roman – Bokluckan

Bokcirkeln som återuppstod av Kate Storey

Bokcirkeln som återuppstod av Kate Storey är utgiven av HarperCollins Nordic. Grace sörjer sin make Frank som hastigt gick bort. Frank älskade böcker och han startade en bokcirkel i den lokala bokhandeln. Efter att dottersonen Jude föreslagit att Grace skulle delta i bokcirkeln gör hon ett pliktskyldigt besök. Det är en brokig grupp av människor som är på plats och efter en trevande start finner Grace sig tillrätta bland dem. I gruppen får Grace lära känna sin man genom andras ögon och hon förstår att han var älskad även där. Förutom att boken ger många konkreta boktips är det en lugn och stillsam läsning. Sorg, gemenskap och ADHD blir en del av berättelsen som landar mjukt i mig. Tack för boken, Kate och HarperCollins Nordic!

Grace sörjer sin make Frank som hastigt gick bort i en hjärtattack. Frank älskade böcker och han startade en bokcirkel i den lokala bokhandeln. Grace har hållit dörren till Franks arbetsrum stängd sedan han dog för ett år sedan. Där förvarade han sina absoluta favoritböcker. Efter att dottersonen Jude föreslagit att Grace skulle delta i bokcirkeln gör hon ett pliktskyldigt besök. Bokcirkeln hålls i bokhandeln Bokparaden som numera ligger där antikhandeln som var Graces andra hem en gång fanns. Det är en brokig grupp av människor som är på plats och efter en trevande start finner Grace sig tillrätta bland dem. Förutom människorna i bokcirkeln finns där också katten Earnest som alltid följer med sin ägare till träffarna. I gruppen får Grace lära känna sin man genom andras ögon och hon förstår att han var älskad även där.

Kate Storey är en brittisk författare. Hon är före detta lärare i engelska och dramatik. Hon bor i en förort till London tillsammans med sin familj.

Förutom att Bokcirkeln som återuppstod ger många konkreta boktips är det en lugn och stillsam läsning. Sorg, gemenskap och ADHD blir en del av berättelsen som landar mjukt i mig.

Jag tycker om hur naturligt sorgen får ta plats. Den är inte dramatisk eller tillrättalagd utan mer som ett stilla bakgrundsbrus som hela tiden finns där. Grace lever i en tillvaro där allt har förändrats men där livet ändå förväntas fortsätta som vanligt. Det är i den balansen mellan det yttre vardagliga och det inre tomrummet som berättelsen har sin styrka.

Relationerna i boken bär mycket av handlingen. Särskilt kopplingen mellan generationerna där Grace försöker förstå både sin dotter och sitt barnbarn men där hon också brottas med sin egen syn på diagnoser och psykisk ohälsa. Jude och hans ADHD-diagnos blir en viktig del av detta, inte som en lösning i sig, utan som en spegling av hur olika man kan förstå samma människa beroende på perspektiv och erfarenhet. Här väcks många tankar kring etiketter, identitet och rädslan för att reduceras till en diagnos.

Samtidigt finns en fin skildring av läsning som något livsavgörande. Frank var den som läste, den som byggde upp bokcirkeln och som genom böckerna lämnade spår efter sig. När Grace sakta närmar sig läsningen igen blir det också ett sätt att närma sig honom och det liv hon delat med honom. Bokcirkeln blir därmed inte bara en social plats utan också en plats för eftertanke och försoning.

Jag tycker om idén om den ”tysta bokcirkeln”, där människor delar en plats men läser sina egna böcker. Det är en lågmäld men fin tanke om gemenskap utan krav på prestation eller social energi. Det finns något väldigt mänskligt i den sortens gemenskap, där man får vara tillsammans men ändå i sitt eget.

Det finns också en värme i berättelsen som bryter igenom de tyngre temana. Små humoristiska inslag gör att texten inte blir tung utan snarare levande och nära. Det gör att sorgen inte känns överväldigande, utan mer som något som samexisterar med vardagen, precis som i verkliga livet.

Till sist lämnar boken mig med tanken på hur böcker följer oss genom livet men också hur vi förändras som läsare. Samma bok kan upplevas helt olika beroende på var i livet man befinner sig och kanske är det just det som gör läsningen så viktig – att den både speglar och förändras med oss.

Allt som återstår av Virginie Grimaldi

Allt som återstår av Virginie Grimaldi är utgiven av Mius Förlag. Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman. Det här är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Tack för boken, Virginie Grimaldi och Mius Förlag!

Jeanne är sjuttiofyra år och har nyligen blivit änka. Hela hennes tillvaro har förändrats och sorgen efter maken är ständigt närvarande. Iris är trettiotre och hon har begett sig till Paris med bara en resväska för att bygga upp sitt liv. Det är svårt att hitta en lägenhet och efter ett otal lägenhetsvisningar känner hon sig nedslagen. Théo som är arton kämpar för att få sitt liv att fungera efter en trasslig barndom. Arbetet på bageriet ger honom en liten inkomst men han har fortfarande ingenstans att bo. Deras liv korsas och det resulterar i att de delar lägenhet. Ingen av dem ser egentligen fram emot att bo tillsammans. Det blir en trevande start i att samexistera men deras liv flätas sakta samman.

Virginie Grimaldi är en fransk författare född 1977 i Bordeaux där hon fortfarande bor. Hon debuterade som romanförfattare 2015 och har sedan dess blivit en av Frankrikes mest lästa författare. Hennes böcker har översatts till över tjugo språk och har nått stora framgångar både i Frankrike och internationellt. Grimaldi är känd för sina relationstäta berättelser där humor och värme ofta blandas med teman som sorg, familjerelationer, vänskap och livskriser.

Allt som återstår är en bok som fick mitt hjärta att smälta och längta till Paris. Jag tyckte om att läsa om relationerna och den stillsamma humorn som blandades med berörande livsöden och existentiella frågor. Det som verkligen berörde mig var hur Virginie Grimaldi skildrar människor som på olika sätt gått sönder men som långsamt hittar tillbaka till sig själva genom gemenskapen med andra. Jeanne, Iris och Théo bär alla på en ensamhet och en sorg som format dem men när deras liv flätas samman uppstår något som liknar en familj.

Jeannes sorg är överväldigande och genomsyrar hela hennes tillvaro. Hon försöker hålla fast vid sin make och vid livet de hade tillsammans samtidigt som hon också bär på andra förluster och besvikelser. Jag tyckte att Grimaldi skildrade hennes sorg på ett väldigt ömsint och trovärdigt sätt. Sorgen får ta plats utan att bli dramatisk och det gjorde att den kändes ännu starkare.

