Boktips, roman, historisk roman

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone är utgiven av Brombergs Bokförlag. Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande. Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Tack för boken Francesca och Brombergs Bokförlag!

Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. De lämnar allt i norra Italien och ska nu bosätta sig i landets södra del. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Det finns många skillnader mellan regionerna, både när det gäller normer och traditioner. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Antonio är gift med Agata och tillsammans har de en liten dotter, Lorenza. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. Hon går inte heller i kyrkan och berättar för byborna att hon inte är troende, något som snabbt väcker förfäran. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Hon får tjänsten och fortsätter som brevbärare i mer än tjugo år.

Francesca Giannone är en italiensk författare född i byn Lizzanello i regionen Salento. Hon studerade kommunikationsvetenskap och utbildade sig vid film‑ och teaterinstitutet Centro Sperimentale di Cinematografia i Rom. År 2023 debuterade hon med romanen Brevbäraren i Lizzanello (originaltitel La Portalettere), inspirerad av hennes egen gammelmormors liv som brevbärare. Debuten blev en stor succé, i Italien såldes hundratusentals exemplar och romanen har översatts till flera språk.

Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Allra först får jag läsa om att brevbäraren är död, året är 1961. Sedan tar handlingen sin början i Lizzanello 1934 där Carlo Greco återvänder med sin hustru Anna och deras son. Anna, uppvuxen i norra Italien, möter ett samhälle fyllt av traditioner och normer som står i stark kontrast till hennes egen självständighet och livssyn. Hon läser böcker, ifrågasätter gamla regler, vägrar kyrkobesök och tar plats i ett yrke som historiskt varit förbehållet män. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande.

Det som slår mig är hur tydligt boken skildrar spänningen mellan det gamla och det nya, mellan förväntningar på män och kvinnor och individens vilja att bryta normer. Anna är långt före sin tid och hennes kamp mot samhällets begränsningar och skvaller är både inspirerande och hjärtskärande. Samtidigt berör berättelsen tidlösa, allmänmänskliga teman som svek, lögner som påverkar generationer och olycklig kärlek, något som gör det lätt att relatera till karaktärernas känslor och val.

Karaktärerna är mångbottnade och välporträtterade. Agata, Antonios fru, kan verka bitter och missunnsam men hennes livsöde förklarar mycket av hennes handlingar. Giovanna, som blir utsatt för byns hån, visar på sårbarhetens konsekvenser i ett samhälle som snabbt dömer. Alla karaktärer har sin egen historia och komplexitet vilket gör berättelsen rik och nära.

Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Hennes mod, styrka och envishet gör henne till en karaktär som visade vägen för kvinnor i en tid då avvikelse kostade, ibland i form av att aldrig fullt ut få tillhöra samhället. Det är tack vare hennes kamp som vi kvinnor idag kan åtnjuta många av de rättigheter vi har. Boken är en påminnelse om både människans sårbarhet och hennes förmåga till motstånd och förändring.

Hafni berättar av Helle Helle

Hafni berättar av Helle Helle är utgiven av Norstedts. Hafni berättar… att hon ska skilja sig. Titeln och första meningen i boken hör ihop. Hafni som bor i Danmark, firar sin skilsmässa med att åka på en resa, en smörrebrödsresa. Hon börjar i Fredrikssund och planerar att sluta i Gråsten där hon tänker njuta av den sydjylländska kakbuffén. Resan tar längre tid än hon tänkt sig och det är mycket som inte blir som hon tänkt längs vägen. Hon uttrycker att hon ska göra om sig själv. Det ligger en underfundig humor som är lågmäld, inbyggd i handlingen. Det är ett ord, en betraktelse eller en observation som blir komisk, så där så det drar i mungiporna. Som den här meningen; ….succesivt återvände fötterna hem till skorna. Vi läste boken i bokcirkeln på jobbet och alla tyckte om den. Vi hittade flera lager i berättelsen som gav oss mycket att prata om.

Hafni berättar… att hon ska skilja sig. Titeln och första meningen i boken hör ihop. Hon blickar tillbaka och funderar på hur livet varit fram till skilsmässan. Hafni som bor i Danmark, firar sin skilsmässa med att åka på en resa, en smörrebrödsresa. Resan är tänkt att ta åtta dagar. Hon börjar i Fredrikssund och planerar att sluta i Gråsten där hon tänker njuta av den sydjylländska kakbuffén. Hafni har planerat allt längs vägen, övernattningar, restauranger och sevärdheter. Resan tar längre tid än hon tänkt sig och det är mycket som inte blir som hon tänkt längs vägen. Hon uttrycker att hon ska göra om sig själv.

Helle Helle, född 1965 i Nakskov, Danmark, är en framstående dansk författare. Hon studerade litteratur vid Köpenhamns universitet och senare vid Dens Danske Forfatterskole, Den Danska akademin för kreativt skrivande. Hennes genombrott kom med romanen Rødby-Puttgarden som belönades med Kritikerpriset i Danmark. Helle Helle har mottagit flera stora utmärkelser, bland annat Per Olov Enquist-priset och Holbergmedaljen. Hennes böcker har översatts till många språk och hon räknas till en av Danmarks mest betydelsefulla samtida författare.

Helle Helle är känd för sitt sparsmakade, nästan minimalistiska språk och sina skildringar av vanliga människors liv, ofta med en underfundig, lågmäld humor. I Hafni berättar märks det tydligt redan från första sidan. Boken börjar mitt i en mening, ”…att hon ska skilja sig”, som om läsaren kliver rakt in i Hafnis liv utan förvarning. Tillsammans med titeln på omslaget bildas meningen först när boken hålls i handen, något som på ett fint sätt speglar berättelsens struktur: fragment, minnesbilder och små ögonblick som tillsammans formar en helhet.

