1993 och började ge ut prosa 1995. Det stora internationella genombrottet kom med Vegetarianen som gavs ut i Sydkorea 2007. År 2024 tilldelades Han Kang Nobelpriset i litteratur för sin poetiska prosa som skildrar historiska trauman och människans sårbarhet.

Ett sista ord av Don Winslow

Ett sista ord av Don Winslow är utgiven av HarperCollins Nordic. Boken innehåller sex kortromaner om val som får konsekvenser. I Slutresultatet får du möta John Highland som ska göra ett sista rån innan han ska sitta tjugofem år i fängelse där han kommer att dö. Han är sextio år gammal. I Söndagslistan får du läsa om Nick McKenna som har ambitioner trots att hans föräldrar är övervintrade hippies som inte finns där för honom. Han kämpar i motvind och blir sviken på värsta sätt. I Norra flygeln får du läsa om Chrissy som kör rattfull. Hans beslut att göra det förstör flera människors liv. Utöver dessa tre kortromaner kan du också läsa Sann historia, Lunchpausen och Kollision. Att skriva kortromaner där handling, intrig och upplösning fängslar är en konst i sig. Den konsten behärskar Don Winslow till fullo. Det är så otroligt bra med en finess som är helt makalös. Läs, läs, läs! Tack för boken, Don och HarperCollins Nordic!

I Slutresultatet möter vi John Highland, en sextioårig yrkesbrottsling som är dömd till tjugofem års fängelse för ett väpnat rån. Han vet att han kommer att dö i fängelset och vill därför göra ett sista rån för att trygga sin fru Jewels ekonomi innan han lämnar friheten. Tillsammans med några noggrant utvalda personer planerar han att råna casinot The Castle, ett till synes nästan omöjligt mål med exceptionell övervakning och väl genomtänkta säkerhetsrutiner. Highland är en person som lever efter en egen moralisk kod. Han vill inte skada någon och verkar ha en sorts gammaldags syn på kriminalitet där det finns gränser för vad man gör. Det är nästan märkligt att jag under läsningen sitter och hejar på honom trots att jag vet att han är en brottsling. Kanske är det just hans lojalitet, hans omtanke om Jewel och hans sätt att hålla fast vid sina principer som gör honom lättare att tycka om än många av de människor som faktiskt befinner sig på rätt sida av lagen. Det finns också något tilltalande i hans noggranna planering och i hur han använder sina erfarenheter och sina kunskaper för att försöka ligga steget före. När andra ser ett rån ser Highland nästan ett hantverk. Och kanske är det just den kombinationen av skicklighet, lojalitet och moralisk gråzon som gör Slutresultatet så fängslande.

I Söndagslistan får vi följa sjuttonårige Nick McKenna på Rhode Island 1970. Varje söndag levererar han alkohol till människor som står på den så kallade Söndagslistan. Polisen känner till verksamheten och ser hellre att invånarna dricker hemma än att de åker till Connecticut för att köpa alkohol och sedan kör berusade hem. Nick är artig, pålitlig och sköter sitt arbete utan problem. Samtidigt arbetar han extra på en pizzeria för att kunna spara ihop till college, eftersom han inte kan räkna med någon ekonomisk hjälp hemifrån. Nick är son till två övervintrade hippies och konstnärer som låter gården bli något av en samlingsplats för musiker, konstnärer och andra kreativa människor. Nick känner sig inte alls hemma i den världen. Han vill läsa företagsekonomi, spara sina pengar och skapa sig ett eget liv. Jag tycker så mycket om kontrasten mellan Nick och hans föräldrar och skrattar gott åt hans ganska syrliga blick på deras livsstil. Winslows humor är precis i min smak och flera gånger drog jag på smilbanden åt Nicks sätt att beskriva det han ser omkring sig. Men under humorn finns också något betydligt sorgligare. Nick möter människor i många olika livssituationer när han kör runt med sina leveranser. Hos en äldre änka blir söndagsbeställningen framför allt ett sätt att få lite sällskap och hos andra blir alkoholen en del av ett liv som håller på att gå sönder. Nick själv försöker hålla fast vid sina planer och sin framtid men livet kommer emellan på ett sätt som tvingar honom att ompröva vad han trodde väntade honom.
Jag tycker väldigt mycket om hur Don Winslow lyckas få in så mycket i en relativt kort berättelse. Här finns humor och värme men också ensamhet, föräldraskap, klass, framtidsdrömmar och konsekvenserna av de val människor gör. Och när berättelsen sedan hoppar fram femtioett år får jag den där känslan av att allt faktiskt hänger ihop. Söndagslistan är både underhållande och tänkvärd och jag älskade den.