Iris berättelse gjorde mig arg och ledsen. Det psykiska våldet hon utsattes för var så nedbrytande och obehagligt att jag ibland bara ville skrika åt henne att springa därifrån och aldrig se tillbaka. Grimaldi visar väldigt tydligt hur en destruktiv relation kan bryta ner en människas självkänsla och få henne att tvivla på sitt eget värde och sin egen förmåga. Det gjorde ont att läsa om hur Iris förlorat tron på sig själv trots att hon är både kompetent och varm.

Théo blev kanske den karaktär som berörde mig allra mest. Han försöker navigera livet efter en uppväxt präglad av svek, otrygghet och längtan efter kärlek. Det finns något väldigt sårbart i honom samtidigt som han använder humor och charm för att skydda sig själv och lätta upp stämningen runt omkring sig. Jag upplevde att hans skämtande ofta blev ett slags försvar mot allt det svåra han bär inom sig. Samtidigt finns det en sådan värme och omtanke hos honom.

Det jag tycker att Virginie Grimaldi lyckas särskilt bra med är relationerna mellan karaktärerna. Allt får ta tid. Det är trevande, försiktigt och lågmält men också väldigt mänskligt. Jeanne, Iris och Théo börjar sakta förstå varandras styrkor, svagheter och sårbarheter och det gör att relationerna känns genuina. De försöker inte rädda varandra genom stora gester utan genom små handlingar, omtanke och närvaro.

Jag tycker också mycket om hur Grimaldi väver in humor mitt i allt det tunga. Det finns en värme i berättelsen som gör att den aldrig blir mörk trots att den behandlar sorg, våld, ensamhet och psykisk utsatthet. Balansen mellan det smärtsamma och det hoppfulla gör att berättelsen känns väldigt levande.

När jag slog igen boken kände jag att jag inte riktigt ville lämna Jeanne, Iris och Théo. Jag hade gärna fortsatt följa deras liv och deras relationer. Det säger mycket om hur levande och nära karaktärerna kändes för mig som läsare.

Ett liv långt borta av M. L. Stedman

Ett liv långt borta av M. L. Stedman är utgiven av Albert Bonniers Förlag. 1958 i Västra Australien åker Phil MacBride iväg med sin lastbil med sönerna Warren och Matt. Hans fru Lorna och dottern Rose är kvar hemma på gården. Phil väjer för en känguru mot bättre vetande och olyckan som följer får förödande konsekvenser för hela familjen. Familjen drabbas av ytterligare tragedier och kvar bland resterna av en stukad familj finns en liten pojke som försöker finna sin plats i sammanhanget. Det är en familjesaga som är otroligt vacker, sorglig och berörande och jag vill vara kvar i familjen MacBrides sköra och sårbara tillvaro. Kärlek, hemligheter och rätten att få vara sig själv blandas med storslagen natur och vardagliga sysslor. Så bra, så tänkvärd och så fantastisk! Tack för boken, M. L. Stedman och Albert Bonniers Förlag!

1958 i Västra Australien åker Phil MacBride iväg med sin lastbil med sönerna Warren och Matt. Den tjugotvåårige Warren är äldst och Matt, som fyller arton om två dagar, är yngst i syskonskaran. Phils fru Lorna och dottern Rose är kvar hemma på gården. Rose skulle egentligen ha följt med till mötet de är på väg till men efter att ha lurat Matt blir hon kvar hemma. Phil väjer för en känguru mot bättre vetande och olyckan som följer får förödande konsekvenser för hela familjen. På ett ögonblick förändras allt för familjen. Familjen drabbas av ytterligare tragedier och kvar bland resterna av en stukad familj finns en liten pojke som försöker finna sin plats i sammanhanget.

M. L. Stedman är en australisk författare och tidigare jurist som är uppvuxen i Västra Australien men numera bor i London. Innan hon började skriva arbetade hon som advokat och studerade senare kreativt skrivande vid University of London. Hennes debutroman Fyren mellan haven från 2012 blev en internationell succé och översattes till många språk. Romanen filmatiserades 2016 med Michael Fassbender och Alicia Vikander i huvudrollerna.

Efter debuten dröjde det många år innan hennes andra roman, Ett liv långt borta, kom ut. Inför arbetet med Ett liv långt borta reste Stedman runt i Västra Australien för att göra research om livet på avlägsna fårfarmar under 1950-talet. Hennes böcker kretsar ofta kring familjerelationer, skuld, hemligheter och människors längtan efter tillhörighet.

Det som drabbar familjen MacBride förändrar inte bara deras liv för stunden utan skapar ringar på vattnet som sträcker sig genom generationer. Ett ögonblick kan förändra en hel släkts historia och konsekvenserna går varken att förutse eller överblicka. Jag tycker att M. L. Stedman skildrar det på ett väldigt skickligt sätt genom att låta sorgen, skulden och tystnaden leva kvar långt efter själva tragedin. Livet går vidare men det finns hela tiden något skört och sårbart i familjens tillvaro som aldrig riktigt försvinner.

Det är en familjesaga som är otroligt vacker, sorglig och berörande och jag vill vara kvar i familjen MacBrides sköra och sårbara tillvaro. Kärlek, hemligheter och rätten att få vara sig själv blandas med storslagen natur och vardagliga sysslor. Så bra, så tänkvärd och så fantastisk!

Jag tycker också mycket om hur författaren skildrar människorna och tiden de lever i. Flera av karaktärerna bär på skuld och skam som blir nästan omöjlig att ta sig ur eftersom omgivningen och tiden inte tillåter människor att leva öppet eller annorlunda. Rätten att få vara sig själv blir begränsad i en liten ort där alla känner alla och där skvaller snabbt kan få stora konsekvenser. Hemligheter hålls undan för att skydda människor men riskerar samtidigt att rasera hela tillvaron om de kommer fram. Det finns också något väldigt sorgligt i hur flera av karaktärerna börjar se sig själva som ovärdiga kärlek och lycka efter det som hänt.

Naturens storslagenhet och människans litenhet blir också tydlig genom hela berättelsen. Landskapet i Västra Australien känns både vackert och obarmhärtigt och människorna lever nära naturen och dess villkor. Samtidigt förändras samhället omkring dem. Nya tider, gruvindustrin och förändrade levnadssätt påverkar livet på gårdarna och gör att det gamla långsamt håller på att försvinna. Jag tycker mycket om hur Stedman väver in sådana förändringar utan att det tar över berättelsen.

En detalj jag verkligen fastnade för är Andys ord ”glömme”, som motsats till minne. Det säger så mycket om boken och om människorna i den. Flera av karaktärerna försöker leva vidare med sådant de helst vill glömma men som ändå fortsätter att forma dem. Boken rymmer så många känslor och tankar kring familj, tillhörighet, skuld och identitet att det är svårt att släppa familjen MacBride när boken är slut.