Hafni, 48 år, bestämmer sig för att fira sin skilsmässa genom att ge sig ut på en smörrebrödsresa genom Danmark. Hon har planerat allt in i minsta detalj, övernattningar, restauranger, sevärdheter och givetvis slutmålet, den sydjylländska kakbuffén med tre gånger sju sorters kakor. Men trots planeringen drar resan ut på tiden och mycket blir något helt annat än hon föreställt sig. Den ordnade ytan skaver mot något mörkare under, ett vemod som hon antyder men sällan formulerar fullt ut. Minnena hon återkommer till är både små, vardagliga och ibland nästan stillsamt sorgsna.

Det ligger en underfundig humor som är lågmäld, inbyggd i handlingen. Det är ett ord, en betraktelse eller en observation som blir komisk, så där så det drar i mungiporna. Som den här meningen: ”…succesivt återvände fötterna hem till skorna.” Den sortens humor återkommer ofta: ”Klockan tickade men hon bar inte klockan”, ”Hon såg sig själv som hastigast framför spaghetti-igenimmade rutor” eller de lite absurda dialogerna där replikerna levereras rakt och utan utsmyckning. Det är små sprickor i vardagen där ett leende får plats.

Samtidigt finns här en skarp blick för det mänskliga. Hafni betraktar allt med en sorts konstaterande ton, hon råkar ut för dråpligheter men värderar dem sällan. Hon minns jobb hon haft, människor hon mött, livsvisdomar hon samlat på sig: att aldrig putsa fönster i solsken, inte dammsuga badrumsmattor med högsta sugkraft och att disktrasa på golvet bara är tillåtet om det sker i smyg. Det är vardagsnära, igenkännbart och skickligt placerat så att tempot aldrig bryts.

Mat och dryck får stort utrymme. Det är gammelost med köttgelé, stjärnfallssmörrebröd, sillsymfoni, rullsylta, snaps, öl och vin, allt noggrant redovisat. Som om Hafni, mitt i sin omstöpning av sig själv, söker trygghet i det som går att beställa in, servera och äta upp.

Hafni berättar nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2024 och i vår bokcirkel på jobbet gav den oss mycket att prata om och alla tyckte om den. Vi hittade flera lager i berättelsen som gav oss mycket att samtala om, det lågmälda mörkret, den stilla humorn, fragmenten som tillsammans tecknar ett liv.

Röster från obestämda platser av Mats Agurén

Röster från obestämda platser av Mats Agurén är utgiven av Bokförlaget Mormor, Vibery Press. Året är 1999 och millennieskiftet närmar sig. Martinus samlar på gitarrer och har bestämt sig för att få en gitarr byggd särskilt för honom. Han får kontakt med Hermione som i sin verkstad noggrant väljer ut träslag, form och vilken röst gitarren ska ha. Martinus funderar över vad legitimitet är och hur det kan ge en röst bortom en själv. Första delen av boken är lågmäld och flyter behagligt samtidigt som existentiella frågor vävs in. Tempot skiftar i den andra delen vilket ger läsningen en annan ton. Det blir mer av en betraktelse över vad det avgörande millennieskiftet kan innebära, tillsammans med reflektioner kring gitarrer. Tack för boken, Mats, Bokförlaget Mormor och Vibery Press!

Året är 1999 och millennieskiftet närmar sig. Det är en tid då många börjar reflektera över sina liv. Martinus samlar på gitarrer och har bestämt sig för att få en gitarr byggd särskilt för honom. Genom framgångsrika affärer har han blivit rik och vill nu utöka sin samling. Han får kontakt med Hermione som i sin verkstad noggrant väljer ut träslag, form och vilken röst gitarren ska ha. Hon väljer omsorgsfullt vem hon tillverkar gitarrer åt. Martinus funderar över vad legitimitet är och hur det kan ge en röst bortom en själv. Han reflekterar även över sina uppdrag i en välgörenhetsorganisation.

Mats har en lång och varierad karriär bakom sig där han rört sig mellan näringslivet, ideella organisationer och inom högre utbildning och forskning. Han har arbetat i stora företag, varit engagerad i strategisk organisationsutveckling och han har också djupa rötter i ideellt arbete. Mats har också verkat inom filantropi, han har haft en roll i World Childhood Foundation, stiftelsen som grundades av Drottning Silvia för att skydda utsatta barns rättigheter.

Privat bor Mats i Skåne där han odlar sitt gitarrintresse, inte bara genom att spela, utan även genom att läsa om gitarrer och instrumentbyggande. Musikintresset speglas i hans skönlitterära debutroman Röster från obestämda platser, där gitarrer och röster är centrala symboler. Mats professionella och personliga intressen samverkar i boken.

Första delen av Röster från obestämda platser är lågmäld och flyter behagligt samtidigt som existentiella frågor vävs in. Läsaren bjuds in i Martinus tankar kring legitimitet, röst och samlande, frågor som inte bara handlar om gitarrer utan om hur vi ser på oss själva och varandra. Hans reflektioner kring vänskap, ansvar i välgörenhetsorganisationer och hur man förvaltar sin röst ger berättelsen en filosofisk tyngd, utan att bli tungrodd. Hermione, med sin omsorgsfulla inställning till hantverket, förmedlar en känsla av att varje handling, varje val av material och form, är en väg mot något större än det konkreta, mot en röst bortom mekanik och ritningar.

Tempot skiftar i den andra delen vilket ger läsningen en annan ton. Det blir mer av en betraktelse över vad det avgörande millennieskiftet kan innebära, tillsammans med reflektioner kring gitarrer. Här blir tonen mer analytisk och ibland dras läsaren in i tekniska detaljer och bredare samhällsfrågor. Frågorna boken väcker om makt, ansvar och individens plats i världen lämnar ett bestående intryck.

Språket i första delen är genomtänkt och poetiskt med små filosofiska utblickar som berör både vardag och större existentiella frågor. Kärleken till musik och hantverk, kopplad till de mänskliga relationerna och Martinus inre liv, skapar en läsupplevelse som är både meditativ och eftertänksam. Samlingen av gitarrer blir mer än ett intresse, den blir en spegel av drömmar, förluster och möjligheten till återupptäckt av det som verkligen betyder något i livet.