I Norra flygeln får vi möta Christopher ”Chrissy” Pritchett som en kväll kör rattfull och frontalkrockar med tjugoåriga Sarah Gaines. Sarah är en toppstudent med hela livet framför sig medan Chrissy överlever olyckan och döms till ett långt fängelsestraff. Den som kommer först till olycksplatsen är hans kusin Doug som sedan länge har känt ett ansvar för att skydda Chrissy. Don Winslow låter berättelsen växa till något betydligt större än en berättelse om en rattfylla och dess konsekvenser. Familjerna Gaines och Pritchett representerar två olika samhällsskikt och genom Doug får vi också följa en människa som verkligen vill göra gott och vara på den goda sidan. Men vad händer när viljan att hjälpa någon får en människa att kliva över en gräns? Det är just det jag fastnar för. Doug vill göra det rätta för Chrissy men börjar göra saker som han själv vet är fel. Jag kan förstå hans vilja att hjälpa sin kusin samtidigt som jag hela tiden tänker att han borde ha förstått att det skulle få konsekvenser. Var går egentligen gränsen mellan lojalitet och medverkan? Och kan en god avsikt göra ett felaktigt beslut mindre fel? Det här är en kortroman som verkligen skulle ge mycket att prata om i en bokcirkel. Jag funderar på vad som hade hänt om Doug inte hade försökt hjälpa Chrissy och om det verkligen går att säga att någon får det straff de förtjänar. Det finns inga enkla svar och det är precis det jag tycker så mycket om. Norra flygeln lämnar mig med många frågor att fundera vidare på.

Sann historia är något helt annat. Hela kortromanen består av en dialog där två män berättar den ena historien efter den andra. I historierna har alla smeknamn som Lenny No Socks, Bobby Bats och Louie Donuts och dessutom finns det alltid två med samma förnamn. Människorna och historierna hakar i varandra och snart är det nästan omöjligt att hålla reda på vem som är vem och vem som känner vem. Det känns som att råka hamna mitt i en lång och ganska berusad diskussion där samtalet hoppar från det ena till det andra utan att någon egentligen verkar bry sig om att hålla sig till ämnet. Otrohet, galna fruar, en gammal tant som visar sig vara seriemördare och en strandad båt är bara några av sakerna som avhandlas. Det är verkligen snillen spekulerar på högsta nivå och jag log genom nästan hela dialogen. Det fina är att samtalet trots allt hänger ihop på något märkligt sätt. När alla historier har tagit en hel sväng och vi är tillbaka där vi började kommer en avslutning som jag inte såg komma. Jag tycker så mycket om när en författare vågar lita på formen och låter en berättelse vara precis så här oförutsägbar och rörig. Sann historia är fantastiskt rolig, otroligt välskriven och ännu ett exempel på vilken skicklig berättare Don Winslow är.