Motljus av Pirkko Saisio

Motljus av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget M. Boken är den andra delen i Helsingforstrilogin som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tack för boken, Pirkko och Förlaget M!

Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Rummet hon blivit lovad får farfadern och den frihet hon såg framför sig dras undan. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Diskussionerna dem emellan gör att modern går därifrån. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. Hon söker inspiration i sin närhet för att utveckla sitt skrivande. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Med rekommendationer från finska Frälsningsarmén får hon jobbet. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Barnen binds vid pottorna och bestraffas godtyckligt med slag.

Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus) och Punainen erokirja (Den röda separationsboken). Motljus är den andra delen i serien som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Du kan läsa om Det minsta gemensamma här i Bokluckan.

Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är framför allt hur starkt Saisio skildrar känslan av att stå mellan olika identiteter och inte riktigt passa in någonstans. Jag känner hela tiden hur berättarrösten försöker förstå både sig själv och världen omkring sig. Hon iakttar, analyserar och formar meningar inom sig samtidigt som hon försöker hitta sin plats i familjen, politiken, tron och kärleken. Relationen till fadern blir särskilt stark eftersom deras diskussioner handlar om så mycket mer än bara politik. Det handlar om makt, frihet och rätten att få vara den man är.

Jag tycker mycket om hur berättelsen rör sig mellan Finland och Schweiz och hur minnen, tankar och upplevelser vävs samman i korta intensiva stycken. Hon har sett Sound of Music åtta gånger och känner sig som Julie Andrews. Och hon har läst Johanna Spyris bok Heidi. Åh, vad jag känner igen mig i detta även om jag är yngre. Jag älskade och älskar fortfarande både Sound of Music och Heidi.

Det finns något fragmentariskt i berättandet som samtidigt känns väldigt genomtänkt. Perspektivet skiftar mellan jag och hon och ibland nämns även Pirkko vid namn. För mig förstärker det känslan av autofiktion och av en människa som försöker förstå sig själv utifrån och in på samma gång.

Språket är en stor del av läsupplevelsen. Meningarna flyter fram med ord och formuleringar som känns poetiska men samtidigt jordnära och hårda. Jag fastnar ofta vid små detaljer och formuleringar som säger mycket med få ord. Det finns också en rytm i hur meningar binds samman och bryts upp med ord som och, men och fast, vilket gör att tankarna nästan känns som andetag eller minnesbilder. Formuleringar som ….tiden flyr från henne. …., Det luktar….nypressad kostymkrage, Ankorna skränar med leriga stämmor., ….disken slumrar i vasken… får mig att jubla inombords.

Jag tycker också om hur skrivandet får ta plats i handlingen. Det märks tidigt att hon observerar världen på ett sätt som gör att hon redan håller på att bli författare. Hon samlar intryck, människor, dofter och känslor och gör om dem till språk. Samtidigt finns en osäkerhet i henne när orden faktiskt ska uttalas högt. Det blir en stark kontrast mellan det välformulerade inre och svårigheten att göra sig hörd i verkligheten.

Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tänk att boken kom ut 2000 och först nu finns på svenska! Jag hoppas att även den tredje delen i trilogin kommer ut på svenska snart!

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl

På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl är utgiven av Natur & Kultur. Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Hemligheten bär han själv genom livet. Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Läsaren får följa Vilgot som barn och som vuxen. I handlingen vävs berättelsen om Vilgot som elvaåring samman med berättelsen trettio år senare. Som barn är Vilgot ensam och hans omgivning ser honom inte. Det är mycket hans mor och far tycker att han inte ska veta, de viskar, talar engelska och de höjer på ögonbrynen. Han vill inte vara hemma så han vandrar runt eller sitter i cykelförrådet. På sina vandringar tittar han in i andras hem och ser hur de lever. Till sina föräldrar säger han att han är på väg till en vän. Ibland är han på väg till sin bästa vän Simen eller vännen Magne men oftast inte. När Vilgot är elva år händer något som förändrar hela hans liv. Som vuxen har han fått ärva en gård och en elefant. Elefanten blev kvar efter en rysk cirkus som under en tid bodde på gården. Hemligheten bär han själv genom livet.

Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som har etablerat sig som en av Norges mer framträdande litterära röster. Han har en bred bakgrund som skribent och har arbetat inom flera genrer, däribland romaner, lyrik och dramatik. Hans roman Fars rygg fick stor uppmärksamhet och belönades med Nordiska rådets litteraturpris. Boken blev en försäljningsframgång i Sverige. På väg till en vän är hans debutroman som nu kommit i ny utgåva.

På väg till en vän är en bok som i grunden handlar om ensamhet men också om hur ett liv kan formas av sådant som inte sägs rakt ut. Det är inte en berättelse som driver framåt i klassisk mening utan snarare en som består av fragment, minnen och ögonblick som tillsammans bygger en känsla mer än en tydlig förklaring.

Det som drabbar mig tidigt är Vilgots totala ensamhet. Han rör sig genom barndomen som någon som inte riktigt blir sedd. Hemmet är inte en trygg plats, snarare något han behöver undvika. Han hittar sina egna utrymmen, cykelförrådet, gatorna, andras hem. Redan där finns en stark känsla av utanförskap men också en sorts tyst anpassning, han lär sig att klara sig själv genom att försvinna.

Det är mycket som antyds snarare än förklaras. De vuxnas värld är fylld av viskningar, språkbyten och antydda hemligheter. Det skapar en känsla av att något alltid pågår precis utanför Vilgots förståelse, något han inte får tillgång till men ändå påverkas av.

Vilgots relation till sina föräldrar är svår att greppa fullt ut men den är tydligt präglad av distans och kontroll. Moderns smärta och humör verkar styra mycket av familjens vardag och fadern blir mer passiv i den dynamiken. Det finns stunder där Vilgot verkar få bekräftelse men de är korta och villkorade. Det är som om han hela tiden befinner sig i ett mellanläge mellan att vara del av familjen och att stå utanför den.

Samtidigt finns det något nästan drömskt i hur han rör sig genom världen. Han tittar in i andras liv, observerar, men deltar inte riktigt. Det gör berättelsen både konkret och overklig på samma gång.

Boken slutar där den började och den utmanar läsaren att tolka handlingen. Det är en av de sorgligaste böcker jag har läst, Vilgot saknar kärlek i sitt liv och psykisk ohälsa finns överallt runt honom. Vi läste På väg till en vän i en bokcirkel och det blev mycket att diskutera.

