Ett sista ord av Don Winslow

Ett sista ord av Don Winslow är utgiven av HarperCollins Nordic. Boken innehåller sex kortromaner om val som får konsekvenser. I Slutresultatet får du möta John Highland som ska göra ett sista rån innan han ska sitta tjugofem år i fängelse där han kommer att dö. Han är sextio år gammal. I Söndagslistan får du läsa om Nick McKenna som har ambitioner trots att hans föräldrar är övervintrade hippies som inte finns där för honom. Han kämpar i motvind och blir sviken på värsta sätt. I Norra flygeln får du läsa om Chrissy som kör rattfull. Hans beslut att göra det förstör flera människors liv. Utöver dessa tre kortromaner kan du också läsa Sann historia, Lunchpausen och Kollision. Att skriva kortromaner där handling, intrig och upplösning fängslar är en konst i sig. Den konsten behärskar Don Winslow till fullo. Det är så otroligt bra med en finess som är helt makalös. Läs, läs, läs! Tack för boken, Don och HarperCollins Nordic!

I Slutresultatet möter vi John Highland, en sextioårig yrkesbrottsling som är dömd till tjugofem års fängelse för ett väpnat rån. Han vet att han kommer att dö i fängelset och vill därför göra ett sista rån för att trygga sin fru Jewels ekonomi innan han lämnar friheten. Tillsammans med några noggrant utvalda personer planerar han att råna casinot The Castle, ett till synes nästan omöjligt mål med exceptionell övervakning och väl genomtänkta säkerhetsrutiner. Highland är en person som lever efter en egen moralisk kod. Han vill inte skada någon och verkar ha en sorts gammaldags syn på kriminalitet där det finns gränser för vad man gör. Det är nästan märkligt att jag under läsningen sitter och hejar på honom trots att jag vet att han är en brottsling. Kanske är det just hans lojalitet, hans omtanke om Jewel och hans sätt att hålla fast vid sina principer som gör honom lättare att tycka om än många av de människor som faktiskt befinner sig på rätt sida av lagen. Det finns också något tilltalande i hans noggranna planering och i hur han använder sina erfarenheter och sina kunskaper för att försöka ligga steget före. När andra ser ett rån ser Highland nästan ett hantverk. Och kanske är det just den kombinationen av skicklighet, lojalitet och moralisk gråzon som gör Slutresultatet så fängslande.

I Söndagslistan får vi följa sjuttonårige Nick McKenna på Rhode Island 1970. Varje söndag levererar han alkohol till människor som står på den så kallade Söndagslistan. Polisen känner till verksamheten och ser hellre att invånarna dricker hemma än att de åker till Connecticut för att köpa alkohol och sedan kör berusade hem. Nick är artig, pålitlig och sköter sitt arbete utan problem. Samtidigt arbetar han extra på en pizzeria för att kunna spara ihop till college, eftersom han inte kan räkna med någon ekonomisk hjälp hemifrån. Nick är son till två övervintrade hippies och konstnärer som låter gården bli något av en samlingsplats för musiker, konstnärer och andra kreativa människor. Nick känner sig inte alls hemma i den världen. Han vill läsa företagsekonomi, spara sina pengar och skapa sig ett eget liv. Jag tycker så mycket om kontrasten mellan Nick och hans föräldrar och skrattar gott åt hans ganska syrliga blick på deras livsstil. Winslows humor är precis i min smak och flera gånger drog jag på smilbanden åt Nicks sätt att beskriva det han ser omkring sig. Men under humorn finns också något betydligt sorgligare. Nick möter människor i många olika livssituationer när han kör runt med sina leveranser. Hos en äldre änka blir söndagsbeställningen framför allt ett sätt att få lite sällskap och hos andra blir alkoholen en del av ett liv som håller på att gå sönder. Nick själv försöker hålla fast vid sina planer och sin framtid men livet kommer emellan på ett sätt som tvingar honom att ompröva vad han trodde väntade honom.
Jag tycker väldigt mycket om hur Don Winslow lyckas få in så mycket i en relativt kort berättelse. Här finns humor och värme men också ensamhet, föräldraskap, klass, framtidsdrömmar och konsekvenserna av de val människor gör. Och när berättelsen sedan hoppar fram femtioett år får jag den där känslan av att allt faktiskt hänger ihop. Söndagslistan är både underhållande och tänkvärd och jag älskade den.

I Norra flygeln får vi möta Christopher ”Chrissy” Pritchett som en kväll kör rattfull och frontalkrockar med tjugoåriga Sarah Gaines. Sarah är en toppstudent med hela livet framför sig medan Chrissy överlever olyckan och döms till ett långt fängelsestraff. Den som kommer först till olycksplatsen är hans kusin Doug som sedan länge har känt ett ansvar för att skydda Chrissy. Don Winslow låter berättelsen växa till något betydligt större än en berättelse om en rattfylla och dess konsekvenser. Familjerna Gaines och Pritchett representerar två olika samhällsskikt och genom Doug får vi också följa en människa som verkligen vill göra gott och vara på den goda sidan. Men vad händer när viljan att hjälpa någon får en människa att kliva över en gräns? Det är just det jag fastnar för. Doug vill göra det rätta för Chrissy men börjar göra saker som han själv vet är fel. Jag kan förstå hans vilja att hjälpa sin kusin samtidigt som jag hela tiden tänker att han borde ha förstått att det skulle få konsekvenser. Var går egentligen gränsen mellan lojalitet och medverkan? Och kan en god avsikt göra ett felaktigt beslut mindre fel? Det här är en kortroman som verkligen skulle ge mycket att prata om i en bokcirkel. Jag funderar på vad som hade hänt om Doug inte hade försökt hjälpa Chrissy och om det verkligen går att säga att någon får det straff de förtjänar. Det finns inga enkla svar och det är precis det jag tycker så mycket om. Norra flygeln lämnar mig med många frågor att fundera vidare på.