Ska hon verkligen dejta honom? av Sophie Cousens

Ska hon verkligen dejta honom? av Sophie Cousens är utgiven av Karat förlag. Efter en jobbig skilsmässa känner sig Anna Appleby inte alls redo för en ny relation. Hon har fullt upp med sina två barn, en katt och sin karriär som journalist på den lokala tidningen Bath Living. När hennes yngre kollega Will Havers visar intresse för att konkurrera med henne om krönikan hon skriver försöker hon komma på en lösning. Hon ska dejta män som hennes barn har valt ut och det ska inte ske via någon dejtingapp. Will ska göra motsvarande och deras krönikor ska komplettera varandra. Det här är som att titta på en mysig julfilm utan jultemat. Jag har suttit under filten vid brasan och drömt mig bort. Jag har skrattat, ojat mig och hejat på både Anna och Will, en mysig läsning! Tack för boken, Sophie och Karat förlag!

Efter en jobbig skilsmässa känner sig Anna Appleby inte alls redo för en ny relation. Hennes exman har gått vidare och har ett nytt förhållande. Hon har fullt upp med sina två barn, en katt och sin karriär som journalist på den lokala tidningen Bath Living. Hon har arbetat på tidningen i fem år och jobbet har varit den stabila punkt hon kunnat hålla fast vid när allt annat i livet skakat. När hennes yngre kollega Will Havers visar intresse för att konkurrera med henne om krönikan hon skriver försöker hon komma på en lösning. Tidningen vill locka nya och yngre läsare och ledningen föreslår därför en dejtingkrönika. Efter att ha misslyckats med att skapa en dejtingprofil på en app kommer hon på ett annat sätt att dejta. Hon ska dejta män som hennes barn har valt ut och det ska inte ske via någon dejtingapp. Ledningen tycker att det är en bra idé. Will ska göra motsvarande och deras krönikor ska komplettera varandra.

Sophie är en brittisk författare och manusförfattare, särskilt känd för sina romantiska komedier. Hon arbetade tidigare som tv-producent i London i över tolv år, bland annat med program som The Graham Norton Show, Russell Howard’s Good News och Big Brother.

Hennes författardebut kom 2020 med romanen This Time Next Year, som blev en New York Times-bästsäljare. Boken har även filmatiserats och Sophie ansvarade för filmmanuset själv. Sophie bor på ön Jersey i Engelska Kanalen där hon kombinerar sitt liv som författare med familjeliv. Hennes böcker har översatts till många språk.

Att läsa Ska hon verkligen dejta honom? är som att titta på en mysig julfilm utan jultemat. Jag har suttit under filten vid brasan och drömt mig bort. Jag har skrattat, ojat mig och hejat på både Anna och Will, en mysig läsning!

Sophie skapar med sin humor och värme en berättelse som känns både lättsam och levande. Annas Google-sökningar som redovisas i varje kapitel är riktigt underhållande. Det skulle de förmodligen vara för många andra också om deras sökningar plockades ut och presenterades i en lista. Trots att jag är äldre än huvudkaraktärerna och själv inte varit i exakt samma situation finns det mycket igenkänning. Jag förstår Annas kamp med att få ihop hela vardagen med två barn och heltidsarbete. Hennes exman går in med hull och hår i sin nya relation och är verkligen engagerad i sin hobby att cykla, något jag kan relatera till från personer jag har runt mig.

Humorn är precis i min smak. Anna och hennes dejtingförsök är underhållande samtidigt som de visar hur svårt det kan vara att hitta någon man verkligen vill dela sitt liv med. Will är en karaktär som växer ju längre jag läser och det känns som det är meningen att jag ska få känslan att jag dömde honom för snabbt. Han utvecklas i takt med berättelsen och först möter man hans charm och får sen följa hur han öppnar upp sig.

Jag älskar även Annas barn. Ethan har det där rättframma sättet som bara yngre barn kan komma undan med och det är underbart att läsa. Dottern Jess befinner sig i övergångsåldern, på väg att lämna det barnsliga bakom sig och boken skildrar på ett insiktsfullt sätt hur utmanande den perioden är, både för barnet och för föräldrar.

Sophies bakgrund som tv-producent och manusförfattare märks i berättelsens rytm och timing. Hennes erfarenheter från humoristiska program som The Graham Norton Show gör att skämten och situationerna landar perfekt utan att kännas överdrivna. Samtidigt visar hon stor fingertoppskänsla i att porträttera vardagens verklighet med små detaljer som gör Anna och hennes värld levande.

Berättelsen kombinerar vardagsrealism med lätt romantik och Sophie lyckas hålla balansen mellan humor, igenkänning och värme. Att läsa boken är en trygg, mysig stund, jag vill inte riktigt släppa taget om Anna, Will och de andra karaktärerna när sista sidan närmar sig.

Sammantaget är Ska hon verkligen dejta honom? en charmig, rolig och insiktsfull berättelse om att navigera kärlek, familj och vardag. Humor, värme och vältecknade karaktärer gör den lätt att dras in i och jag ser fram emot fler böcker av Sophie, hennes stil och känsla för karaktärer är helt underbar.

Namnen av Florence Knapp

Namnen av Florence Knapp är utgiven av HarperCollins Nordic. 1987 ska Cora registrera namnet på sin son. Hennes man tycker att han självklart ska heta Gordon, en familjetradition som inte får brytas. Cora själv funderar på Julian, som betyder himmelsfar, ett namn som hon tycker om och som också hedrar barnets far. Storasyster Maia vill att lillebror ska heta Bear, ett namn som är mjukt, gosigt och snällt samtidigt som det är modigt och starkt. Handlingen beskriver hur livet ser ut för pojken genom livet, beroende på vilket namn han får. Tre namn och tre olika versioner av ett liv. Det här är så ovanligt och tänkvärt samtidigt som det är spännande och en psykologisk tankevurpa att jag inte kan släppa boken. Den lämnade mig med så många tankar och funderingar som fortfarande snurrar i mitt huvud. Tack för boken, Florence och HarperCollins Nordic!