Boken ger inte några tydliga svar. I stället lämnas läsaren med frågor om vad som faktiskt har hänt och vad som bara är tolkningar. Det finns en genomgående känsla av att något viktigt alltid ligger precis utanför det som sägs rakt ut.

Elefanten blir ett sådant exempel. Den är både konkret och samtidigt svår att placera. Den bär på en historia som känns större än den själv och den väcker frågor om ansvar, skuld och det som blivit kvar när andra har försvunnit. Just det dubbla, det konkreta och det symboliska, gör boken minnesvärd.

Det finns också återkommande figurer som Colamannen och Tryggve Lie som känns som skuggor i Vilgots liv. De är inte alltid fullt utvecklade som karaktärer men de får ändå stor betydelse i hur Vilgot ser på sig själv och sin omgivning. Tryggve Lie framstår som en idealiserad gestalt, någon Vilgot söker bekräftelse hos men aldrig riktigt når fram till.

Vilgot själv gör ofta saker som känns spontana eller oreflekterade, ibland nästan barnsligt direkta i sitt uttryck. Det är inte elakhet utan snarare en sorts ofiltrerad logik som ibland leder fel. Det gör honom både sårbar och svår att helt förstå utifrån.

Det finns också en återkommande känsla av att allt inte hänger ihop på ett traditionellt sätt. Vissa delar känns som ögonblicksbilder ur olika människors liv i samma hus snarare än en sammanhängande berättelse. Det förstärker känslan av fragment och ensamhet.

När Vilgot får korta stunder av närhet, till exempel i relationen till Greven av Hoff, blir de extra tydliga just för att de är så ovanliga. Men även där finns en bräcklighet som gör att allt kan försvinna snabbt igen.

Boken rör sig hela tiden mellan det vardagliga och det svårbegripliga. Vissa händelser är så märkliga att de nästan känns overkliga och ibland vet jag inte om de ska förstås bokstavligt eller symboliskt. Det gör läsningen både frustrerande och intressant.

Jag fastnar också för hur mycket ensamhet som finns i det outtalade. Även de gånger Vilgot inte är helt ensam rent fysiskt verkar han ändå stå utanför nästan alla sammanhang. Det är en sorts tyst isolering som pågår genom hela boken.

Jag förstår varför titeln är På väg till en vän. Vilgot är ute och går och säger att han är på väg till en vän för att slippa att vara hemma hos mor och far. Och det värsta som kan hända hände på väg till en vän. Han vandrar, han fryser och han känner sig inte välkommen någonstans.

Vilgot hamnar ibland i ett slags tänk-om-tänkande, där alternativen till hans verklighet blir lika viktiga som det som faktiskt händer. Det förstärker känslan av att han lever ett liv där mycket aldrig riktigt blir valt, utan bara sker.

I slutänden lämnar boken mig med fler frågor än svar, vilket också verkar vara dess poäng. Det är inte en berättelse som vill förklara utan snarare visa ett liv i fragment, där tolkningen ligger hos läsaren.

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk

1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem av Helena von Zweigbergk är utgiven av Norstedts. Boken är den tredje fristående delen i serien Drömmar om frihet. Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Hon har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom. 1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta. Tack för boken, Helena och Norstedts!

Ingrid har två vuxna barn, Tom och Johanna. Toms pappa, som kom från Ungern, dog när han var liten. Johannas pappa har gift om sig och har två yngre döttrar med sin nya fru. Ingrid har ingen kontakt med Tom, hans fru Nina och deras son Oscar. Efter att Ingrid tappade bort Oscar på Skansen när hon passade honom har Tom inte hört av sig. Relationen med Johanna är ansträngd och svårnavigerad. Dottern är psykolog och tar ofta med sig sin yrkesroll in i privatlivet när hon pratar med Ingrid. Efter att Johanna har tjatat går Ingrid i en terapigrupp för föräldrar med vuxna barn där relationerna inte fungerar. I gruppen pratar deltagarna om sina liv och om hur relationerna har hamnat där de är idag. Tom har tonårsdottern Cinti tillsammans med Ezter efter en otrohetsaffär i Ungern. Ezter har tagit hand om dottern och Tom har inte träffat henne sedan hon var liten men nu vill hon att Cinti ska bo i Sverige. Cinti kommer till Stockholm för att bo hos Tom.

Helena von Zweigbergk är en svensk författare och journalist som debuterade som romanförfattare 2001 med en deckarserie om fängelseprästen Ingrid. Genombrottet kom med Ur vulkanens mun och hon har sedan dess gett ut flera uppmärksammade romaner, däribland Än klappar hjärtan och Totalskada. Flera av hennes verk har översatts till andra språk. Under senare år har von Zweigbergk arbetat med romansviten Drömmar om frihet – ett generationsdrama där hon skildrar en familj över flera decennier under andra halvan av 1900-talet. Serien består av 1959. Ingrid och Georg – en kärlekshistoria, 1979. Johanna och Ingrid – ett familjedrama samt 1999. Tom och Ingrid – om att hitta hem.

Jag sögs verkligen in i den här boken och trivdes med att vara i den världen. Det är en sådan där läsupplevelse där man både känner igen sig och samtidigt blir frustrerad på karaktärerna, ibland samtidigt. Relationerna mellan Ingrid, Tom och Johanna är laddade och svåra och alla tre bär sin egen version av sanningen. Ingrid blir ifrågasatt i sin föräldraroll av sina vuxna barn och samtidigt känner hon inte alls igen den bild de har av henne. Det här är en av anledningarna till att jag tycker boken är så stark, alla har sin egen berättelse om vad som har hänt och de når aldrig riktigt fram till varandra i sina berättelser.

Jag känner med dem alla tre men jag blir också irriterad på dem alla tre. Och det är det som är så skickligt gjort. För det är väl precis så det är i livet, vi tolkar det som händer och har hänt på olika sätt av många olika anledningar och vi känner oss missförstådda när versionerna spretar.

Toms dotter Cinti är en karaktär jag ömmar väldigt mycket för. Hon blir en bricka i ett större relationsspel där vuxna försöker rättfärdiga sina val. Hon har ingen riktig plats och hennes perspektiv får inte riktigt utrymme. Det väcker starka känslor hos mig som läsare, både frustration och sorg. Även här visar Helena von Zweigbergk hur skickligt hon arbetar med att gestalta relationer utan att överförklara. Jag får själv fylla i mellanrummen, tolka handlingar, blickar och reaktioner. Det är inte allt som sägs rakt ut utan det är det som inte sägs som ofta blir viktigast. Det gör läsningen aktiv på ett sätt jag tycker mycket om. Jag blir en del av berättelsen snarare än en betraktare utifrån. Flera gånger känner jag att jag nästan vill ingripa, säga något, stoppa något eller driva något i en annan riktning. Det säger mycket om hur levande karaktärerna är gestaltade.