Sann historia är något helt annat. Hela kortromanen består av en dialog där två män berättar den ena historien efter den andra. I historierna har alla smeknamn som Lenny No Socks, Bobby Bats och Louie Donuts och dessutom finns det alltid två med samma förnamn. Människorna och historierna hakar i varandra och snart är det nästan omöjligt att hålla reda på vem som är vem och vem som känner vem. Det känns som att råka hamna mitt i en lång och ganska berusad diskussion där samtalet hoppar från det ena till det andra utan att någon egentligen verkar bry sig om att hålla sig till ämnet. Otrohet, galna fruar, en gammal tant som visar sig vara seriemördare och en strandad båt är bara några av sakerna som avhandlas. Det är verkligen snillen spekulerar på högsta nivå och jag log genom nästan hela dialogen. Det fina är att samtalet trots allt hänger ihop på något märkligt sätt. När alla historier har tagit en hel sväng och vi är tillbaka där vi började kommer en avslutning som jag inte såg komma. Jag tycker så mycket om när en författare vågar lita på formen och låter en berättelse vara precis så här oförutsägbar och rörig. Sann historia är fantastiskt rolig, otroligt välskriven och ännu ett exempel på vilken skicklig berättare Don Winslow är.

I Lunchpausen möter vi Dave ”the Love God”, livvakt och passionerad surfare. Han får i uppdrag att vakta filmstjärnan Brittany McVeigh som måste hålla sig borta från alkohol och droger för att kunna slutföra en filminspelning. Brittany har ett långt missbruk bakom sig och är van vid att få sin vilja igenom. Hon är krävande, otrevlig och fullständigt utmattande för sin omgivning. Dessutom påstår hon att någon stalkar henne, något som ingen riktigt tror på. Dave är inte särskilt imponerad av den bortskämda filmstjärnan och hennes sätt att behandla människorna omkring sig. Men det är något med Brittany som gör att han ändå inte ger upp. När situationen omkring henne blir allt mer komplicerad börjar också bilden av henne förändras. Jag tycker om att surfingen får ta plats i berättelsen och att Don Winslow använder den för att ge berättelsen en annan ton. Det finns något befriande över havet och den värld som Dave lever i och jag tycker om kontrasten till Brittanys ganska kaotiska tillvaro. Det här är också en berättelse om hur mycket en annan människa kan betyda. Brittany är långt ifrån lätt att tycka om men Dave ser något som de andra inte ser. Ibland behövs det någon som inte ger upp när det är lättare att göra det. Jag tycker om det hoppfulla i det. Lunchpausen är dramatisk och stundtals mörk men framför allt är den varm och hoppfull. Det finns faktiskt hopp även för den som verkar vara den mest hopplösa, ibland behövs det bara rätt person eller personer runt omkring.

I Kollision möter vi Brad McAlister som har det liv han alltid har drömt om. Han är framgångsrik, har en karriär inom hotellbranschen, är lyckligt gift med Rachel och har en liten son. Allt förändras på några sekunder när han hamnar i en situation som får konsekvenser han aldrig hade kunnat föreställa sig. Plötsligt är det liv han byggt upp borta och Brad måste försöka överleva i en helt annan verklighet. Det här är en berättelse om hur snabbt livet kan förändras och om hur svårt det är att hitta tillbaka när man väl har tvingats bli någon annan. Brad går från att vara en framgångsrik familjefar till att behöva lära sig regler i fängelset för att överleva. Det som händer med honom är både skrämmande och fascinerande. Han förändras för att kunna klara sig men förändringen får också ett pris. Jag funderar mycket på var gränsen går mellan den man är och den man måste bli när omständigheterna kräver det.
Jag tycker också om hur Don Winslow återkommer till tanken på kollisioner. Vi kan ha en tydlig bild av vilka vi är och vilket liv vi ska leva men ibland räcker det med en enda händelse för att allt ska förändras. Det finns också något sorgligt i att Brad och Rachel på olika sätt tvingas leva med sina minnen av det liv de hade. De försöker hitta tillbaka till något som inte längre riktigt finns. Det jag framför allt tar med mig från Kollision är frågan om vad frihet egentligen betyder. Brad längtar efter att bli fri från fängelset men när han väl kommer ut upptäcker han att åren där har förändrat honom och att det gamla livet inte längre känns självklart. Det är en ganska mörk tanke men också en väldigt intressant sådan. Man kan lämna en plats men kanske inte alltid lämna det man varit med om där. Kollision knyter på många sätt ihop flera av de teman som finns i de andra kortromanerna: val, konsekvenser, lojalitet och människor som hamnar i situationer där det inte finns några enkla vägar ut. Jag tycker mycket om hur Don Winslow låter titeln få en större betydelse än den första konkreta kollisionen. Livet består verkligen av kollisioner och ibland förändrar de oss för alltid.

Don Winslow är en amerikansk författare, känd för sina hårdkokta kriminalromaner och thrillers. Han föddes 1953 i New York och har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker, ofta med teman kring brott, korruption och karteller. Han är bland annat känd för trilogin med böckerna I hundarnas våld, Kartellen och Gränsen. De skildrar narkotikahandeln mellan USA och Mexiko. Trilogin om Danny Ryan börjar med Stad i brand, fortsätter med Stad av drömmar och avslutas med Stad i ruiner. Winslow har även arbetat som privatutredare, antiterrrorutbildare och rättegångskonsult vilket ger hans berättelser en realistisk ton. Han meddelade att Stad i ruiner var hans sista bok innan pensioneringen. Du kan läsa om den här i Bokluckan. Jag kan konstatera att han hade fler berättelser i sig!

