En dag ska vi återvända av Carina Bergfeldt är utgiven av Bookmark Förlag. Boken är den första i Gustaviasviten. Året är 1790. Efter framgångar i rätten firar jurist Axel Banér på krogen Gyldene Freden. På väg hem ser han domare Silfverstiena i en prekär situation. Det leder till att kung Gustav III skickar Axel som justitiarie till ön Saint-Barthélemy i Västindien. Axels hustru Milda och barnen Oscar och Nelly följer med. I Ashantiriket i Västafrika ska Yaa och Kwame fira sitt bröllop när byn anfalls av slavjägare precis efter ceremonin. Fyra människoöden korsas på en ö långt från deras hem. Wow, vilken bok! Den är så otroligt berörande och lämnar mig med en klump i magen. Många tankar väcks och den ger en röst åt de tystade, en måsteläsning! Tack för boken, Carina och Bookmark Förlag!
Året är 1790. Efter framgångar i rätten firar jurist Axel Banér på krogen Gyldene Freden. Axel och hans juridiska kompanjon är öppna för nya idéer och vågar ifrågasätta gamla normer. På väg hem ser Axel domare Silfverstiena i en prekär situation. Han förbannar sin dumhet att ha tilltalat domaren vid namn. Axel förstår att detta inte kommer att gå ostraffat förbi. Det leder till att kung Gustav III skickar Axel som justitiarie till ön Saint-Barthélemy i Västindien. Det vanligaste är att mannen som får en tjänst på ön åker själv men Axel vill inte att familjen splittras. Hans hustru Milda och barnen Oscar och Nelly följer med. I Ashantiriket i Västafrika ska Yaa och Kwame fira sitt bröllop när byn anfalls av slavjägare precis efter ceremonin. Kwame, Yaa och hennes lillebror Kojo tillfångatas. Fyra människoöden korsas på en ö långt från deras hem.
Carina Bergfeldt är journalist, författare och programledare. Hon är född 1980 och växte upp i Götene i Västergötland. Hon har arbetat som reporter och kolumnist på Aftonbladet och var under flera år SVT:s USA-korrespondent. Sedan 2020 har hon lett sin egen talkshow i SVT.
År 2012 tilldelades hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare för sin rapportering om terrordåden i Norge 2011. Samma år debuterade hon som författare med kriminalromanen Fadersmord som följdes av Fotografiet. Hon har även skrivit reportageboken Sju dagar kvar att leva om dödsstraff och en dödsdömd mans sista vecka. Hennes böcker har getts ut i flera länder. Jag har tidigare skrivit om Födelsedagen som Carina Bergfeldt skrev tillsammans med Sofie Sarenbrant, här i Bokluckan. Det är den första delen i deras gemensamma spänningsserie Frida von Engen. En dag ska vi återvända är Carinas första historiska roman och den första delen i Gustaviasviten.
Wow, vilken bok! Den är så otroligt berörande och lämnar mig med en klump i magen. Jag tror att det framför allt beror på att Carina Bergfeldt inte låter historien stanna vid siffror, lagar och årtal. Jag kommer nära människor som älskar, sörjer, hoppas, gör fel och ibland gör fruktansvärda saker. Det gör också att frågan om ansvar blir viktig. Det finns många människor i boken som sviker sin egen moral och sedan måste leva med konsekvenserna av sina val.
Det är svårt att läsa En dag ska vi återvända utan att tänka på människosyn. Det som gör starkast intryck på mig är inte bara det brutala våldet utan hur människor steg för steg kan vänja sig vid att andra människor inte har samma värde som de själva. När makt, pengar och rädsla får styra blir gränserna för vad som är möjligt att göra med en annan människa skrämmande snabbt förskjutna. Jag tänker också på hur lätt det är att använda skam, skuld, rädsla och förnedring för att hålla någon på plats. Det är tyvärr inga historiska företeelser som känns helt främmande i vår egen tid.