1987 ska Cora registrera namnet på sin son. Hon är rädd att namnet ska forma sonens öde och bestämma vem han kommer att bli. Hennes man tycker att han självklart ska heta Gordon, en familjetradition som inte får brytas. Det som oroar Cora med det namnet är att sonen pressas ned i en färdig form. Cora själv funderar på Julian, som betyder himmelsfar, ett namn som hon tycker om och som också hedrar barnets far. Förhoppningsvis skulle hennes man kunna acceptera namnet och därmed bryta traditionen av beklagansvärda fäder. Storasyster Maia vill att lillebror ska heta Bear, ett namn som är mjukt, gosigt och snällt samtidigt som det är modigt och starkt. När Cora tänker på alla egenskaperna inser hon att hon önskar sin son allt det. Handlingen beskriver hur livet ser ut för pojken genom livet, beroende på vilket namn han får. Tre namn och tre olika versioner av ett liv.

Florence Knapp bor strax utanför London tillsammans med sin man, sina två söner och deras hund. Innan hon gav ut sin debutroman ägnade hon sig åt skrivande inom handarbete och hantverk. Hon bloggade och publicerade 2018 boken Flossie Teacakes’ Guide to English Paper Piecing. Hon bidrog också till boken Patchwork & Quilting: A Maker’s Guide för Victoria & Albert Museum, där hon bland annat tog fram ett quiltblock, alltså ett mönster som används som en byggsten i en större quilt.

Hennes debutroman The Names, Namnen på svenska, publicerades våren 2025 och såldes till över tjugo länder. Romanen är resultatet av många års skrivande och Florence har berättat att hon arbetade på den under tiden hon kombinerade familjeliv med sitt intresse för hantverk.

Att läsa Namnen blev en påminnelse om hur mycket ett namn kan påverka våra föreställningar om en person och vårt sätt att förhålla oss till dem. Boken visar upp tre olika liv för samma pojke beroende på vilket namn han får. Cora och hennes man förväntas ge honom namnet Gordon som går i arv i familjen men vad händer om hon istället väljer Julian, som hon själv tycker om, eller Bear, som är mjukt och modigt på samma gång? De parallella liv som utvecklas i boken blir ett fascinerande experiment i identitet och öde och hur mycket våra namn formar oss eller hur vi formas oavsett namn.

Det här är så ovanligt och tänkvärt samtidigt som det är spännande och en psykologisk tankevurpa att jag inte kan släppa boken. Den lämnade mig med så många tankar och funderingar som fortfarande snurrar i mitt huvud.

Som lärare har jag ofta reflekterat över namn och associationer. Många namn kopplar jag omedvetet till vissa elever, vissa namn har blivit förknippade med stökighet eller bråk, andra med omtanke och nyfikenhet. När vi skulle välja namn till våra barn var det också svårt. Min man ville undvika konstiga smeknamn som skulle kunna bli problem och jag tänkte mest på vilka namn som jag förknippade med stökiga eller bråkiga elever, vissa namn gick helt bort av den anledningen, medan andra kändes mer positiva och lämpade för barn som vi ville se växa upp till omtänksamma och glada. Det påminner om hur Florence i sin bok utforskar namnens betydelse och hur de kan öppna eller begränsa möjligheter. Namn bär mening, historia och ibland förväntningar och även om vi inte alltid tänker på det kan de påverka både oss själva och hur andra ser oss.

Boken får mig också att tänka på hur olika kulturer hanterar namn och betydelser. I Sverige har vi kanske inte samma medvetenhet om namns historiska och symboliska betydelse som de jag möter från andra länder, men vi känner ändå vikten av att namnet ska passa och respekteras. Namnen är därför inte bara en berättelse om ett barns liv, utan också en påminnelse om att små val kan ha stora konsekvenser och att identitet formas i både små och stora detaljer.

Herr Saitos ambulerande biograf av Annette Bjergfeldt

Herr Saitos ambulerande biograf av Annette Bjergfeldt är utgiven av HarperCollins Nordic. Året är 1927 och sjuttonåriga Fabiola blir gravid. Hon älskar skor och att dansa tango och hon arbetar i Buenos Aires mest exklusiva skobutik. Dottern Carmelita, som endast kallas Lita förutom när Fabiola är arg, tillbringar sina första år i klostret Santa Magdalena, där även Fabiola växte upp efter att hon lämnats i en skokartong vid porten. När mor och dotter tvingas fly är målet Paris men de hamnar på den lilla ön Upper Puffin Island mellan Nova Scotia och Newfoundland i Kanada. Deras tillvaro i sjömanshuset Betlehem förändras när Lita får en vän i familjens döva dotter Oona och den mystiske herr Saito kommer på besök med sin ambulerande biograf. Vilken fantastisk bok! Språket, äventyren och karaktärerna, jag kunde inte få nog och jag vill bara dansa tango! Tack för boken, Annette och HarperCollins Nordic!

Året är 1927 och sjuttonåriga Fabiola blir gravid. Graviditeten hålls hemlig tills hon i biktstolen erkänner den men utan att nämna faderns namn. Hon älskar skor och att dansa tango och hon arbetar i Buenos Aires mest exklusiva skobutik. Efter att ha hjälpt den berömda Josephine Baker att hitta rätt skor blev hon snabbt butikens favoritförsäljare. Dottern Carmelita, som endast kallas Lita förutom när Fabiola är arg, tillbringar sina första år i klostret Santa Magdalena, där även Fabiola växte upp efter att hon lämnats i en skokartong vid porten. Skokartongen vårdas ömt av Fabiola. När mor och dotter tvingas fly är målet Paris men de hamnar på den lilla ön Upper Puffin Island mellan Nova Scotia och Newfoundland i Kanada. Fabiola vill fortsätta resan men Lita börjar känna sig hemma på ön. Deras tillvaro i sjömanshuset Betlehem förändras när Lita får en vän i familjens döva dotter Oona och den mystiske herr Saito kommer på besök med sin ambulerande biograf.