I förordet till Ett sista ord skriver Reed Farrel Coleman en hyllning till Don Winslow och jag tycker att han hittar precis rätt ord om hans författarskap. Jag stämmer gärna in i den hyllningen men jag tänker inte ens försöka tävla med honom om att sätta ord på hur bra Don Winslow skriver. Jag har förlorat redan innan jag tänkt första bokstaven.

De sex kortromanerna är väldigt olika men gemensamt för dem är att Winslow med få sidor lyckas skapa starka karaktärer, fängslande handlingar och berättelser som väcker tankar långt utanför själva handlingen. Jag tycker om humorn, de moraliska gråzonerna och framför allt hans förmåga att få så mycket att rymmas i så lite.

Att skriva kortromaner där handling, intrig och upplösning fängslar är en konst i sig. Den konsten behärskar Don Winslow till fullo. Det är så otroligt bra med en finess som är helt makalös. Läs, läs, läs!

Treriksdöden av Roger von Bonsdorff

Treriksdöden av Roger von Bonsdorff är utgiven av Gyldendal Astra (WAPI). Boken är den första i serien Mord utan gränser. Treriksröset är platsen där Sverige, Norge och Finland möts. Just där hittas ett lik med kroppsdelar i olika länder. Polisen Märta från Kiruna blir ansvarig för utredningen. Hon ska samarbeta med Odd-Harald från Tromsø, Norge och Tapani från Rovaniemi, Finland. Det blir en utredning som tar trion över landsgränserna, genom fjällen och längs vilda forsar. Märtas man Rune anordnar glamping för att locka till sig turister och sonen Isak verkar vara försvunnen. Det blir bråda och oroliga dagar för Märta. Jag tycker om den storslagna naturen, de omaka kollegorna och polisens arbete. Det är spännande, rått och djupt förankrat i en brännande norrländsk verklighet. Boken är uppfriskande unik i sitt val av konflikter. Tack för boken, Roger!

Treriksröset är platsen där Sverige, Norge och Finland möts. Just där hittas ett lik med kroppsdelar i olika länder. Polisen Märta från Kiruna blir ansvarig för utredningen. Hon känner genast igen Jonas som är kändis i hela Lappland för att tjuvfiska, tjuvjaga eller ägna sig åt tjuveri i allmänhet. Märta ska samarbeta med Odd-Harald från Tromsø, Norge och Tapani från Rovaniemi, Finland. Hon har bestämda åsikter och tycker inte alltid om att arbeta med andra. Det blir en utredning som tar trion över landsgränserna, genom fjällen och längs vilda forsar. De upptäcker olagligheter, från mindre förseelser till allvarligare brott. Märtas man Rune anordnar glamping för att locka till sig turister och sonen Isak verkar vara försvunnen. Rune smyger ut kaffekokare och sängkläder till tälten samtidigt som Märta letar ledtrådar om var Isak kan finnas. Det blir bråda och oroliga dagar för Märta.

Roger von Bonsdorff är journalist, idéhistoriker och fackboksredaktör. Han är född i Berlin, uppvuxen i Tromsø, Nordnorge, flyttade till Uppsala och Sundsvall, pendlade till Köpenhamn och har rötterna i Helsingfors. Nu är han bosatt i Malmö med sin familj. Han har tidigare publicerat thrillernoveller, bland annat i Tidningen Skriva och medverkat i novellantologin Malmö 2048.

Treriksdöden är hans debutroman och den första delen i serien Mord utan gränser. Boken nominerades till Svenska Deckarakademins pris för Årets deckardebut 2024.

Jag förstår varför Treriksdöden blev nominerad till Svenska Deckarakademins pris för Årets deckardebut. Det som framför allt gör intryck på mig är hur Roger von Bonsdorff låter deckaren ta sig an konflikter som är tätt förbundna med den plats där berättelsen utspelar sig. Kirunaflytten, missnöjet mot gruvbolagen och samernas utsatthet får ta plats utan att kännas som inskjutna fakta. Jag har läst om Kirunaflytten tidigare men har nog inte riktigt tagit till mig vad den faktiskt innebär för människorna som lever där. Samernas historia och utsatthet har jag också läst mycket om och när det nu vävs in i en spänningsberättelse blir det på något sätt mer konkret för mig.

Jag tycker om den storslagna naturen, de omaka kollegorna och polisens arbete. Det är spännande, rått och djupt förankrat i en brännande norrländsk verklighet. De stora avstånden blir en del av själva utredningen och jag tycker om att det inte går att bortse från miljön när polisen ska göra sitt arbete. Naturen är vacker men samtidigt väldig och ibland nästan ett hinder i sig.

De tre poliserna tycker jag också mycket om. Märta är frispråkig och handlingskraftig och vill gärna lösa saker på egen hand. Odd-Harald är svårare att få grepp om och hans berättelser om sig själv gör mig inte alltid klokare på vem han egentligen är. Tapani säger mindre men har en tydlig styrka i sin tystnad. De är väldigt olika och just därför blir samarbetet intressant. Märta må trivas bäst när hon får arbeta själv men jag får ändå känslan av att hon uppskattar sina kollegor mer än hon gärna erkänner.

Att tre länder möts vid Treriksröset blir också betydelsefullt för berättelsen. Gränser kan skapa trygghet och ordning men de kan också utnyttjas av människor som vill undvika att bli upptäckta. Därför blir samarbetet mellan de tre länderna mer än bara en praktisk del av utredningen. Det säger också något om hur svårt det kan vara att dra tydliga gränser när människor, kriminalitet och konflikter rör sig över dem. Närheten till Ryssland finns dessutom hela tiden i bakgrunden och blir en påminnelse om den särskilda geopolitiska betydelse som finns i Sveriges nordligaste delar. Boken är uppfriskande unik i sitt val av konflikter.

