
Ditt (andra) jag av Joyce Carol Oates är utgiven av HarperCollins Nordic. Novellerna i boken vävs samman av samma tema: tänk om… De rör sig kring kontrafaktiska tankelekar, vad kunde ha hänt om livet tagit en annan vändning eller om huvudpersonerna valt annorlunda? Första novellen heter som boken, Ditt (andra) jag, och tänk om hon inte blivit sjuk på delstatsprovet… Novellen Hospis/Smekmånad är en kort och sorglig skildring av en människas försök att förvandla livets slutskede till något ömt och meningsfullt. Det är en berättelse om kärlek, förnekelse och hopp mitt i det oundvikliga. Joyce Carol Oates karaktäristiska språk känns igen liksom hennes återkommande teman kring kvinnors liv och samhällets förväntningar på dem. Det är tänkvärt, stundtals suggestivt, ibland nästan drömskt, med en ton som både fascinerar och förbryllar. Tack för boken HarperCollins Nordic!
Första novellen heter som boken, Ditt (andra) jag, och tänk om hon inte blivit sjuk på delstatsprovet… En kvinna lever ett stillsamt liv, hon gifter sig ung, köper en bokhandel, får barn och skriver poesi i hemlighet. Först långt senare vågar hon dela sina texter och möts av uppskattning. Samtidigt öppnar sig en tänkt parallell värld: om föräldrarna inte bråkat, om hon varit frisk, då kanske delstatsprovet hade gått bättre. Då kanske hon fått stipendier, flyttat från småstaden, blivit en erkänd poet. Men då utan barn, utan bokhandel. Vad väger tyngst i livet? Berömmelse eller det trygga, egna? Hade hon ens velat byta?
Sedan följer noveller om hur en kvinna funderar på hur hon skulle agera om hon fick möjlighet att förhindra en bomb, hur en olycka i badrummet kunde ha fått olika utgångar och en kort, dråplig historia där en mans fåfänga att undvika hörapparaten får oväntade konsekvenser. Novellerna är fristående men förutom att boken vävs samman av samma tema: tänk om…, återkommer miljöer och personer. De har befunnit sig på samma platser och påverkats av andras val. Snillrikt och genomtänkt på många plan. Frågor dyker upp om hur det skulle vara att möta sig själv i en parallell värld, skulle man ens förstå att det är en själv.
Novellen Hospis/Smekmånad är en kort och sorglig skildring av en människas försök att förvandla livets slutskede till något ömt och meningsfullt. Det är en berättelse om kärlek, förnekelse och hopp mitt i det oundvikliga.
En av de längre novellerna heter Nattsorg. Ett äkta par skyr dagsljuset och trivs i nattens ljuva glömska. Livet har tagits över av självmedicinering i form av vin, whiskey och sömntabletter, ett ostädat sovrum där det inte längre bäddas rent och en tillvaro där dagarna sovs bort. Det värsta som kunde hända har hänt men tiden stannade inte. Allt kretsar kring det som skett i rummet längst upp, rummet som aldrig mer kommer att öppnas.
TV:n skänker oväntat tröst och förströelse, till skillnad från böckerna. Att läsa är omöjligt; meningarna fastnar inte, tankarna formar ingen förståelse, något som aldrig varit ett problem i det tidigare livet. Vinterhalvåret är lättare att stå ut med, sommaren är för ljus. Antydningar om vad som har hänt smyger sig in under läsningen och min fantasi bävar inför det värsta. Skulden, som hela tiden finns där, känns bedövande. Jag blir överraskad och tveksam när jag läst klart, tveksam om jag förstått rätt och förvånad. Men ändå känns det självklart.
Joyce Carol Oates karaktäristiska språk känns igen liksom hennes återkommande teman kring kvinnors liv och samhällets förväntningar på dem. Det är tänkvärt, stundtals suggestivt, ibland nästan drömskt, med en ton som både fascinerar och förbryllar.
Novellerna är olika långa, från mycket korta till så pass omfattande att de delas in i kapitel, men binds samman av temat: tänk om… Språket är typiskt Oates; växlingar mellan korta och längre meningar, insprängda parenteser som förstärker, förtydligar, ibland nästan viskar till läsaren.
Berättelserna rör sig kring livsval och tillfälligheter, de där små ögonblicken som hade kunnat leda någon helt annanstans. Oates gestaltar hur våra liv formas i samspel med andra, av val vi gör och val som görs åt oss. Det finns alltid en annan möjlighet i bakgrunden, en annan version av oss själva, ett annat liv som kunde ha blivit. Just det ger texterna en lågmäld kraft, de väcker tankar om vem man är och vem man kunde ha blivit, om något bara varit lite annorlunda.
Oates fångar de sköra ögonblick där allt kunde ha tagit en annan riktning. Det är lågmält och kraftfullt på samma gång.