Terapigruppen är en annan del som jag funderar mycket på. Jag tycker om att följa de samtalen där människor försöker förstå sina relationer men inte alltid riktigt vill se sig själva i dem. Det finns något väldigt mänskligt i det. Ingrid känns ibland lite distanserad där, nästan som att hon betraktar sig själv och de andra utifrån, snarare än att fullt ut delta. Det skapar en intressant spänning i hennes karaktär.

En sak som fastnade hos mig är hur olika Ingrid och Johanna uttrycker kärlek. Johanna och hennes döttrar säger det ofta rakt ut och visar mycket fysisk närhet medan Ingrid menar att hon visar kärlek på andra sätt. Det blir en tydlig kontrast mellan olika sätt att vara förälder och människa och frågan väcks om vad som egentligen räknas som kärlek. Är det orden, handlingarna eller tolkningen av dem? För mig blir det tydligt att det inte finns ett rätt sätt men att det ändå skapar krockar när uttrycken inte möts.

Kommunikation känns överhuvudtaget som bokens kärna. Hur vi pratar med varandra, hur vi inte pratar och hur mycket som går förlorat i det som aldrig riktigt sägs. I terapigruppen tränar deltagarna på att uttrycka känslor och att byta perspektiv men samtidigt känns det som att kunskapen ofta finns där redan. Svårigheten ligger snarare i att omsätta den i verkliga relationer, där känslor och gamla mönster tar över.

Förlåtelse är en annan fråga som hela tiden ligger under ytan. Går det att förlåta svek, försummelser och det som inte blev som det skulle? Och vem har egentligen rätt att definiera vad som har hänt? Det blir också en berättelse om mönster som upprepas och om hur svårt det är att bryta dem även när man ser dem tydligt.

En sak som jag också tycker mycket om är tidskänslan. 1999 blir nästan en egen karaktär i berättelsen med millennieskiftets oro, telefoner som fortfarande är fasta och ett samhälle som står på gränsen till något nytt men ännu inte vet vad. Det väcker mycket igenkänning, både i hur det var då och i hur det känns att se tillbaka på det nu.

Jag upplever också att jag placerar mig själv i ett generationsperspektiv när jag läser. Ingrid blir en representant för en äldre generation med andra ideal och sätt att se på föräldraskap medan Tom och Johanna rör sig i något annat. Det gör att jag både känner igen mina egna föräldrar och mig själv i de yngre perspektiven, vilket skapar en intressant spegling.

Det är en bok som hela tiden rör sig mellan generationer, tolkningar och relationer och som lämnar mig med många tankar snarare än en färdig bild.

1999 Tom och Ingrid – om att hitta hem är en fantastisk bok! Relationerna, tidsmarkörerna och familjedynamiken är träffsäkra och briljanta.

Mästaren från Venedig av Victoria Larm

Mästaren från Venedig av Victoria Larm är utgiven av Brombergs Bokförlag. Året är 1913 och Jeanne är nio år. Hon bor på en kulle öster om Bordeaux med sin mamma Maryam och herr Voullard. En kväll blir Maryam bortförd av främlingar. Jeanne bestämmer sig för att hjälpa sin mamma och det blir en svindlande färd till Venedig. På vägen möter hon Frey, en äldre man som är författare och livsnjutare. Det omaka paret försöker få information om Maryam i Venedig. Allt handlar om en hemlig ekvation som avslöjar universums innersta väsen, skapad av den legendariske matematikern Mästaren från Venedig. Det är ett klassiskt drama i tre akter där språket, berättelsen och äventyret golvar mig. Det är filmiskt, dramatiskt och helt underbart!

Året är 1913 och Jeanne är nio år. Hon bor på en kulle öster om Bordeaux med sin mamma Maryam och herr Voullard. Maryam är hushållerska hos herr Voullard. Eftersom han inte minns sitt liv längre berättar Jeanne om allt han har upplevt. En kväll blir Maryam bortförd av främlingar. Herr Voullard är skadad och Jeanne gömmer sig först men springer sedan till bonden Dubois. Hon hörde främlingarna säga att hennes mamma skulle föras till Venedig, anklagad för mord. Jeanne bestämmer sig för att hjälpa sin mamma och det blir en svindlande färd till Venedig. Det är en farlig resa genom det franska landskapet mot målet. På vägen möter hon Frey, en äldre man som är författare och livsnjutare. Jeanne lyckas övertala Frey att följa med. Det omaka paret försöker få information om Maryam i Venedig. Målet har hela tiden varit att prata med polisen där för att rentvå henne. Allt handlar om en hemlig ekvation som avslöjar universums innersta väsen, skapad av den legendariske matematikern Mästaren från Venedig.

Victoria Larm är en svensk författare som debuterade 2022 med Den nionde kretsen, den första delen i trilogin Pestmasken. Serien fortsatte 2023 med Den förklädda guden och avslutades med Den döende slaven, den tredje och sista delen. Alla tre böckerna i serien finns recenserade här i Bokluckan. Victoria har studerat historia och konsthistoria vilket ofta märks i hennes historiskt präglade romaner. När hon inte skriver böcker ägnar hon sig gärna åt sina stora intressen klassisk musik och schack. Tillsammans med sin man Christer Sturmark driver hon podden Den gyllene grenen som blandar konst, litteratur, vetenskap, religion och filosofi. Det mesta av min tid går åt till att läsa, recensera och fotografera (och arbeta!) men om jag hinner lyssna på en podd är det alltid den här jag väljer.

Mästaren från Venedig är en bok med flera lager där ett historiskt äventyr möter idéer om vetenskap, kunskap och mänskliga drivkrafter. Det som gör läsningen så stark är hur berättelsen hela tiden växlar mellan det konkreta och det symboliska, mellan Jeannes personliga resa och de större frågor som rör hela världens uppbyggnad.

Boken är uppbyggd enligt klassisk dramaturgi med prolog, tre akter och epilog, vilket ger en tydlig känsla av rörelse och riktning. Prologen fungerar som en kort men laddad öppning där Mästaren från Venedig och hans ekvation antyder att något avgörande står på spel och redan här etableras berättelsens centrala drivkraft.

I den första akten kastas vi in i Jeannes värld där tryggheten snabbt bryts upp av en dramatisk händelse som förändrar allt. Jag fastnade länge vid Jeannes sätt att minnas och uppfatta världen och hur det blir en avgörande tillgång i den situation hon hamnar i. Hennes eidetiska minne gör henne inte bara till en observatör utan till någon som bär hela sin omvärld inom sig vilket förstärker känslan av både sårbarhet och styrka.