Jag tycker också att Rune tillför något viktigt. Hans kärlek till Kiruna och hans försök att hitta ett sätt att kunna stanna kvar där gör honom både lite rörande och frustrerande. Glampingidén är egentligen inte så tokig men hans sätt att få verksamheten att fungera visar hur långt han är beredd att gå för att få livet att gå ihop. Bastun blir samtidigt en helt annan plats i berättelsen och för Märta nästan som ett eget rum för tankar och känslor.

Och så finns Isak. Försvinnandet är naturligtvis en förälders värsta mardröm och jag tycker att det blir särskilt starkt eftersom Märta samtidigt måste fortsätta vara polis. Det privata och yrkesmässiga går inte att hålla isär när hennes egen son är försvunnen. Det gör också hennes annars ganska raka och handlingskraftiga sätt mer sårbart.

Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien, Tundradöden.

En dag ska vi återvända av Carina Bergfeldt

En dag ska vi återvända av Carina Bergfeldt är utgiven av Bookmark Förlag. Boken är den första i Gustaviasviten. Året är 1790. Efter framgångar i rätten firar jurist Axel Banér på krogen Gyldene Freden. På väg hem ser han domare Silfverstiena i en prekär situation. Det leder till att kung Gustav III skickar Axel som justitiarie till ön Saint-Barthélemy i Västindien. Axels hustru Milda och barnen Oscar och Nelly följer med. I Ashantiriket i Västafrika ska Yaa och Kwame fira sitt bröllop när byn anfalls av slavjägare precis efter ceremonin. Fyra människoöden korsas på en ö långt från deras hem. Wow, vilken bok! Den är så otroligt berörande och lämnar mig med en klump i magen. Många tankar väcks och den ger en röst åt de tystade, en måsteläsning! Tack för boken, Carina och Bookmark Förlag!

Året är 1790. Efter framgångar i rätten firar jurist Axel Banér på krogen Gyldene Freden. Axel och hans juridiska kompanjon är öppna för nya idéer och vågar ifrågasätta gamla normer. På väg hem ser Axel domare Silfverstiena i en prekär situation. Han förbannar sin dumhet att ha tilltalat domaren vid namn. Axel förstår att detta inte kommer att gå ostraffat förbi. Det leder till att kung Gustav III skickar Axel som justitiarie till ön Saint-Barthélemy i Västindien. Det vanligaste är att mannen som får en tjänst på ön åker själv men Axel vill inte att familjen splittras. Hans hustru Milda och barnen Oscar och Nelly följer med. I Ashantiriket i Västafrika ska Yaa och Kwame fira sitt bröllop när byn anfalls av slavjägare precis efter ceremonin. Kwame, Yaa och hennes lillebror Kojo tillfångatas. Fyra människoöden korsas på en ö långt från deras hem.

Carina Bergfeldt är journalist, författare och programledare. Hon är född 1980 och växte upp i Götene i Västergötland. Hon har arbetat som reporter och kolumnist på Aftonbladet och var under flera år SVT:s USA-korrespondent. Sedan 2020 har hon lett sin egen talkshow i SVT.

År 2012 tilldelades hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare för sin rapportering om terrordåden i Norge 2011. Samma år debuterade hon som författare med kriminalromanen Fadersmord som följdes av Fotografiet. Hon har även skrivit reportageboken Sju dagar kvar att leva om dödsstraff och en dödsdömd mans sista vecka. Hennes böcker har getts ut i flera länder. Jag har tidigare skrivit om Födelsedagen som Carina Bergfeldt skrev tillsammans med Sofie Sarenbrant, här i Bokluckan. Det är den första delen i deras gemensamma spänningsserie Frida von Engen. En dag ska vi återvända är Carinas första historiska roman och den första delen i Gustaviasviten.

Wow, vilken bok! Den är så otroligt berörande och lämnar mig med en klump i magen. Jag tror att det framför allt beror på att Carina Bergfeldt inte låter historien stanna vid siffror, lagar och årtal. Jag kommer nära människor som älskar, sörjer, hoppas, gör fel och ibland gör fruktansvärda saker. Det gör också att frågan om ansvar blir viktig. Det finns många människor i boken som sviker sin egen moral och sedan måste leva med konsekvenserna av sina val.

Det är svårt att läsa En dag ska vi återvända utan att tänka på människosyn. Det som gör starkast intryck på mig är inte bara det brutala våldet utan hur människor steg för steg kan vänja sig vid att andra människor inte har samma värde som de själva. När makt, pengar och rädsla får styra blir gränserna för vad som är möjligt att göra med en annan människa skrämmande snabbt förskjutna. Jag tänker också på hur lätt det är att använda skam, skuld, rädsla och förnedring för att hålla någon på plats. Det är tyvärr inga historiska företeelser som känns helt främmande i vår egen tid.

Det kanske mest obehagliga är hur många av bokens människor hamnar i situationer där de måste välja mellan sin egen överlevnad och någon annans. Att förråda en vän eller någon man älskar för att själv slippa straff är ett omänskligt val som är svårt att sätta sig in i. Jag inser att jag inte kan veta hur jag själv skulle agera om jag tvingades leva under sådana omänskliga villkor. Boken visar också hur människor som från början har en moralisk kompass förändras när de får makt. Det är som om miljön långsamt trubbar av det som tidigare kändes självklart rätt och fel.