I Lunchpausen möter vi Dave ”the Love God”, livvakt och passionerad surfare. Han får i uppdrag att vakta filmstjärnan Brittany McVeigh som måste hålla sig borta från alkohol och droger för att kunna slutföra en filminspelning. Brittany har ett långt missbruk bakom sig och är van vid att få sin vilja igenom. Hon är krävande, otrevlig och fullständigt utmattande för sin omgivning. Dessutom påstår hon att någon stalkar henne, något som ingen riktigt tror på. Dave är inte särskilt imponerad av den bortskämda filmstjärnan och hennes sätt att behandla människorna omkring sig. Men det är något med Brittany som gör att han ändå inte ger upp. När situationen omkring henne blir allt mer komplicerad börjar också bilden av henne förändras. Jag tycker om att surfingen får ta plats i berättelsen och att Don Winslow använder den för att ge berättelsen en annan ton. Det finns något befriande över havet och den värld som Dave lever i och jag tycker om kontrasten till Brittanys ganska kaotiska tillvaro. Det här är också en berättelse om hur mycket en annan människa kan betyda. Brittany är långt ifrån lätt att tycka om men Dave ser något som de andra inte ser. Ibland behövs det någon som inte ger upp när det är lättare att göra det. Jag tycker om det hoppfulla i det. Lunchpausen är dramatisk och stundtals mörk men framför allt är den varm och hoppfull. Det finns faktiskt hopp även för den som verkar vara den mest hopplösa, ibland behövs det bara rätt person eller personer runt omkring.

I Kollision möter vi Brad McAlister som har det liv han alltid har drömt om. Han är framgångsrik, har en karriär inom hotellbranschen, är lyckligt gift med Rachel och har en liten son. Allt förändras på några sekunder när han hamnar i en situation som får konsekvenser han aldrig hade kunnat föreställa sig. Plötsligt är det liv han byggt upp borta och Brad måste försöka överleva i en helt annan verklighet. Det här är en berättelse om hur snabbt livet kan förändras och om hur svårt det är att hitta tillbaka när man väl har tvingats bli någon annan. Brad går från att vara en framgångsrik familjefar till att behöva lära sig regler i fängelset för att överleva. Det som händer med honom är både skrämmande och fascinerande. Han förändras för att kunna klara sig men förändringen får också ett pris. Jag funderar mycket på var gränsen går mellan den man är och den man måste bli när omständigheterna kräver det.
Jag tycker också om hur Don Winslow återkommer till tanken på kollisioner. Vi kan ha en tydlig bild av vilka vi är och vilket liv vi ska leva men ibland räcker det med en enda händelse för att allt ska förändras. Det finns också något sorgligt i att Brad och Rachel på olika sätt tvingas leva med sina minnen av det liv de hade. De försöker hitta tillbaka till något som inte längre riktigt finns. Det jag framför allt tar med mig från Kollision är frågan om vad frihet egentligen betyder. Brad längtar efter att bli fri från fängelset men när han väl kommer ut upptäcker han att åren där har förändrat honom och att det gamla livet inte längre känns självklart. Det är en ganska mörk tanke men också en väldigt intressant sådan. Man kan lämna en plats men kanske inte alltid lämna det man varit med om där. Kollision knyter på många sätt ihop flera av de teman som finns i de andra kortromanerna: val, konsekvenser, lojalitet och människor som hamnar i situationer där det inte finns några enkla vägar ut. Jag tycker mycket om hur Don Winslow låter titeln få en större betydelse än den första konkreta kollisionen. Livet består verkligen av kollisioner och ibland förändrar de oss för alltid.

Don Winslow är en amerikansk författare, känd för sina hårdkokta kriminalromaner och thrillers. Han föddes 1953 i New York och har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker, ofta med teman kring brott, korruption och karteller. Han är bland annat känd för trilogin med böckerna I hundarnas våld, Kartellen och Gränsen. De skildrar narkotikahandeln mellan USA och Mexiko. Trilogin om Danny Ryan börjar med Stad i brand, fortsätter med Stad av drömmar och avslutas med Stad i ruiner. Winslow har även arbetat som privatutredare, antiterrrorutbildare och rättegångskonsult vilket ger hans berättelser en realistisk ton. Han meddelade att Stad i ruiner var hans sista bok innan pensioneringen. Du kan läsa om den här i Bokluckan. Jag kan konstatera att han hade fler berättelser i sig!