Det är också här Frey introduceras och relationen mellan honom och Jeanne blir en viktig kontrast genom det äventyr de har hamnat i. Han representerar erfarenhet, cynism och ett slags distanserad livsnjutning medan Jeanne är direkt, målmedveten och känslomässigt bunden till sitt uppdrag. Tillsammans skapar de en dynamik som för berättelsen framåt och ger den både värme och spänning.

När handlingen rör sig vidare fördjupas drivkrafterna och nya lager tillkommer. Det blir tydligt att ekvationen inte bara är ett mysterium utan också en symbol för människans vilja att förstå och kontrollera det som egentligen kanske inte går att kontrollera. Här vävs idéer om vetenskap och makt in i berättelsen på ett sätt som gör att den hela tiden känns större än sitt yttre äventyr.

Det jag tycker är särskilt intressant är hur handlingen hela tiden balanserar mellan det lilla och det stora. Jeanne är ett barn med ett mycket konkret mål men hon befinner sig samtidigt i en värld där konsekvenserna av det hon söker kan påverka långt fler än henne själv. Den spänningen gör att jag blir personligt engagerad och dras djupare in i berättelsens idévärld.

I den senare delen av boken fördjupas även bakgrunden till flera av karaktärerna och händelserna vilket ger ytterligare lager till det som tidigare bara antytts. Här förstärks också temat kring kunskapens pris och människans drivkraft att nå längre än vad som kanske är rimligt.

Det som hela tiden återkommer är känslan av rörelse, både fysisk och intellektuell. Resan till Venedig är inte bara en geografisk förflyttning utan också en resa genom idéer, minnen och val. Samtidigt finns en tydlig känsla av att varje steg framåt också innebär en risk.

Det är ett klassiskt drama i tre akter där språket, berättelsen och äventyret golvar mig. Det är filmiskt, dramatiskt och helt underbart!

Språket är en av bokens stora styrkor och ligger i samklang med både tiden och det storslagna äventyret. Det är rikt på detaljer, miljöer och sinnesintryck som gör att jag hela tiden befinner sig mitt i handlingen. Jag älskar den här meningen; ”….jag förväxlade intelligens med visdom.” För mig säger den mycket om både boken och världen i stort. Venedig framträder som en plats laddad med historia och mystik vilket förstärker känslan av att berättelsen rör sig i gränslandet mellan verklighet och något mer mytiskt.

Det finns också flera dimensioner av tolkning där både historiska referenser och filosofiska idéer vävs in i handlingen. Det gör att läsningen blir aktiv eftersom jag hela tiden uppmuntras att tänka vidare kring det som händer. Jag lärde mig mycket under läsningen vilket gjorde att jag ville läsa om och läsa vidare vid sidan om boken för att förstå mer av det som nämns.

Jag anar också att det finns en tydlig omsorg i hur namnen i boken är valda. Jeanne som bär en styrka och ett mod i sin gestalt, Toto som framstår som orädd, vaksam och handlingsdriven, Frey som speglar sin roll som författare och Jacobi som blir nära kopplad till matematiken och dess logik. Även namnet Maryam rymmer något mer än bara hennes roll i berättelsen.

Jag undrar också om Maryams bön om att hennes kärlek inte skulle åka iväg, där hon säger: ”Jag såg dig, långt innan du såg mig, och jag visste: Där är han. Där är mannen vars närvaro jag känt av i hela mitt liv, långt innan jag träffade honom.” kan vara hämtad ur en mer personlig erfarenhet, något som ger ytterligare djup åt hennes karaktär.

Samtidigt är det till stora delar en berättelse om att vilja rädda någon man älskar och vad det innebär att drivas av ett sådant mål. Den kombinationen av det storslagna och det mänskliga gör att jag inte vill lämna det universum som Victoria har byggt upp.

Jag saknade boken redan när jag läste sista ordet eller egentligen redan innan! Det är också en av anledningarna, utöver alla googlingar, till att det tog lång tid att läsa och skriva om den. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut! Victorias sätt att sätta igång mina tankebanor är uppfriskande, utmanande och inspirerande. Hur ska jag nu kunna vänta till nästa bok kommer?

Bakom ridån av Bettina Bieberstein Lee

Bakom ridån av Bettina Bieberstein Lee är utgiven av Louise Bäckelin Förlag. Christina är en ung och osäker flicka när hon får en spådom som förutsäger flera händelser i hennes liv, till och med hennes död. 50 år senare bjuder hon in till sin 70-årsfest med tillägget: ”PS. Ni kommer att bli överraskade”. Hennes döttrar Ellen och Bodil har inte pratat med varandra på över fem år och lever på olika håll med sina minnen av mamman. Christina har varit en firad skådespelerska men hennes barn har upplevt en sida som inte visats offentligt och de vet inte vad de ska tro om festen. Boken belyser det som är viktigast i livet samtidigt som svåra känslor som sorg, förlust och rädsla vävs in som följeslagare. Det är berörande, tänkvärt och fyllt av livsvisdom i en behaglig inramning. Tack för boken, Bettina och Louise Bäckelin Förlag!

Christina är en ung och osäker flicka när hon får en spådom som förutsäger flera händelser i hennes liv, till och med hennes död. Hon får veta att hon kommer att möta en våldsam död om hon inte slutar fästa sig vid världsliga ting och att det ska ske innan hon fyller sjuttio. 50 år senare bjuder hon in till sin 70-årsfest med tillägget: ”PS. Ni kommer att bli överraskade”. Hennes döttrar Ellen och Bodil har inte pratat med varandra på över fem år och lever på olika håll med sina minnen av mamman. Ellen har ett fritt arbete på en plantskola och Bodil lever ett inrutat liv som lärare. Christina har varit en firad skådespelerska men hennes barn har upplevt en sida som inte visats offentligt och de vet inte vad de ska tro om festen. De är osäkra på om deras pappa Rutger kommer att dyka upp och vet inte heller vem Christina har bjudit.

Bettina Bieberstein Lee är född i Berlin, uppvuxen i Schweiz och har bott i Stockholm i över fyrtio år där hon lever tillsammans med sin familj. Hon debuterade som romanförfattare 2017 med spänningsromanen Korpsystrar som blev nominerad till Årets deckardebut i Crimetime Award. Bieberstein Lee har tidigare arbetat som journalist och driver även en uppskattad podcast vid sidan av sitt författarskap. Somrarna tillbringar hon i Sorundas skärgård, en plats som ofta fungerar som inspirationskälla till hennes berättelser.