Maktmissbruket finns på flera nivåer och det är just det som gör det så tydligt. Det handlar inte bara om de uppenbart grymma slavägarna utan också om människor som använder den position de har för att få andra att lyda. Att låta människor härska genom att söndra, tvinga dem att ange varandra och till och med använda dem för att straffa andra blir ett sätt att förstöra tilliten mellan människor. Jag tycker att det är särskilt obehagligt att se hur även människor som själva är utsatta kan dras in i det systemet. När rädsla blir starkare än gemenskap kan vem som helst till slut börja tänka på sin egen överlevnad först.

Samtidigt finns det en annan sida som jag tycker är viktig. Kärlek, vänskap och hopp försvinner inte bara för att människor utsätts för grymhet. Det finns människor som försöker göra det rätta även när det kostar dem något. Yaas kunskap om växter och deras läkande egenskaper blir för mig också en bild av hur kunskap kan föraktas när den kommer från ”fel” person. De vita tar emot den hjälp de behöver men vill samtidigt inte erkänna värdet i den kunskap som finns hos människorna de ser som underlägsna. Det säger mycket om hur fördomar fungerar. Det handlar inte om vad någon faktiskt kan eller vet utan om vem som anses ha rätt att veta.

Jag har tänkt mycket på Alex Haleys Rötter under läsningen. När jag växte upp läste jag Rötter: berättelsen om en amerikansk familj och när tv-serien kom blev den en ögonöppnare för många. För mig är det en berättelse som har stannat kvar på ett ovanligt sätt. En dag ska vi återvända får mig att tänka på den eftersom den synliggör en del av den svenska historien som är lätt att hålla på avstånd. Jag har vetat att Sverige hade en slavkoloni men det är något helt annat att möta människorna och deras erfarenheter i en berättelse. Det blir svårare att tänka på historien som något som hände någon annanstans och någon annan.

Jag tycker också att det är tankeväckande hur religion och moral används för att försvara sådant som egentligen borde vara omöjligt att försvara. När kristendomens budskap används för att rättfärdiga våld och förtryck uppstår en motsättning som blir svår att värja sig mot. Samma sak gäller föreställningen att människor skulle få ett bättre liv genom att förlora sin frihet. Jag tänker på hur ofta människor genom historien har hittat argument för att förklara varför någon annan behöver underordna sig. Det är kanske just därför den här berättelsen känns så obehaglig även när den utspelar sig för mer än tvåhundra år sedan.

Carinas research märks tydligt och jag uppskattade särskilt att läsa hennes tack i slutet av boken och få en inblick i arbetet bakom berättelsen. Att boken dessutom avslutas med den svenska slavlagen från 1787 blev en stark påminnelse om att det här inte bara är en roman med historisk miljö. Det fanns lagar som gjorde förtrycket möjligt och människor som tjänade på att det fortsatte.

Många tankar väcks och boken ger en röst åt de tystade, en måsteläsning! Jag har aldrig läst så snabbt som under de sista femtio sidorna. Då var jag så inne i berättelsen att jag bara måste veta hur det skulle gå. Och eftersom det här är den första delen i Gustaviasviten hoppas jag verkligen att jag får återvända till Yaa och Kwame och samtidigt få veta vad som händer med Axel, Milda och Nelly. Jag är så nyfiken på hur det går!

I Nils fotspår av Anki Mossberg

I Nils fotspår av Anki Mossberg är utgiven av Lava Förlag. När Katarina tillbringar en lunchrast på biblioteket på arbetet ser hon en bokvagn med gallrade böcker. Där hittar hon Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf och tar med den hem. Under pandemin läser hon högt ur boken i telefon för sin sjuka mamma. När pandemin är över och omorganisationer på arbetsplatsen har delat upp kollegorna på olika avdelningar bestämmer sig Katarina för att göra en resa genom Sverige i Nils fotspår. Det blir en händelserik och omvälvande resa, både geografiskt och på ett personligt plan. Jag tycker om hur berättelsen väver samman en konkret resa genom Sverige med en eftertänksam berättelse om att hitta tillbaka till sig själv när livet förändras. Det är en varm roman som väcker tankar om identitet, relationer och vilka drömmar som får ta plats i olika skeden av livet. Tack för boken, Anki!

När Katarina tillbringar en lunchrast på biblioteket på arbetet ser hon en bokvagn med gallrade böcker. Där hittar hon Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf och tar med den hem. Ett barns kreativa ritande hade förmodligen fått den att gallras ut. Under pandemin läser Katarina högt ur boken i telefon för sin sjuka mamma. Eftersom de inte kunde träffas blev högläsningen ett sätt att hålla kontakten. När pandemin är över och omorganisationer på arbetsplatsen har delat upp kollegorna på olika avdelningar bestämmer sig Katarina för att göra en resa genom Sverige i Nils fotspår. Hon vill försöka följa ungefär samma väg som Nils flög. Det blir en händelserik och omvälvande resa, både geografiskt och på ett personligt plan.

I Nils fotspår är Anki Mossbergs debutroman. Romanen är inspirerad av Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och följer en nutida resa genom Sverige.

Jag tycker om hur I Nils fotspår väver samman en konkret resa genom Sverige med en eftertänksam berättelse om att hitta tillbaka till sig själv när livet förändras. Det är en varm roman som väcker tankar om identitet, relationer och vilka drömmar som får ta plats i olika skeden av livet.

Jag tycker om att Katarinas resa inte bara handlar om att upptäcka platser utan också om att våga ställa frågor kring sitt eget liv. När mycket av det som tidigare varit självklart förändras – arbete, relationer och den roll man haft under många år – kan det uppstå ett behov av att fundera över vem man är när livet inte längre ser ut som det gjorde tidigare. Jag tycker att Anki Mossberg fångar den här fasen i livet på ett trovärdigt sätt. Det finns inga enkla svar men det finns en vilja att förstå sig själv bättre.