Annette Bjergfeldt är en dansk författare, musiker och konstnär född 1961 i Virum, norr om Köpenhamn. Hon har en bakgrund inom både konst och språk, efter studier vid Aarhus Kunstakademi och i italienska vid Aarhus Universitet. Innan hon började skriva romaner var hon verksam som singer-songwriter och har gett ut flera album som nominerats till bland annat danska Grammy och andra musikpriser. Förutom sitt eget artisteri har hon också skrivit låtar för andra artister och arbetat som coach för låtskrivare, konstnärer och människor i utsatta situationer, bland annat inom kriminalvården och i projekt för barn med funktionsvariationer.

Som romanförfattare debuterade Annette 2020 med Höga visan på Palermovägen, en färgstark och fantasirik berättelse som snabbt blev en läsarfavorit i Danmark. Romanen har översatts till flera språk och nominerades till flera prestigefyllda litterära priser. Herr Saitos ambulerande biograf kom 2023 och är hennes andra roman. Den befäster hennes ställning som en av Danmarks mest originella samtidsförfattare.

Idag bor Annette på Østerbro i Köpenhamn där hon fortsätter att skriva, måla och inspirera med sin skaparglädje och sitt humanistiska perspektiv på livet.

Vilken fantastisk bok! Språket, äventyren och karaktärerna, jag kunde inte få nog och jag vill bara dansa tango! Det finns något alldeles särskilt med Annettes sätt att skriva. Hennes berättarstil är poetisk, varm och fylld av liv. Hon blandar humor med vemod, vardag med magi och skapar världar där människor och öden flätas samman på de mest oväntade sätt. Hennes bakgrund som musiker märks tydligt i rytmen och klangen i språket, i hur varje mening får en melodi, en puls. Det är som om hon trollar med orden, de flyter fram som vågor och jag följer bara med, njuter, förundras och, ja, avundas hennes förmåga att skapa något så levande med språket.

Äventyren som berättas är magiska och miljöerna så exotiska och levande att jag nästan vill bosätta mig på Upper Puffin Island, vilket nog vore ett misstag med tanke på att jag i vanliga fall längtar till stan. Men Annette beskriver livet på ön på ett sätt som får mig att känna doften av havet, höra vinden mot klipporna och vilja slå mig ner där bland människorna som befolkar berättelsen. Och jag vill se lunnefåglarna, dessa fantastiskt vackra fåglar som är helt unika.

Naturligtvis är det också karaktärerna som gör att jag blir så förälskad i boken. Jag vill lära känna dem alla, sitta vid deras bord, lyssna på deras historier, dela deras drömmar. Fabiola är en fri själ som försöker finna sig till rätta i det liv som blivit hennes. Hennes passion för tango och skor och sättet hon ser människorna genom deras skor är fascinerande. Samtidigt förstår jag att det inte alltid var lätt för Lita att växa upp med en så färgstark mamma.

Lita tvingas forma sig själv men lever länge i skuggan av Fabiola. När de kommer till Upper Puffin Island får hon för första gången en riktig vän och vuxna som ser henne och inspirerar henne. Herr Saito, med sin ambulerande biograf, blir en central figur, en människa som ser vad varje individ behöver och vars blick på världen är fylld av stillsam visdom. Han ser de två unga flickorna på djupet och vägleder dem, var och en på sitt sätt.

Lita får uppleva allt som livet bär på; kärlek, sorg, saknad, hopp och drömmar. Allt vävs in med varsamhet och respekt och jag vill egentligen inte lämna världen som Annette byggt upp. Jag trivdes där, i den karga naturen, bland de färgstarka karaktärerna, där livet ibland kokades ner till skor, film och tango.

Body double av Hanna Johansson

Body double av Hanna Johansson är utgiven av Norstedts. En förväxling av rockar på varuhusets café leder till fler slumpartade möten. Naomi och Laura sätter sig ner och upptäcker att de delar erfarenheter och har liknande känslor inför händelserna. En ung kvinna arbetar med att transkribera åt en spökskrivare som hjälper kunder att skriva berättelsen om sina liv. Spökskrivaren poängterar att det är viktigt att inte döma kvinnorna, för det är uteslutande kvinnor som anlitar honom, oavsett vad de berättar. Boken utvecklas till ett triangeldrama i en surrealistisk inramning där identitet och slump spelar en avgörande roll i ett psykologiskt spel. Jag läste ut boken på ett par timmar, helt fast i dess vindlingar av tankar och existentiella frågor. Tack för boken, Hanna och Norstedts!

En förväxling av rockar på varuhusets café leder till fler slumpartade möten. De är slumpartade men ändå noggrant uträknade. Naomi och Laura sätter sig ner och upptäcker att de delar erfarenheter och har liknande känslor inför händelserna. De har blivit lämnade och känner att de har förlorat sig själva. En ung kvinna arbetar med att transkribera åt en spökskrivare som hjälper kunder att skriva berättelsen om sina liv. Kunderna spelar in sina liv på kasettband, kvinnan transkriberar dem och spökskrivaren skapar sedan berättelserna. Spökskrivaren poängterar att det är viktigt att inte döma kvinnorna, för det är uteslutande kvinnor som anlitar honom, oavsett vad de berättar. Genom arbetet får de ta del av många livsöden och ännu fler hemligheter. Boken utvecklas till ett triangeldrama i en surrealistisk inramning där identitet och slump spelar en avgörande roll i ett psykologiskt spel.

Hanna är född i Djursholm och bor i Stockholm. Hennes debutroman Antiken gavs ut 2020 och den belönades året därpå med Katapultpriset för årets bästa debut. Antiken har översatts till flera språk. Hanna undervisade på Skrivarakademin i Stockholm och arbetar som konstredaktör och kritiker på Svenska Dagbladet. Våren 2025 kom hennes andra roman Body double. Hon är ledamot och ordförande för den skönlitterära sektionen i Författarförbundet.

