
1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk är utgiven av Norstedts. Boken är den tredje fristående delen i serien Drömmar om frihet. Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Hon har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom. 1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta. Tack för boken, Helena och Norstedts!
Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Toms pappa, som kom från Ungern, dog när han var liten. Johannas pappa har gift om sig och har två yngre döttrar med sin nya fru. Ingrid har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Efter att Ingrid tappade bort Oscar på Skansen när hon passade honom har Tom inte hört av sig. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Dottern är psykolog och tar ofta med sig sin yrkesroll in i privatlivet när hon pratar med Ingrid. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. I gruppen pratar deltagarna om sina liv och om hur relationerna har hamnat där de är idag. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Ezter har tagit hand om dottern och Tom har inte träffat henne sedan hon var liten men nu vill hon att Cinti ska bo i Sverige. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom.
Helena von Zweigbergk är en svensk författare och journalist som debuterade som romanförfattare 2001 med en deckarserie om fängelseprästen Ingrid. Genombrottet kom med Ur vulkanens mun och hon har sedan dess gett ut flera uppmärksammade romaner, däribland Än klappar hjärtan och Totalskada. Flera av hennes verk har översatts till andra språk. Under senare år har von Zweigbergk arbetat med romansviten Drömmar om frihet – ett generationsdrama där hon skildrar en familj över flera decennier under andra halvan av 1900-talet. Serien består av 1959. Ingrid och Georg – en kärlekshistoria, 1979. Johanna och Ingrid – ett familjedrama samt 1999. Tom och Ingrid – om att hitta hem.
Jag sögs verkligen in i den här boken och trivdes med att vara i den världen. Det är en sådan där läsupplevelse där man både känner igen sig och samtidigt blir frustrerad på karaktärerna, ibland samtidigt. Relationerna mellan Ingrid, Tom och Johanna är laddade och svåra och alla tre bär sin egen version av sanningen. Ingrid blir ifrågasatt i sin föräldraroll av sina vuxna barn och samtidigt känner hon inte alls igen den bild de har av henne. Det här är en av anledningarna till att jag tycker boken är så stark, alla har sin egen berättelse om vad som har hänt och de når aldrig riktigt fram till varandra i sina berättelser.
Jag känner med dem alla tre men jag blir också irriterad på dem alla tre. Och det är det som är så skickligt gjort. För det är väl precis så det är i livet, vi tolkar det som händer och har hänt på olika sätt av många olika anledningar och vi känner oss missförstådda när versionerna spretar.
Toms dotter Cinti är en karaktär jag ömmar väldigt mycket för. Hon blir en bricka i ett större relationsspel där vuxna försöker rättfärdiga sina val. Hon har ingen riktig plats och hennes perspektiv får inte riktigt utrymme. Det väcker starka känslor hos mig som läsare, både frustration och sorg. Även här visar Helena von Zweigbergk hur skickligt hon arbetar med att gestalta relationer utan att överförklara. Jag får själv fylla i mellanrummen, tolka handlingar, blickar och reaktioner. Det är inte allt som sägs rakt ut utan det är det som inte sägs som ofta blir viktigast. Det gör läsningen aktiv på ett sätt jag tycker mycket om. Jag blir en del av berättelsen snarare än en betraktare utifrån. Flera gånger känner jag att jag nästan vill ingripa, säga något, stoppa något eller driva något i en annan riktning. Det säger mycket om hur levande karaktärerna är gestaltade.
Terapigruppen är en annan del som jag funderar mycket på. Jag tycker om att följa de samtalen där människor försöker förstå sina relationer men inte alltid riktigt vill se sig själva i dem. Det finns något väldigt mänskligt i det. Ingrid känns ibland lite distanserad där, nästan som att hon betraktar sig själv och de andra utifrån, snarare än att fullt ut delta. Det skapar en intressant spänning i hennes karaktär.
En sak som fastnade hos mig är hur olika Ingrid och Johanna uttrycker kärlek. Johanna och hennes döttrar säger det ofta rakt ut och visar mycket fysisk närhet medan Ingrid menar att hon visar kärlek på andra sätt. Det blir en tydlig kontrast mellan olika sätt att vara förälder och människa och frågan väcks om vad som egentligen räknas som kärlek. Är det orden, handlingarna eller tolkningen av dem? För mig blir det tydligt att det inte finns ett rätt sätt men att det ändå skapar krockar när uttrycken inte möts.
Kommunikation känns överhuvudtaget som bokens kärna. Hur vi pratar med varandra, hur vi inte pratar och hur mycket som går förlorat i det som aldrig riktigt sägs. I terapigruppen tränar deltagarna på att uttrycka känslor och att byta perspektiv men samtidigt känns det som att kunskapen ofta finns där redan. Svårigheten ligger snarare i att omsätta den i verkliga relationer, där känslor och gamla mönster tar över.
Förlåtelse är en annan fråga som hela tiden ligger under ytan. Går det att förlåta svek, försummelser och det som inte blev som det skulle? Och vem har egentligen rätt att definiera vad som har hänt? Det blir också en berättelse om mönster som upprepas och om hur svårt det är att bryta dem även när man ser dem tydligt.
En sak som jag också tycker mycket om är tidskänslan. 1999 blir nästan en egen karaktär i berättelsen med millennieskiftets oro, telefoner som fortfarande är fasta och ett samhälle som står på gränsen till något nytt men ännu inte vet vad. Det väcker mycket igenkänning, både i hur det var då och i hur det känns att se tillbaka på det nu.
Jag upplever också att jag placerar mig själv i ett generationsperspektiv när jag läser. Ingrid blir en representant för en äldre generation med andra ideal och sätt att se på föräldraskap medan Tom och Johanna rör sig i något annat. Det gör att jag både känner igen mina egna föräldrar och mig själv i de yngre perspektiven, vilket skapar en intressant spegling.
Det är en bok som hela tiden rör sig mellan generationer, tolkningar och relationer och som lämnar mig med många tankar snarare än en färdig bild.
1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta.