Kopplingen till Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige tycker jag är en intressant och fyndig idé. Genom att låta den gamla berättelsen finnas med parallellt får jag som läsare också möjlighet att återvända till minnet av Nils resa och fundera över hur Sverige har förändrats. Det blir tydligt att Lagerlöfs bok inte enbart handlade om geografi utan också om att förmedla kunskap om Sveriges landskap, natur och samhällen. Katarinas resa blir på så sätt både en hyllning till en klassiker och en egen berättelse om vår samtid.

Jag tycker också om idén med Bil & Bok (B&B), där en bok får fungera som inspiration och guide till en resa. Det är en idé som öppnar för många möjligheter och får mig att fundera på vilka andra böcker som skulle kunna bli utgångspunkt för liknande resor. Det blir också en påminnelse om att böcker ibland kan förändra vårt sätt att se på platser vi redan känner till och samtidigt väcka nya tankar om våra egna liv.

Det finns många små vardagsdetaljer som gör Katarina lätt att känna igen sig i. Hennes glädje över hotellfrukost, kampen med tekniken och de små reflektionerna kring vardagens vanor ger berättelsen en närhet som gör att resan känns mer personlig. Jag uppskattar också att hon inte reser helt ensam i betydelsen isolerad utan att nya möten längs vägen blir en viktig del av hennes utveckling.

En liten reflektion från min läsning är att de många citattecknen i boken ibland påverkade läsflödet. Det är en liten detalj i en berättelse med en varm och personlig ton men jag hade önskat att det hade fångats upp tidigare i processen.

I Nils fotspår är en berättelse om en resa genom Sverige men också om att våga se sitt eget liv ur ett nytt perspektiv. Jag tycker om att Anki Mossberg låter de stora förändringarna finnas sida vid sida med de små vardagliga ögonblicken och visar att en ny riktning ibland kan börja med något så enkelt som en gammal bok på en gallringsvagn.

Den yttersta hemligheten av Dan Brown

Den yttersta hemligheten av Dan Brown är utgiven av Albert Bonniers Förlag. Boken är den sjätte om symbolikprofessorn Robert Langdon. Dr Katherine Solomon är forskare inom noetisk vetenskap. När hon blir inbjuden att föreläsa i Prag följer Robert med. De har varit vänner länge men har nu inlett ett förhållande. Katherine ska snart ge ut en bok som baseras på hennes banbrytande forskning om det mänskliga medvetandet. Efter att Robert har varit ute och sprungit utlöses ett kaosartat händelseförlopp där mord begås och högt uppsatta personer inom mäktiga organisationer är inblandade. I Prag rör sig också en varelse med rötter i stadens mytologi. Det blir en hisnande jakt där dolda och mäktiga krafter kastar om spelplanen. Boken är så briljant, så genomtänkt och så intelligent skriven. Spänningen involverar religion, litteratur, arkitektur och historia och jag kan inte nog poängtera hur bra det är! Det enda sorgliga är att boken tar slut!

Dr Katherine Solomon är forskare inom noetisk vetenskap. När hon blir inbjuden att föreläsa i Prag följer symbolikprofessor Robert Langdon med. Det är hjärnforskaren Brigita Gessner som har bjudit in henne. Katherine och Robert har varit vänner länge men har nu inlett ett förhållande. Katherine ska snart ge ut en bok som baseras på hennes banbrytande forskning om det mänskliga medvetandet. Bokens innehåll riskerar att vända upp och ner på mycket inom forskningsvärlden. Efter att Robert har varit ute och sprungit utlöses ett kaosartat händelseförlopp där mord begås och högt uppsatta personer inom mäktiga organisationer är inblandade. Både Katherine och manuskriptet till hennes bok är försvunna. I Prag rör sig också en varelse med rötter i stadens mytologi. Han kan agera utan att upptäckas eftersom många människor är ute i maskeraddräkter på stadens gator. Det blir en hisnande jakt där dolda och mäktiga krafter kastar om spelplanen.

Dan Brown är en amerikansk författare, utbildad vid Amherst College och Phillips Exeter Academy. Innan han började arbeta som författare på heltid undervisade han i engelska. Han debuterade som romanförfattare 1998 med Gåtornas palats. Därefter har han skrivit Änglar och demoner, I cirkelns mitt,
Da Vinci-koden, Den förlorade symbolen, Inferno, Begynnelse och Den yttersta hemligheten. Flera av hans romaner handlar om symbolikprofessorn Robert Langdon och Den yttersta hemligheten är den sjätte boken i serien. Hans böcker har översatts till 56 språk och sålts i över 250 miljoner exemplar världen över. Jag har läst alla Dan Browns böcker men det var innan Bokluckan fanns.

Det jag tycker allra mest om med Dan Browns böcker är hur han utmanar gränsen mellan vetenskap och andlighet. I Den yttersta hemligheten blir det särskilt tydligt när teorier om det mänskliga medvetandet möter religiösa föreställningar och gamla filosofiska tankar. Tanken på att medvetandet skulle vara något större än det som ryms i den mänskliga hjärnan är svindlande och väcker många frågor. Om vetenskapen en dag skulle kunna förklara sådant som tidigare har betraktats som andligt skulle det förändra mycket av det vi tror oss veta om både oss själva och vår värld. Jag tycker att det är väldigt intressant när Dan Brown låter vetenskap och religion närma sig varandra på det här sättet. Det får mig att fundera över hur mycket av det vi ser som motsatser egentligen kanske har fler beröringspunkter än vi tror.

