Svartsvala av Josefin Roos

Svartsvala av Josefin Roos är utgiven av Albert Bonniers Förlag. Lucía får en hjärnblödning som tjugosexåring. När hon vaknar upp har hon fått stora svårigheter med närminnet. Lucía skaffar barn med A, trots att läkare avrått henne och hon lever utan att tänka på konsekvenser, hon minns ju ändå inte. Hon förälskar sig i J, en omtumlande, känslostyrd och förbjuden kärlek. Det är vackert, erotiskt och ett språk som speglar Lucías inre liv. Det är en historia om hur glömskan kan vara en förbannelse men också ett sätt att överleva. Jag tolkar det också som att glömskan står för något annat, något djupare och mer skamfyllt.

Lucía drabbas av en hjärnblödning när hon är tjugosex år. När hon vaknar upp har hon stora svårigheter med närminnet. Hon får en dotter tillsammans med A, trots att läkare har avrått henne från att skaffa barn. En stor kärlek blossar upp till J. Den är omtumlande, känslostyrd och förbjuden och den äventyrar hela tillvaron. Lucía lever ett vilt liv utan större tankar på konsekvenserna, hon minns ju inte efteråt vad som hände. Intresset för fåglar följer henne under hela livet och hon kommer ihåg flera detaljer kring deras liv.

Det är en vacker berättelse med erotiska inslag där språket tydligt speglar Lucías inre liv. När saker upprepar sig i hennes liv, när hon behöver fråga om och om igen, är språket upprepande. Boken är en historia i hur glömskan kan vara en förbannelse men också ett sätt att överleva. Jag tolkar det också som att glömskan står för något annat, något djupare och mer skamfyllt. Visst hade det varit skönt att slippa vardagens upprepningar och tristess, uppleva det som nytt varje gång eller bara kunna strunta i det. Och tänk att få testa att leva på gränsen för vad som är acceptabelt utan att ställas till svars för det. Det är ett tankeexperiment som känns svindlande. Kan man dessutom glömma sin kärlek, både till den man bor med och ens barn, då handlar det om något så skamfyllt att det känns onämnbart men samtidigt fritt från ansvar. Intresset för fåglar upplever jag som livlinan att hålla sig kvar i det bestående, det som är mer fakta än känslor. Jag tolkar boken både utifrån hur det kan vara att leva med stora svårigheter i närminnet men också ett utforskande i hur det skulle vara att vara fri från skuldbeläggande och skam. Frågan är ju, hade jag gjort annorlunda i mitt liv om jag inte följde alla socialt accepterade regler och normer?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.