Body double är en bok som på ytan kan verka enkel, en förväxling av rockar på ett varuhuscafé, men som gradvis öppnar upp till ett komplext psykologiskt spel där identitet, slump och mänskliga relationer står i centrum. Triangeldramat mellan Naomi, Laura och spökskrivarens assistent utspelar sig i en surrealistisk inramning där varje detalj, lukter, ljud, beröring, får betydelse och där vardagliga möten blir laddade med existentiella frågor. Språket är noggrant uppmärksamt på de små detaljerna; hur mineralvattnet fräser, hur frost pryder trapphusfönstren, hur ord, tystnad och osammanhängande meningar kan säga mer än välformulerade berättelser.

Jag läste ut boken på ett par timmar, helt fast i dess vindlingar av tankar och existentiella frågor. Hanna visar hur våra liv pågår parallellt och ibland korsas utan att vi vet, hur vi omedvetet påverkas av människor vi möter och hur våra erfarenheter formar oss. Kvinnan som transkriberar åt spökskrivaren blir en symbol för lyssnandets kraft och ensamhet, att ta in andras liv utan att döma är både empatiskt och påfrestande och det är alltid kvinnor som anlitar spökskrivaren för att deras liv ska få finnas kvar, påminna om att de har levt.

Mötet mellan Naomi och Laura speglar denna dynamik på ett mer direkt plan. Deras samhörighet växer fram ur små vardagliga situationer, försiktiga samtal och gemensamma erfarenheter. Att deras möten är trevande men samtidigt utlämnande förstärker romanens tematik kring identitet och hur vi definierar oss själva i relation till andra. Hanna låter slumpen styra både handling och intryck men det finns alltid en medvetenhet i hur karaktärerna försöker navigera i denna osäkerhet.

Boken balanserar mellan klaustrofobiska skildringar och öppna frågor om livet och döden. Existensen av kassettband, fasta telefoner och kontanter placerar handlingen i en nära men annorlunda tid, vilket förstärker känslan av nostalgi och förgänglighet. Genom hela berättelsen finns en känsla av vemod; vi är en del av samma cykler, upplever liknande saker och ställs inför att det som varit kan försvinna snabbare än vi hoppas. Hanna tar oss med på en resa där varje detalj, varje tanke och varje ögonblick räknas.

Body double är på samma gång en psykologisk thriller, en surrealistisk film på papper och en reflektion över ensamhet, identitet och mänsklig närvaro. Det är en roman som stannar kvar långt efter sista sidan, som fick mig att lyssna, känna och tänka och vilja läsa om för att upptäcka de subtila ledtrådar som gör historien så rik och nyanserad.

Exfrun av Ursula Parrott

Exfrun av Ursula Parrott är utgiven av Wahlström & Widstrand. Boken utspelar sig under 1920-talet i New York. Patricia och Peter gifter sig som unga. De lever ett fattigt men utsvävande liv i New York. Det är ett modernt äktenskap: båda arbetar, röker och dricker. De lever i det de kallar ”engångsliggens tidsålder” men när även Patricia går sexuellt utanför äktenskapet slutar jämställdheten att gälla. Det blir en långdragen skilsmässa där Patricia vill vinna tillbaka Peter. Jag blev golvad av den här boken! Den är skriven 1929 men är långt före sin tid. Språket känns lätt och jag älskar den krassa och ironiska tonen genom hela boken. Det sorgliga är att mycket är sig likt hundra år senare. Tack för boken, Wahlström & Widstrand!

Patricia och Peter gifter sig som unga. De lever ett fattigt men utsvävande liv i New York. Tillsammans njuter de av livet och allt som staden erbjuder. Det är ett modernt äktenskap: båda arbetar, röker och dricker. Med tiden får de bättre ekonomi. De lever i det de kallar ”engångsliggens tidsålder” men när även Patricia går sexuellt utanför äktenskapet slutar jämställdheten att gälla. Peter lämnar Patricia som får dela en vindsvåning med en vän på Park Avenue. Det blir en långdragen skilsmässa där Patricia vill vinna tillbaka Peter. Som exfru kastar sig Patricia in i ett liv fyllt av fester, alkohol och män.

Ursula Parrott (egentligen Katherine Ursula Towle, 1899–1957) var en amerikansk romanförfattare, novellist och manusförfattare. Hon debuterade anonymt med romanen Exfrun (1929), som snabbt blev en sensation och sålde över 100 000 exemplar det första året. Romanen filmatiserades redan året därpå som The Divorcee (1930) med Norma Shearer i huvudrollen, en roll som från början var tänkt för Greta Garbo. Filmen blev en stor framgång och gav Shearer en Oscar. Under 1930-talet var Parrott en av USA:s mest framgångsrika kvinnliga författare och flera av hennes böcker filmatiserades med stjärnor som James Stewart, Humphrey Bogart, Cary Grant och Norma Shearer. Trots framgången kantades hennes liv av skandaler, rättsliga tvister och ekonomiska problem, och hon dog relativt bortglömd 1957 på ett välgörenhetssjukhus i New York.

Exfrun bygger på Parrotts egna erfarenheter av skilsmässa, social utsatthet och jakt på självständighet men är formellt en roman. Hennes offentliga uttalanden förnekade att boken var ren självbiografi men många samtida och efterföljande tolkningar ser den som en kraftfull, ganska öppen självbekännelse med starka kopplingar till hennes eget liv.

Jag blev golvad av den här boken! Den är skriven 1929 men är långt före sin tid. Språket känns lätt och jag älskar den krassa och ironiska tonen genom hela boken. Det sorgliga är att mycket är sig likt hundra år senare.

Exfrun är mer än bara en berättelse om Patricia och Peter, det är en skarp skildring av 1920-talets New York och samtidens villkor för kvinnor. Patricia blir lämnad av sin man Peter och försöker på alla sätt hålla kvar honom men det finns inga enkla lösningar. Hennes vän Lucia blir ett slags ankare i den nya tillvaron som exfru. Tillsammans försöker de definiera vad det innebär att vara frånskild, dricker absint och diskuterar livet i ”engångsliggets tidsålder”. De lever ett liv där glamour, fester och utsvävningar blandas med osäkerhet, ekonomiska problem och känslor av tomhet.