Dan Brown låter också olika religioner, symboler och idéer mötas över tid och mellan kulturer. Mystik, astronomi, matematik, filosofi och religiösa föreställningar vävs samman och jag får hela tiden nya saker att tänka på. Jag tycker om när en bok får mig att vilja läsa vidare om sådant jag stöter på under läsningen och med Dan Browns böcker händer det ofta. I den här boken blir det också en resa genom Prags historia, arkitektur och mytologi. Jag får lära känna staden på ett sätt som gör att jag nu känner ett starkt behov av att leta efter en resa dit. Jag vill se platserna med egna ögon och försöka förstå den historia som Dan Brown låter bli en del av berättelsen.

Golemens väsen blir för mig en särskilt intressant del av boken. Den gamla berättelsen om en varelse skapad av lera och väckt till liv genom heliga ord passar väl in i bokens frågor om vad som egentligen gör oss till människor. Jag tycker om att Dan Brown låter mytologin få en så tydlig plats samtidigt som berättelsen rör sig kring modern forskning och nya teorier. Golemens liv handlar också om utsatthet och ensamhet och jag fastnar för tanken på vad det gör med en varelse som betraktas som annorlunda och aldrig riktigt får höra till. Det finns något sorgligt i att vara skapad för ett syfte och samtidigt behöva hitta en egen väg.

Utsatthet finns även hos flera av människorna i berättelsen. Att bära på kunskap som andra betraktar som farlig kan göra en till ett hot och därmed till en måltavla. Jag tänker också på hur människor kan offras när mäktiga organisationer anser sig arbeta för ett högre syfte. Lojalitet blir därför ett annat intressant tema. Hur långt är jag beredd att gå för någon jag är lojal mot och när blir priset för högt? Och vad händer när lojaliteten ställs mot det jag själv tror är rätt? Boken väcker också tankar om de beslut som fattas i det fördolda för att skydda människor från hot vi aldrig får veta att de har funnits. Jag tror att mycket ont avvärjs utan att vi någonsin får veta det men jag funderar samtidigt på vilket pris som kan betalas för att uppnå ett större mål och vem som egentligen avgör vad som är rätt.

Boken är så briljant, så genomtänkt och så intelligent skriven. Spänningen involverar religion, litteratur, arkitektur och historia och jag kan inte nog poängtera hur bra det är! Det är just förmågan att förena allt detta som gör att jag tycker så mycket om Dan Browns böcker. Jag förundras över hans kunskaper och över hur han lyckas få så många olika trådar att mötas utan att det känns som att de hör hemma i helt olika berättelser. Samtidigt finns de stora frågorna hela tiden närvarande; livet och döden, vad medvetandet egentligen är och vad människan fortfarande inte förstår. Det är frågor som har funnits lika länge som människan själv och som jag tror att vi kommer att fortsätta söka svar på.

Jag tycker att Den yttersta hemligheten är en bok som väcker min nyfikenhet långt utanför själva berättelsen. Jag vill läsa mer, söka vidare och fundera över de frågor som Dan Brown ställer. Det enda sorgliga är att boken tar slut! Jag hoppas verkligen att även den här boken blir film och jag längtar redan efter nästa bok om Robert Langdon.

Ormkvinnan av Erik Axl Sund

Ormkvinnan av Erik Axl Sund är utgiven av HarperCollins Nordic. Boken är den andra delen i trilogin Maras barn. Mauritz Möller var en hyllad barnskådespelare men nu är han mest känd för sitt missbruk och sina höga tankar om sig själv. Hans granne Vilma Franzén hittas mördad i Mauritz lägenhet. Själv vaknar han på ett hotellrum utan minnen från gårdagskvällen. Kommissarie Claes Ståhl och hans kollega Janina Ekström leder utredningen av mordet på Vilma. Mauritz blir efterlyst för mord samtidigt som han följer instruktioner via sms som leder honom till Finland. Miriam de Brenner verkar vara den röda tråden i flera utredningar och Claes och Janina försöker navigera i en snårskog av ledtrådar. Det här är en riktigt obehaglig bok där manipulation och lögner staplas på varandra och som gav mig kalla kårar genom hela läsningen. Tack för boken, Erik Axl Sund och HarperCollins Nordic!

Mauritz Möller var en hyllad barnskådespelare men nu är han mest känd för sitt missbruk och sina höga tankar om sig själv. För tre år sedan började han arbeta för den mytomspunna och udda Miriam de Brenner. Mauritz granne Vilma Franzén hittas mördad i hans lägenhet. Det var ett brutalt mord där Vilma fått halsen uppskuren. Själv vaknar Mauritz på ett hotellrum utan minnen från gårdagskvällen. Kommissarie Claes Ståhl och hans kollega Janina Ekström leder utredningen av mordet på Vilma. När de kommer till hotellet har Mauritz fått nycklarna till Miriams bil och åkt iväg. Han blir efterlyst för mord samtidigt som han följer instruktioner via sms som leder honom till Finland. Miriam de Brenner verkar vara den röda tråden i flera utredningar och Claes och Janina försöker navigera i en snårskog av ledtrådar.

Erik Axl Sund är inte en person, det är pseudonym för författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Jerker och Håkan har bakgrund inom musik och ljudproduktion. Håkan har arbetat som ljudtekniker, musiker och konstnär, Jerker har bland annat varit producent för ett elektropunkband och även arbetat som bibliotekarie. Som duo skapade de sin debuttrilogi, Kråkflickan‑trilogin, under pseudonymen Erik Axl Sund. Böckerna såldes i miljontals exemplar världen över och översattes till många språk. Ormkvinnan är den andra delen i trilogin Maras barn. Den första delen heter Påfågelmannen och du kan läsa om den här i Bokluckan.

Det som skrämmer mig mest i Ormkvinnan är inte det fysiska våldet utan manipulationen. Det är något extra otäckt med att medvetet påverka en annan människas tankar, känslor och beteende utan att personen själv förstår vad som händer. När manipulation dessutom varvas med lögner blir det nästan omöjligt att veta vad som är sant. Det är som om själva verkligheten börjar glida undan och ingen längre kan lita på det de ser, hör eller minns. Det här är en riktigt obehaglig bok där manipulation och lögner staplas på varandra och som gav mig kalla kårar genom hela läsningen.