I förordet till Ett sista ord skriver Reed Farrel Coleman en hyllning till Don Winslow och jag tycker att han hittar precis rätt ord om hans författarskap. Jag stämmer gärna in i den hyllningen men jag tänker inte ens försöka tävla med honom om att sätta ord på hur bra Don Winslow skriver. Jag har förlorat redan innan jag tänkt första bokstaven.

De sex kortromanerna är väldigt olika men gemensamt för dem är att Winslow med få sidor lyckas skapa starka karaktärer, fängslande handlingar och berättelser som väcker tankar långt utanför själva handlingen. Jag tycker om humorn, de moraliska gråzonerna och framför allt hans förmåga att få så mycket att rymmas i så lite.

Att skriva kortromaner där handling, intrig och upplösning fängslar är en konst i sig. Den konsten behärskar Don Winslow till fullo. Det är så otroligt bra med en finess som är helt makalös. Läs, läs, läs!

Ditt (andra) jag av Joyce Carol Oates

Ditt (andra) jag av Joyce Carol Oates är utgiven av HarperCollins Nordic. Novellerna i boken vävs samman av samma tema: tänk om… De rör sig kring kontrafaktiska tankelekar, vad kunde ha hänt om livet tagit en annan vändning eller om huvudpersonerna valt annorlunda? Första novellen heter som boken, Ditt (andra) jag, och tänk om hon inte blivit sjuk på delstatsprovet… Novellen Hospis/Smekmånad är en kort och sorglig skildring av en människas försök att förvandla livets slutskede till något ömt och meningsfullt. Det är en berättelse om kärlek, förnekelse och hopp mitt i det oundvikliga. Joyce Carol Oates karaktäristiska språk känns igen liksom hennes återkommande teman kring kvinnors liv och samhällets förväntningar på dem. Det är tänkvärt, stundtals suggestivt, ibland nästan drömskt, med en ton som både fascinerar och förbryllar. Tack för boken HarperCollins Nordic!

Första novellen heter som boken, Ditt (andra) jag, och tänk om hon inte blivit sjuk på delstatsprovet… En kvinna lever ett stillsamt liv, hon gifter sig ung, köper en bokhandel, får barn och skriver poesi i hemlighet. Först långt senare vågar hon dela sina texter och möts av uppskattning. Samtidigt öppnar sig en tänkt parallell värld: om föräldrarna inte bråkat, om hon varit frisk, då kanske delstatsprovet hade gått bättre. Då kanske hon fått stipendier, flyttat från småstaden, blivit en erkänd poet. Men då utan barn, utan bokhandel. Vad väger tyngst i livet? Berömmelse eller det trygga, egna? Hade hon ens velat byta?

Sedan följer noveller om hur en kvinna funderar på hur hon skulle agera om hon fick möjlighet att förhindra en bomb, hur en olycka i badrummet kunde ha fått olika utgångar och en kort, dråplig historia där en mans fåfänga att undvika hörapparaten får oväntade konsekvenser. Novellerna är fristående men förutom att boken vävs samman av samma tema: tänk om…, återkommer miljöer och personer. De har befunnit sig på samma platser och påverkats av andras val. Snillrikt och genomtänkt på många plan. Frågor dyker upp om hur det skulle vara att möta sig själv i en parallell värld, skulle man ens förstå att det är en själv.

Novellen Hospis/Smekmånad är en kort och sorglig skildring av en människas försök att förvandla livets slutskede till något ömt och meningsfullt. Det är en berättelse om kärlek, förnekelse och hopp mitt i det oundvikliga.