Det som fascinerar mig mest är hur Parrott belyser frågor som känns både tidlösa och obehagligt aktuella: abortdebatten i USA då och nu, mäns våld mot kvinnor, och den begränsade friheten för kvinnor när det gäller både arbete och sexualitet. Arbetet klassas ofta som mindre värt och kvinnor tros inte klara samma jobb som män och sexuell frigörelse är bara acceptabel så länge den gynnar män. Det är sorgligt att se hur mycket av detta som fortfarande är relevant hundra år senare.

Språket är lätt, nästan förvånansvärt lätt med tanke på när boken skrevs, och den ironiska tonen gör att berättelsen aldrig blir sentimental, även i de mest sorgliga ögonblicken. Det glamorösa 20-talet med cocktails och fester får ett skimmer av glamour men det krockar ständigt med vardagen för Patricia och de utsattheter hon möter. Hon arbetar som reklamskribent på ett varuhus och säljer samma drömmar som ständigt faller samman, en bitter påminnelse om hur villkorad kvinnans frihet verkligen var.

Det finns något befriande i den här boken. Parrott ger oss en inblick i livet på riktigt, bakom Charleston-danserna, långa cigaretthållare och de glittrande festerna. Patricia, med sina män och sina misslyckade försök att hitta stabilitet och kärlek, blir en spegel av många kvinnors villkor, då som nu.

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner är utgiven av HarperCollins Nordic. Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal. Det är magiskt, spännande och mystiskt och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano. Tack för boken, Sarah och HarperCollins Nordic!

Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. Han lärde Haven att dyka när hon var väldigt liten och delade med sig av sin passion för vrakdykning. Haven är fast besluten att fortsätta jakten på pappans fynd. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal då bröderna Mazza ägde Fratelli Mazza, Neapels rikaste och minst principfasta rederi.

Sarah är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott med debutromanen Giftmakerskan (2021), följd av Sällskapet (2023). Båda böckerna har blivit internationella bästsäljare och översatts till flera språk och du kan läsa mer om dem här i Bokluckan. Precis som Förbannelsen i Amalfi handlar de om starka kvinnor, har iögonfallande omslag och är historiska romaner där mystiska krafter spelar en avgörande roll. Innan Sarah blev författare på heltid arbetade hon över tio år inom finansvärlden men idag ägnar hon sig åt skrivandet fullt ut. Hon bor i Florida tillsammans med sin man Marc och deras hund Zoe och på fritiden ägnar hon sig gärna åt vandring, yoga och matlagning.

Det är magiskt, spännande och mystiskt att läsa Förbannelsen i Amalfi och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano.

Boken börjar med en förteckning över de besvärjelser som streghe del mare, havshäxorna på Amalfikusten, använder för att tämja havet. Redan där sätts tonen för en berättelse som växlar mellan nutid och 1820-tal. Jag tycker om hur Sarah låter historien ta plats i två tidsplan, där både dåtidens Mari DeLuca och nutidens Haven Ambrose bär upp handlingen. Mari kommer ur en lång släktlinje av streghe och hennes krafter beskrivs som ovanligt starka. Hon blir ledare för havshäxorna i Positano, en roll som gör henne både mäktig och ansvarstyngd. Det är fascinerande att läsa om hur kvinnorna tillsammans skyddar havet och människorna som lever vid kusten.

I kontrast följer vi Haven, marinarkeologen som i nutid söker efter svar både som forskare och som dotter till en pappa som gick bort för tidigt. Att hon befinner sig på samma plats som han gjorde, med samma dröm om att hitta något avgörande, gör hennes sökande mer känslosamt. Jag tycker att parallellen mellan Maris arv och Havens arv är ett starkt grepp, båda är bundna till havet.

Boken beskriver Förbannelsen i Amalfi som en myt som påstås vila över havet vid Amalfikusten, där otaliga skepp har gått under. Området blir en perfekt fond för legender och mysterier, där havets faror och sägner om streghe skapar en spännande och magisk stämning. Här möts verklighet och myt. På 1820-talet förliste många skepp i farvattnen kring Li Galli-öarna och Amalfikusten. Vissa trodde att det berodde på farliga strömmar och förrädiska vatten medan andra såg det som ett tecken på en förbannelse. Sarah använder verkliga platser och historiska skeppsvrak som inspiration vilket ger berättelsen en känsla av historisk autenticitet, samtidigt som magiska element och folksägner skapar en förtrollande stämning.

Jag gillar också hur relationerna vävs in, både i dåtid och nutid. Mari förväntas gifta sig med Corso men hennes hjärta tillhör någon annan. Haven samarbetar med Mal, dykledaren och vännen och bär på minnena av sin pappa. Maris mamma försvann och Haven saknar sin pappa som dog. Genom dessa relationer förstärks känslan av att det förflutna hela tiden speglas i nuet.

För mig blir Förbannelsen i Amalfi extra tilltalande eftersom jag själv har erfarenhet av dykning. Som assisterande dykinstruktör känner jag igen känslan av att vilja upptäcka nya saker under ytan, den där blandningen av nyfikenhet, spänning och respekt för havet. Även om jag inte dyker aktivt längre är det något mystiskt, fridfullt och nästan magiskt med dykning och Sarah fångar den känslan på ett sätt som gör att jag verkligen kan leva mig in i Havens upplevelser. Samtidigt kan jag också känna igen mig i Maris upplevelser under vattnet, trots att de lever i helt olika tider delar de samma nyfikenhet, respekt och känsla av havets krafter. Både Haven och Mari upplever havet som något mystiskt, spännande och nästan magiskt, precis som jag känner när jag dyker.

För mig blir romanen en berättelse om arv, myter och kvinnlig styrka men också om havets lockelse och faror. Genom att knyta ihop streghe, skeppsvrak och Positanos dramatiska kust skapar Sarah en röd tråd som binder dåtid och nutid samman på ett skickligt sätt. Jag har läst alla hennes böcker och efter Förbannelsen i Amalfi är jag än mer övertygad om att varje ny titel från Sarah kommer att vara en upplevelse värd att dyka in i.

