Ingen skulle få veta av Anna Kansell

Ingen skulle få veta av Anna Kansell är en berättelse som skildrar en flickas uppväxt med en psykiskt sjuk mamma under 70- och 80-talen. Händelserna är självupplevda och Anna vill belysa psykisk ohälsa och vad det kan innebära för en hel familj. Det är Annas upplevelse av uppväxten och alla namn är fingerade och vissa miljöer och omständigheter är modifierade. Det är en skakande historia som inte undviker det obehagliga eller skönmålar det förflutna. Det blev också en nostalgitripp i min egen uppväxt med detaljer och fenomen från den tiden. Tack Anna för boken!

Maria bor med sina föräldrar och sin storasyster Sofia. Utåt sett är de en välfungerande och vanlig familj. Bakom stängda dörrar lever familjen med mammans mående, som på 70- och 80-talen kallas för svaga nerver. Mamman hotar ständigt med att ta livet av sig och gör även flera försök. Hennes ångest, oro och kamp för att hålla en fläckfri fasad utåt gör att övriga familjen trippar på tå, undviker att göra vissa saker och hjälper till att hålla fasaden uppe.

Anna är noga med att det är hennes upplevelse av uppväxten, att alla namnen är fingerade och att vissa miljöer och omständigheter är modifierade. Det är en skakande och hemsk historia om psykisk ohälsa från en tid då ingen ville eller fick tala om det. En hel familj gör allt för att utomstående inte ska se hur de har det. Att leva under sådana omständigheter gör såklart något med alla men framförallt far barnen illa. Det är en viktig bok för att belysa hur någon som är sjuk och inte får hjälp utsätter sig själv och andra för fara. Anna undviker inte det obehagliga och skönmålar inte det förflutna. Jag ömmar för Maria som försöker hitta rätt i en viktig tid under uppväxten, den före och under tonåren. Skulden, skammen och den ständiga rädslan följer henne samtidigt som sökandet efter sin identitet och jakten på frihet gör sig gällande. Boken är viktig för alla, för de som lever i en liknande situation men också för alla som vill få förståelse för hur psykisk ohälsa kan yttra sig. Trots allt det fasansfulla kan jag inte låta bli att älska när 70- och 80-talen beskrivs målande och med många detaljer och fenomen som får mig att kastas tillbaka till min egen uppväxt. Jag minns när Stenmark åkte slalom och hela familjen satt bänkade, hemtelefonen som kunde ockuperas av ett syskon i evigheter, godiset som inhandlades på Danmarksresorna och hur håret luktade rök efter en kväll på discot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.