Bakom ridån är i grunden en familjesaga där relationerna mellan Christina, Bodil och Ellen långsamt vecklas ut genom lager av tystnad, oförlösta konflikter och olika versioner av samma historia. Det som egentligen dominerar berättelsen är inte händelserna i sig, utan det som inte sägs, den där tystnaden som blir ett eget språk i familjen och som formar deras sätt att leva och relatera till varandra. I det här ligger en av bokens starkaste trådar; hur frånvaro av kommunikation kan bli lika styrande som öppna ord.

Boken belyser det som är viktigast i livet samtidigt som svåra känslor som sorg, förlust och rädsla vävs in som följeslagare. Det är berörande, tänkvärt och fyllt av livsvisdom i en behaglig inramning. Just den balansen är något jag tycker om, hur Bettina lyckas föra in existentiella frågor utan att det tippar över i det tillrättalagda eller övertydliga. Det finns en tydlig medvetenhet i berättandet som gör att de större frågorna får andas utan att bli förenklade.

Christinas livsval och drivkraft speglar samtidigt en kamp mellan yttre förväntningar och inre nödvändighet. Hennes vilja att stå på scenen blir mer än ett yrkesval, det blir ett sätt att existera, att få vara någon annan men också att äga sin egen berättelse. Samtidigt finns där ett tydligt motstånd från omgivningen, vilket skapar en spänning mellan frihet och kontroll som följer henne genom livet.

En av de mest intressanta delarna i boken är hur spådomen fungerar som ett slags livsfilter. Den väcker frågor om öde och val, om hur mycket av våra liv som formas av det vi tror ska hända. Vill vi egentligen veta framtiden? Eller skapar vetskapen i sig en begränsning? Det blir ett slags ”Sliding Doors”-perspektiv där alternativa liv alltid skymtar i bakgrunden utan att vi någonsin kan veta vad som egentligen hade blivit annorlunda.

Samtidigt rör sig berättelsen mycket kring arv, både känslomässigt och relationellt. Vi bär alla på en ryggsäck som andra inte vet något om och vi för det vidare. Christina fick med sig jobbiga saker i sin ryggsäck som hon skickade vidare med råge. Det är en träffsäker bild av hur mönster upprepas, ofta utan att någon riktigt förstår var de började.

Christinas samlarmani kan också ses i det ljuset, som ett sätt att skapa kontroll i något som egentligen inte går att kontrollera. Genom att samla på föremål skapar hon en känsla av mening och beständighet samtidigt som det blir ett sätt att lämna efter sig spår av sig själv. Det knyter an till en återkommande rädsla i boken; rädslan att inte bli ihågkommen. Christina är så otroligt rädd att inte bli ihågkommen vilket är sorgligt och någon form av självskadebeteende men jag har samtidigt förståelse för henne. Tänk att ha levt ett helt liv och att ingen minns en när man dör, varför levde man då? En klassisk existentiell fråga som kan bli oöverstiglig om tankarna tar över.

Hemligheter och det som inte sägs är också centralt. När är det rätt tid att berätta något man valt att dölja från början, så svårt! Sorg och förlust är två centrala känslor i handlingen och då även efter det som inte var, kunde ha varit eller skulle blivit. Det finns en ständig rörelse mellan det som varit och det som aldrig blev, vilket skapar en emotionell tyngd som ligger kvar genom hela berättelsen.

De övernaturliga inslagen, i form av spådomar och varslande upplevelser, tillför ytterligare ett lager. Ellen upplever sådant som kan tolkas som föraningar men snarare än att romantisera det övernaturliga blir det intressant just i hur det tolkas och förstås i efterhand. Det lämnas öppet för läsaren att själv avgöra vad som är vad.

Det handlar till syvene och sist om att se inåt sig själv och förstå vad jag vill, behöver och kan åstadkomma, se resurser och tillgångar istället för hinder och svårigheter. Det är här Bettina lyckas att skiva varsamt så det inte blir ett klistermärke-quote som jag kan sätta på bilen.

Reglerna av Silas Aliki

Reglerna av Silas Aliki är utgiven av Albert Bonniers Förlag. Det finns regler överallt upptäcker Ette. Ette är en pojke som går på lågstadiet men han ses som flicka av de flesta i omgivningen. Pappans regler är många och bestraffningarna oberäkneliga och inget får uttalas högt. Den stora utmaningen är att skydda lillasystern från pappans straff. För att klara verkligheten försvinner Ette in i sin fantasivärld i krukväxtskogen där han bestämmer reglerna själv och det är där han helst vill befinna sig. Boken har ett fantastiskt språk som beskriver en tillvaro som är bland det sorgligaste jag har läst om. Det var så många känslor och tankar i mig när jag läste och jag ville bara gå rakt in i boken och ställa allt tillrätta.

Det finns regler överallt upptäcker Ette. Det finns uttalade regler och sådana som bara känns men aldrig sägs högt. Ette är en pojke som går på lågstadiet men han ses som flicka av de flesta i omgivningen. I skolan säger barnen att han är en flicka som vill vara pojke. Pappans regler är många och bestraffningarna oberäkneliga och inget får uttalas högt. En sak som Ette har märkt är att en regel kan ändras utan att han, lillasystern eller mamman får veta det. Den stora utmaningen är att skydda lillasystern från pappans straff. Straffen är våldsamma och förnedrande. För att klara verkligheten försvinner Ette in i sin fantasivärld i krukväxtskogen där han bestämmer reglerna själv och det är där han helst vill befinna sig.

Silas Aliki är en svensk författare och jurist som gör sin skönlitterära debut med romanen Reglerna. Förutom sitt författarskap arbetar Aliki som advokat och är grundare av Folkets advokatbyrå, en advokatbyrå med särskild inriktning på hbtqi‑personers och migranters rättigheter. Aliki är också frilansande skribent och har varit verksam som redaktör för Kontext där hen bland annat debatterat frågor kring könstillhörighetslagstiftning och transpersoners rättigheter.

Reglerna av Silas Aliki är en bok som dröjer sig kvar. Språket är rakt, beskrivande och samtidigt poetiskt på ett sätt som gör det svårt att släppa taget om Ette. Barnets utsatthet och maktlöshet skildras med en råhet som ibland gör mig alldeles tom men som också förstärker alla de små glimtar av kärlek och skydd som finns mellan syskonen. Den ständigt föränderliga ordningen och de våldsamma straffen som pappan utdelar skapar en ständig osäkerhet och jag blir ledsen över hur maktlös Ette är inför både fysisk och psykisk misshandel. Samtidigt är det fascinerande hur Ette hittar sin egen trygghet i fantasivärlden, i krukväxtskogen, där han själv kan bestämma reglerna och få en fristad från verklighetens terror.

