Statisten av Boris Zetterlund är utgiven av Lindelöws bokförlag. Amanda Brenner, kallad Manda, berättar i jag-form om sina drömmar om att bli skådespelerska. Året är 1958 och hon har haft statistroller i flera filmer, just nu i Ingmar Bergmans Ansiktet. I väntan på besked om hon kommit in på scenskolan städar hon trappor. Hennes sambo Isak omkommer i en mordbrand på en biograf och Manda blir fri från ett förhållande som urartat. När antagningsbeskedet till scenskolan i Malmö till slut kommer tar hon farväl av Stockholm och de personer som stått henne närmast. Jag tycker om hur boken fångar både tidens anda och passionen för film och musik. Tack för boken Boris och Lindelöws bokförlag!
Amanda Brenner, kallad Manda, berättar i jag-form om sina drömmar om att bli skådespelerska. Hennes intresse för film har funnits länge och hon tittar och analyserar filmer hon ser. Året är 1958 och Manda har haft statistroller i flera filmer, just nu i Ingmar Bergmans Ansiktet. Inspelningarna sker ute på Råsunda och några slutscener väntar på att spelas in. I väntan på besked om hon kommit in på scenskolan städar hon trappor. Hennes sambo Isak omkommer i en mordbrand på en biograf och Manda blir fri från ett förhållande som urartat. Manda förhörs av kommissarie Larsson och han är noggrann i sin utfrågning. När antagningsbeskedet till scenskolan i Malmö till slut kommer tar hon farväl av Stockholm och de personer som stått henne närmast.
Boris Zetterlund är född på halvön Istrien i dagens Kroatien och kom till Malmö som barn. Han har arbetat inom både socialt arbete, biblioteks- och IT-sektorn med fokus på kultur. Idag skriver han på heltid och Statisten är hans tredje roman, en berättelse i filmens tecken, precis som hans tidigare böcker. Du kan läsa om hans andra bok Stumt ljus här i Bokluckan.
Jag tycker om hur Statisten fångar både tidens anda och passionen för film och musik. Men det är också huvudpersonen Manda som bär berättelsen. Manda har en sällsynt förmåga att verkligen se människor. Hon visar omtanke och värme, särskilt mot dem som samhället gärna vänder bort blicken från. Samtidigt är hon själv osäker, med låg självkänsla, nästan osynlig i det vardagliga, förutom när hon står på scenen. Där blir hon någon. Genom Mandas ögon skildras också kvinnors begränsade utrymme, både i samhället och inom filmvärlden, där de förväntas vara vackra, behagliga och passa in i manliga geniers berättelser. Manda kämpar för sin dröm, trots motgångar, sorg och ibland felsteg och det får hennes kamp att kännas både äkta och nära.
Boris skriver med ett filmiskt språk som bär på mycket mellan raderna. Barndomens smärta, vuxenvärldens tystnad och Mandas driv vävs in i en berättelse där 50-talet blir levande. Jag ser miljöerna framför mig, hör musiken och känner tidsandan. Det är fullt av referenser till filmer, skådespelare och händelser från den tiden. Jag har googlat, lyssnat och lärt mig massor. Det känns nästan som att jag själv vistas i 50-talets Sverige under läsningen.