Den försvunna boken av Brianna Labuskes

Den försvunna boken av Brianna Labuskes är utgiven av HarperCollins Nordic. Läsaren får följa tre kvinnor kring andra världskriget i boken: Annelise (1937–1939), den modiga unga kvinnan som är medlem i Edelweisspiraterna, en grupp som började med friluftsaktiviteter men utvecklades till en motståndsorganisation mot regimen i Nazityskland. Annelises syster Christina möter vi även år 1943. Hon är den plikttrogna flickan som går med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, och som ständigt för hätska diskussioner med sin syster. Emmy är bibliotekarie och skickas till Tyskland efter kriget för att hantera litteratur som nazisterna stulit. Det här är så mycket mer än en historisk roman. Jag lärde mig mycket nytt och värdefullt om andra världskriget men det är framför allt relationerna och människorna i berättelsen som berör och tar andan ur mig.Tack för boken, Brianna och HarperCollins Nordic!

Läsaren får följa tre kvinnor kring andra världskriget i boken: Annelise (1937–1939), den modiga unga kvinnan som är medlem i Edelweisspiraterna, en grupp som började med friluftsaktiviteter men utvecklades till en motståndsorganisation mot regimen i Nazityskland. De delade ut flygblad, saboterade nazisternas bilar genom att blanda socker i bensinen och skrev om texterna i patriotiska sånger till protestsånger. Annelises syster Christina möter vi åren 1937-1939 men även år 1943. Hon är den plikttrogna flickan som går med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, och som ständigt för hätska diskussioner med sin syster. Hennes lojalitet till BDM påverkar Annelise på fler sätt än ett, särskilt genom försöken att få systern att göra samma val. Emmy är bibliotekarie och skickas till Tyskland efter kriget för att hantera litteratur som nazisterna stulit. Hon ser hur nazisternas kontroll över böcker också innebar kontroll över vilka berättelser som fick leva vidare och vilka som utplånades.

Brianna Labuskes är en amerikansk författare och före detta journalist, verksam inom genrerna historisk skönlitteratur och psykologisk thriller. Hon började sin karriär inom journalistik i Washington D.C., där hon bland annat bevakade politiska frågor och har tidigare publicerat romantiska berättelser. Numera bor hon i Pennsylvania tillsammans med sin hund Jinx och hon har varit framgångsrik på flera topplistor, inklusive USA Today, Wall Street Journal, Washington Post och Amazon Charts.

Brianna har gett ut över ett dussin romaner. Bland hennes mest populära verk finns The Librarian of Burned Books (svensk utgåva: De förbjudna böckernas bibliotekarie, 2024) och den kan du läsa om här i Bokluckan. Hon har en egen författarwebbplats där hon presenterar sig själv och sina böcker samt delar nyheter med sina läsare.

Det här är så mycket mer än en historisk roman. Jag lärde mig mycket nytt och värdefullt om andra världskriget men det är framför allt relationerna och människorna i berättelsen som berör och tar andan ur mig.

När Emmy i sin efterkrigsverklighet hittar en dedikation i en bok och spåren leder henne till systrarna Annelise och Christina vävs en historia fram om två unga kvinnor som, trots sin yttre likhet, gör helt olika val. Det är ett återkommande tema i boken: hur människors inre kompasser påverkas av tidens tryck och hur svårt det kan vara att navigera rätt när hela världen är i gungning. Annelise vågar säga ifrån och ansluter sig till Edelweisspiraterna. Christina söker trygghet i lojalitet och följer BDM. Deras val är olika, men ingen av dem är ensidigt god eller ond, de är bara unga människor i en svår tid.

Jag tycker mycket om hur Brianna låter dessa perspektiv samexistera, utan att döma. Genom Emmy, som skickas till Tyskland för att hantera den stulna litteraturen, ser vi krigets efterdyningar på ett nytt sätt. Hennes blick är eftertänksam. Hon hatar det nazisterna gjorde men hon ser också misären, hur kriget förstört människor, kroppsligt och själsligt. Det är något mycket mänskligt i det, att kunna se både lidandet och komplexiteten.

Jag följde Emmy och major Wesley Arnold, en historiespecialist som tar emot henne i Tyskland, med nyfikenhet och trivdes i deras närvaro. Deras belästa samtal, citat från klassiska författare och reflektioner över kulturens kraft gav berättelsen ytterligare djup. Det blev inte bara informativt utan också berörande, jag fastnade särskilt för hur de resonerade kring minne, skuld och möjligheten till försoning.

I ett Tyskland som senare ligger i ruiner och där Nürnbergrättegången hålls efter kriget framstår även tidigare små protester, som Rosenstrasse-demonstrationen 1943, som tydliga ljusglimtar. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare men blev djupt berörd. Det är just sådana ögonblick, där historien visar motstånd, mod och gråzoner, som gör Briannas berättelser så viktiga.

Det finns ett ögonblick i boken som fick mig att le, när Emmy i förbifarten möter Viv, en av huvudpersonerna från De förbjudna böckernas bibliotekarie. En liten blinkning till oss som läst den tidigare romanen och en påminnelse om att berättelser och karaktärer lever vidare i varandras världar. Jag skrev då att Brianna skildrar hur vi människor ibland aningslöst följer massan utan att tänka själva, det gäller fortfarande här och det är en lika viktig påminnelse i dag.

För mycket i boken känns igen i dagens debattklimat. Frågor om sanning, propaganda, civilkurage och att våga stå upp mot orättvisor. Kan man älska sitt land och samtidigt hata vad som sker i det? Kan man förlåta och vad krävs för att gå vidare?

Det här är en roman som både belyser historiska skeenden och väcker viktiga frågor om vår samtid. Jag vill läsa mer av Brianna Labuskes för hon skriver på ett sätt som både engagerar, undervisar och berör. Det är litteratur som stannar kvar länge efter sista sidan.