Boken väcker frågor om barns rätt till egen identitet, om makt och ansvar inom familjen och hur samhället ofta väljer att blunda. Jag slås av kontrasten mellan det fria liv som Ette hade i huset i skogen som liten och den begränsning och kontroll som styr vardagen i det nya huset. Det är tydligt hur reglerna inte bara handlar om lydnad utan om att skapa en känsla av ständigt hot där Ette måste organisera och kontrollera allt omkring sig för att skydda lillasystern och sig själv. Jag reflekterar över hur fantasins kraft blir ett sätt att överleva men också hur den speglar en sorg över förlorad frihet.

Språket bär fram känslorna på ett sätt som får mig att känna rädslan, sorgen och förtvivlan intensivt. Jag blir så ledsen och förtvivlad när jag läser vissa stycken där pappan är extra grym. Att kasta ut ett barn i snön eller binda fast ett barn i en stol är sadistiskt. Det var så många känslor och tankar i mig när läste och jag ville bara gå rakt in i boken och ställa allt tillrätta. Boken lämnar inga svar men öppnar upp för reflektion kring identitet, makt och den skyddande kärleken mellan syskon. Den ger också en påminnelse om barns utsatthet och behov av vuxnas lyhördhet och ansvar.

Boken var vald till bokcirkeln på jobbet men jag hade tyvärr inte möjlighet att komma på träffen då den diskuterades vilket är synd, det är en perfekt bokcirkelbok, det finns mycket att diskutera kring den.

Bokhandeln under körsbärsträdet av Takuya Asakura

Bokhandeln under körsbärsträdet av Takuya Asakura är utgiven av HarperCollins Nordic. Det finns en bokhandel som bara visar sig under körsbärsträdets blomning och när någon läser samma bok som innehavaren Sakura. Boken hon läser utses av hennes kloka katt Kobako. Besökarna är människor i behov av tröst, vägledning och försoning. Litteraturen är vägen dit och med dess hjälp finner de också det de söker. Mangatecknaren Mio har förlorat sin mamma, lokföraren Shingo har gått vilse i tiden, tvillingsystrarna Kaho och Shiho plågas av gamla minnen och Kozue är sedan länge en väntad gäst. Allt smälter samman och allt binds ihop av litteraturen. Bokhandeln under körsbärsträdet är en otroligt vacker berättelse om att läka. Jag önskar att jag kunde få göra ett besök i bokhandeln, känna magin och klokskapen som förmedlas där. Tack för boken, Takuya Asakura och HarperCollins Nordic!

Det finns en bokhandel som bara visar sig under körsbärsträdets blomning och när någon läser samma bok som innehavaren Sakura. Det bildar en bro mellan olika tider. Boken hon läser utses av hennes kloka katt Kobako. När Sakura drar fingrarna längs böckerna jamar Kobako när hon hittar boken hon ska läsa. Besökarna är människor i behov av tröst, vägledning och försoning. I bokhandeln möts de av doften av nybryggt kaffe. Litteraturen är vägen dit och med dess hjälp finner de också det de söker. Boken de läser har en djupare mening i deras liv. Mangatecknaren Mio har förlorat sin mamma, lokföraren Shingo har gått vilse i tiden, tvillingsystrarna Kaho och Shiho plågas av gamla minnen och Kozue är sedan länge en väntad gäst. De bär alla på händelser som de sörjer på olika sätt. Allt smälter samman och allt binds ihop av litteraturen. Bokhandeln är platsen där magin sker.

Takuya Asakura är en japansk författare och översättare, född 1966 i Sapporo, Japan. Han har en examen från University of Tokyo. Asakura fick sitt genombrott när han vann det första “This Mystery is Amazing!”‑priset 2002 för romanen Yokkakan no Kiseki (The Miracle of Four Days), som sålde i över 1,3 miljoner exemplar och även filmatiserades. Förutom att skriva böcker arbetar han med att översätta litteratur från engelska till japanska, bland annat The Midnight Library av Matt Haig. Bokhandeln under körsbärsträdet (The Vanishing Cherry Blossom Bookshop) är en av hans senaste titlar som har översatts till flera språk.

Bokhandeln under körsbärsträdet är en otroligt vacker berättelse om att läka. Takuya Asakura skapar en värld där litteraturen inte bara är berättelsen på sidorna utan också en väg till tröst, försoning och insikt. Bokhandeln visar sig endast under körsbärsträdets blomning och de som får träda in gör det genom att läsa samma bok som innehavaren Sakura. Boken hon läser utses av hennes kloka katt Kobako som på sitt stillsamma och mystiska sätt leder besökarna rätt. Det är en värld där filosofiska tankar blandas med kärleken till böcker och där små mirakel, nästan omärkliga, får stor betydelse för människors liv.

Miljön är omsorgsfullt och vackert tecknad; körsbärsträdet, bokhandeln, det reserverade bordet för den väntade gästen och Kobako som är både klok och vägledande. Karaktärerna är människor som bär på sorg och oläkta sår – mangatecknaren Mio som sörjer sin mamma och sin barndom, lokföraren Shingo som vandrar mellan nuet och minnena i sin demens, tvillingsystrarna Kaho och Shiho som plågas av gamla händelser och Kozue, vars väg till bokhandeln är fylld av frågor hon ännu inte har svar på. Var och en av dem bär på sin sorg på olika sätt men det är genom litteraturen och mötet i bokhandeln som deras läkning kan börja och litteraturen binder samman allt.

Det är lätt att bli rörd när man läser. Jag kände själv både värme och sorg, tanken på kunna möta människor som jag mist gav en stark känsla av både längtan och tröst. Asakura fångar dessa känslor med en ömsinthet och respekt för de små stunderna där förändring och insikt sker. Att allt sedan vävs samman gör att berättelsen känns hel och genomtänkt där även små handlingar får djup betydelse.

Den japanska mystiken genomsyrar berättelsen; körsbärsblommorna (Sakura på japanska) symboliserar livets förgänglighet, skönhet och möjligheten till förnyelse. Katten Kobako är också mångbottnad, katten i japansk kultur är vägledande, skyddande och mystisk, rotad i folklore som lyckobringare och väktare av små mirakel. Det ger berättelsen en känsla av tidlöshet där det magiska inte är fantasy i traditionell mening utan snarare parallellt med vår verklighet, en plats där allt känns möjligt men ändå nära och verkligt.

Jag önskar att jag kunde få göra ett besök i bokhandeln, känna magin och klokskapen som förmedlas där. Det är en bok som inte bara handlar om de människor som stiger in i bokhandeln utan också om det som händer i oss själva när vi möts av litteraturen på djupet. Det är en berättelse om helande, om modet att möta det förflutna och om hur små, vardagliga mirakel kan ge oss hopp.