En av de längre novellerna heter Nattsorg. Ett äkta par skyr dagsljuset och trivs i nattens ljuva glömska. Livet har tagits över av självmedicinering i form av vin, whiskey och sömntabletter, ett ostädat sovrum där det inte längre bäddas rent och en tillvaro där dagarna sovs bort. Det värsta som kunde hända har hänt men tiden stannade inte. Allt kretsar kring det som skett i rummet längst upp, rummet som aldrig mer kommer att öppnas.
TV:n skänker oväntat tröst och förströelse, till skillnad från böckerna. Att läsa är omöjligt; meningarna fastnar inte, tankarna formar ingen förståelse, något som aldrig varit ett problem i det tidigare livet. Vinterhalvåret är lättare att stå ut med, sommaren är för ljus. Antydningar om vad som har hänt smyger sig in under läsningen och min fantasi bävar inför det värsta. Skulden, som hela tiden finns där, känns bedövande. Jag blir överraskad och tveksam när jag läst klart, tveksam om jag förstått rätt och förvånad. Men ändå känns det självklart.

Joyce Carol Oates karaktäristiska språk känns igen liksom hennes återkommande teman kring kvinnors liv och samhällets förväntningar på dem. Det är tänkvärt, stundtals suggestivt, ibland nästan drömskt, med en ton som både fascinerar och förbryllar.

Novellerna är olika långa, från mycket korta till så pass omfattande att de delas in i kapitel, men binds samman av temat: tänk om… Språket är typiskt Oates; växlingar mellan korta och längre meningar, insprängda parenteser som förstärker, förtydligar, ibland nästan viskar till läsaren.

Berättelserna rör sig kring livsval och tillfälligheter, de där små ögonblicken som hade kunnat leda någon helt annanstans. Oates gestaltar hur våra liv formas i samspel med andra, av val vi gör och val som görs åt oss. Det finns alltid en annan möjlighet i bakgrunden, en annan version av oss själva, ett annat liv som kunde ha blivit. Just det ger texterna en lågmäld kraft, de väcker tankar om vem man är och vem man kunde ha blivit, om något bara varit lite annorlunda.

Oates fångar de sköra ögonblick där allt kunde ha tagit en annan riktning. Det är lågmält och kraftfullt på samma gång.

Ett trevande försök av Jonas Fagerström

Ett trevande försök av Jonas Fagerström är utgiven av ditt bokförlag. Det är en liten bok med tre korta berättelser. Berättelserna är korta men har ett innehåll som leder till många funderingar efter läsning. Det är berättelser om drömmar och misslyckanden med både en allvarlig ton och med en del tragiska inslag. Det går också över i det tragikomiska ibland. Jag tycker det är härligt att läsa korta berättelser. Det ställs höga krav på att få fram budskapet på färre sidor och det lyckas Jonas med. Tack för boken Jonas och ditt bokförlag!

Den första korta berättelsen heter Kurt. Trots de få sidorna blir det spännande och full fart. Den lämnar funderingar kring drömmar efter sig. Den andra och längsta berättelsen handlar om vilohemmet Akvarellen. Där befinner sig trasiga och utmattade människor och en brokig skara anställda och anhöriga. Novellen är lite sorglig, lite tragisk och en hel del tragikomisk. Hela berättelsen slutar med en knorr. Den sista berättelsen heter Vid din sida, den kortaste av de tre. Det är en varm iakttagelse och fundering kring livet.

Det är en kort, liten bok men innehållet manar till många funderingar efter läsning. Boken blir en kort inblick i livet från tre olika håll. Den rymmer drömmar, misslyckanden, värme och eftertanke. Jag tycker om korta noveller där slutet blir en överraskning, vilket det blir på ett eller annat sätt på alla tre. Det visar också på hur livet är, att det kanske inte är som det ser ut. Jag tycker det är härligt att läsa korta berättelser. Det ställs höga krav på att få fram budskapet på färre sidor och det lyckas Jonas med.