Det kanske mest obehagliga är hur många av bokens människor hamnar i situationer där de måste välja mellan sin egen överlevnad och någon annans. Att förråda en vän eller någon man älskar för att själv slippa straff är ett omänskligt val som är svårt att sätta sig in i. Jag inser att jag inte kan veta hur jag själv skulle agera om jag tvingades leva under sådana omänskliga villkor. Boken visar också hur människor som från början har en moralisk kompass förändras när de får makt. Det är som om miljön långsamt trubbar av det som tidigare kändes självklart rätt och fel.
Maktmissbruket finns på flera nivåer och det är just det som gör det så tydligt. Det handlar inte bara om de uppenbart grymma slavägarna utan också om människor som använder den position de har för att få andra att lyda. Att låta människor härska genom att söndra, tvinga dem att ange varandra och till och med använda dem för att straffa andra blir ett sätt att förstöra tilliten mellan människor. Jag tycker att det är särskilt obehagligt att se hur även människor som själva är utsatta kan dras in i det systemet. När rädsla blir starkare än gemenskap kan vem som helst till slut börja tänka på sin egen överlevnad först.
Samtidigt finns det en annan sida som jag tycker är viktig. Kärlek, vänskap och hopp försvinner inte bara för att människor utsätts för grymhet. Det finns människor som försöker göra det rätta även när det kostar dem något. Yaas kunskap om växter och deras läkande egenskaper blir för mig också en bild av hur kunskap kan föraktas när den kommer från ”fel” person. De vita tar emot den hjälp de behöver men vill samtidigt inte erkänna värdet i den kunskap som finns hos människorna de ser som underlägsna. Det säger mycket om hur fördomar fungerar. Det handlar inte om vad någon faktiskt kan eller vet utan om vem som anses ha rätt att veta.
Jag har tänkt mycket på Alex Haleys Rötter under läsningen. När jag växte upp läste jag Rötter: berättelsen om en amerikansk familj och när tv-serien kom blev den en ögonöppnare för många. För mig är det en berättelse som har stannat kvar på ett ovanligt sätt. En dag ska vi återvända får mig att tänka på den eftersom den synliggör en del av den svenska historien som är lätt att hålla på avstånd. Jag har vetat att Sverige hade en slavkoloni men det är något helt annat att möta människorna och deras erfarenheter i en berättelse. Det blir svårare att tänka på historien som något som hände någon annanstans och någon annan.
Jag tycker också att det är tankeväckande hur religion och moral används för att försvara sådant som egentligen borde vara omöjligt att försvara. När kristendomens budskap används för att rättfärdiga våld och förtryck uppstår en motsättning som blir svår att värja sig mot. Samma sak gäller föreställningen att människor skulle få ett bättre liv genom att förlora sin frihet. Jag tänker på hur ofta människor genom historien har hittat argument för att förklara varför någon annan behöver underordna sig. Det är kanske just därför den här berättelsen känns så obehaglig även när den utspelar sig för mer än tvåhundra år sedan.
Carinas research märks tydligt och jag uppskattade särskilt att läsa hennes tack i slutet av boken och få en inblick i arbetet bakom berättelsen. Att boken dessutom avslutas med den svenska slavlagen från 1787 blev en stark påminnelse om att det här inte bara är en roman med historisk miljö. Det fanns lagar som gjorde förtrycket möjligt och människor som tjänade på att det fortsatte.
Många tankar väcks och boken ger en röst åt de tystade, en måsteläsning! Jag har aldrig läst så snabbt som under de sista femtio sidorna. Då var jag så inne i berättelsen att jag bara måste veta hur det skulle gå. Och eftersom det här är den första delen i Gustaviasviten hoppas jag verkligen att jag får återvända till Yaa och Kwame och samtidigt få veta vad som händer med Axel, Milda och Nelly. Jag är så nyfiken på hur det går!