Råttön och andra berättelser av Jo Nesbø

Råttön och andra berättelser av av Jo Nesbø är utgiven av Albert Bonniers Förlag. Boken innehåller fem berättelser som är olika långa. Boken har en dystopisk inriktning där de värsta sidorna hos oss människor blottläggs. Ett tema som återkommer är tillit och frågan om vi kan lita på människorna närmast oss. Den första berättelsen Råttön handlar om en pandemi som utspelar sig i framtiden där samhället har kollapsat. Det känns extra obehagligt och nära i covid-tider. Övriga berättelser ger mig också kalla kårar och vissa delar ligger kvar som en obehagskänsla, obehagligt länge. Tack Jo och Albert Bonniers Förlag för boken!

Boken innehåller fem berättelser som är olika långa. Berättelserna utspelar sig i framtiden med en dystopisk inriktning. Den första berättelsen Råttön handlar om en pandemi i framtiden, där samhället har kollapsat och den starkaste och mest hänsynslöse överlever. I covid-tider känns den extra obehaglig och nära. Boken har flera gemensamma teman, som till exempel familjen, makt och framförallt tillit. I mörka tider är det svårt att veta vem man kan lita på, kanske går det inte ens att lita på de allra närmaste.

Berättelsen Serum beskriver relationen mellan en far och en son och hur den utvecklar sig när allt ställs på sin spets. Makulator blir en ruskig insyn in i en fiktiv framtid där nya uppfinningar kan användas på ett positivt sätt men de kan även missbrukas. Det känns tyvärr tidlöst, så har det varit med många upptäckter genom tiderna. Cikadorna och Svart springare följer samma mönster med en framtid med nya upptäckter som sätter mänsklighetens mörker i framtida sammanhang. I berättelserna finns det också en slags rättvisa i det som händer. Det är obehagligt, fruktansvärt och helt utanför hur människosläktet borde bete sig, ändå känns det som att det blir en slags rättvisa i slutänden. Det kan betecknas som karma , ses som ordspråket ”den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri” eller helt enkelt som att rättvisa skipas till slut. Berättelserna ger mig kalla kårar och vissa delar ligger kvar som en obehagskänsla obehagligt länge. Jo är en mästare i att skriva korta berättelser med mycket innehåll och starka känslor inblandade.

Svartsjukemannen och andra berättelser av Jo Nesbø

Svartsjukemannen och andra berättelser av Jo Nesbø är utgiven av Albert Bonniers Förlag. Boken innehåller sju berättelser där Svartsjukemannen är den längsta med 104 sidor och Kön är kortast med åtta sidor. Det är realistiska berättelser med oväntade händelseförlopp, oförutsägbara handlingar och överraskande slut. Det är obehagliga berättelser som får fram det mörkaste i mig för jag ser rimligheten i det som utspelar sig trots att det är förbjudet, hämndlystet och makabert. Alla känslor blandas och jag älskar det! Tack Jo och Albert Bonniers förlag för boken!

Den första berättelsen London är 24 sidor lång och handlar om en kvinna som är på väg från London till New York för att avsluta sitt liv efter att hennes man varit otrogen med hennes bästa väninna. Det är ett mästerverk i sig att få in så mycket handling och så många brännande frågeställningar i en så kort berättelse. Den längsta berättelsen, Svartsjukemannen, handlar om en grekisk polisutredare med ett förflutet som nystas upp efterhand som berättelsen fortgår. Även här är det frågeställningar och reflektioner som får mig att inse att jag tycker att huvudkaraktären handlar helt rimligt trots det hämndlystna och förbjudna i det han gör.

Kön är bara åtta sidor lång men den får mig att känna alla möjliga känslor och även här inser jag att Jo får fram mörka tankar hos mig, vilket både är befriande och oroande. Sopor, Erkännandet, Odd och Örhänget är de övriga berättelserna som har samma allmänmänskliga dilemman med ett kusligt förlopp som känns helt logiskt i sammanhanget. Jo får mig verkligen att ifrågasätta min moral och vad jag egentligen tänker, för det är förbjudet, hämndlystet och makabert. Jag älskar berättelserna och obehagskänslan de lämnar efter sig!