Miriam de Brenner är en person som väcker många tankar kring just detta. Hon har själv vuxit upp med en mamma som präglat hennes syn på världen och lärt henne att leva efter en skrämmande idévärld där förgörelsen blir en del av vägen mot något nytt. Jag tänker att mycket av Miriams egen destruktivitet går att förstå utifrån den uppväxten även om det aldrig gör hennes handlingar mindre skrämmande. Det är också det som gör henne så fascinerande. Hon är både den som manipulerar och en människa som själv har blivit formad och skadad av någon annans manipulation.

Titlarna i trilogin knyter an till dödssynderna och jag tycker om hur författarna låter dem finnas med som en underliggande struktur. I Påfågelmannen finns högmodet tydligt närvarande och redan där introduceras flera av de andra synderna som får större betydelse längre fram. I Ormkvinnan tänker jag att ormen kan förknippas med både list och förräderi men också med högmod. Samtidigt finns alla sju dödssynderna närvarande i berättelsen och jag tycker att både Miriam och Mauritz på olika sätt kan kopplas till dem. Det ger deras handlingar ytterligare en dimension och förstärker känslan av att det finns ett större mönster bakom allt som sker.

Även det förflutna kring familjen de Brenner bidrar till den speciella stämningen. Villa Caledonia blir mer än bara en plats. Det var ett hus omgivet av sin egen historia och av hemligheter som sträcker sig över generationer och det lever kvar trots att det brunnit ner. Familjens bakgrund och Marinja, Miriams försvunna storasyster, skapar en känsla av att det förflutna aldrig riktigt lämnar människorna som lever med det. Det finns hela tiden något som saknas, något som inte har fått sin förklaring och som fortsätter att påverka nuet.

Mitt i allt detta finns Claes Ståhl och jag uppskattar verkligen kontrasten mellan honom och de människor han försöker förstå. Han känns så vanlig. Livet pågår med arbete, relationer och vardag samtidigt som han dras in i något som är långt ifrån normalt. Jag tycker också om att relationen mellan honom och Janina får ta plats i Ormkvinnan. De känns som två anspråkslösa människor som försöker göra sitt jobb och jag hoppas verkligen att de får ett liv där de får ha det bra. I en berättelse där så mycket handlar om kontroll, lögner och destruktiva relationer blir deras mer lågmälda samspel en motvikt. Det är kanske just därför jag tycker så mycket om dem. Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa den sista delen i trilogin och se vart allt detta leder!


Sommardagar vid sjön av Sarah Morgan

Sommardagar vid sjön av Sarah Morgan är utgiven av HarperCollins Nordic. Milly och Nicole har varit vänner sedan de var små. Milly har tagit över sin mammas familjeföretag, en liten men exklusiv turistanläggning med stugor med sjöutsikt i Lake District, Cumbria, i nordvästra England. Nicole är en stor filmstjärna i Hollywood. De har inte hörts av på länge men när Nicole behöver hjälp är det Milly hon ringer. Trots att det har gått flera år och vänskapen är skör finns deras starka band kvar. Det blir händelserika sommardagar då hemligheter och känslor svallar. Sommar, hemligheter, relationer som skaver, fantastisk miljö och en varm, skön känsla, allt finns där och jag njuter genom hela boken! Tack för boken, Sarah och HarperCollins Nordic!

Milly och Nicole har varit vänner sedan de var små. De var oskiljaktiga och berättade allt för varandra. Milly har tagit över sin mammas familjeföretag, en liten men exklusiv turistanläggning med stugor med sjöutsikt i Lake District, Cumbria, i nordvästra England. Efter skilsmässan från Richard är hon ensamstående mamma till Zoe. Nicole är en stor filmstjärna i Hollywood. Det var hennes dröm redan som barn. De har inte hörts av på länge men när Nicole behöver hjälp är det Milly hon ringer. Det är en utmaning för Nicole att ta sig från Los Angeles till Milly eftersom pressen ständigt lurar i buskarna. Trots att det har gått flera år och vänskapen är skör finns deras starka band kvar. Milly känner sig sviken av Nicole efter sin skilsmässa men hon tvekar inte att ställa upp när Nicole hör av sig. Det blir händelserika sommardagar då hemligheter och känslor svallar.

Sarah Morgan är en brittisk författare som är känd för sina romantiska och hjärtevärmande berättelser. Hon debuterade som författare 2000 och har sedan dess skrivit ett stort antal romaner, ofta med teman om kärlek, familj och vänskap. Hennes böcker är populära både i Storbritannien och internationellt och flera har blivit bästsäljare på listor som USA Today och Sunday Times. Sarah är särskilt uppskattad för sina levande karaktärer och förmågan att skildra känslomässiga relationer på ett engagerande sätt. Hon har vunnit flera priser inom genren, inklusive RITA Award. Du kan läsa recensioner av Insnöade till jul, Sommaren på ön, Jul med bokcirkeln, Sommarminnen och En nystart till jul här i Bokluckan.

Det är framförallt vänskapen som blir kvar hos mig efter att jag läst klar Sommardagar vid sjön. Jag tycker om att Sarah Morgan visar hur en nära vänskap kan förändras över tid utan att det betyder att den måste försvinna. Svek, missförstånd, avundsjuka, antaganden, kärlek, omsorg och förlåtelse ryms samtidigt i relationen mellan Milly och Nicole. Det finns mycket som har gått fel mellan dem men också något som är starkare än allt det som har kommit emellan. För mig blir det en påminnelse om att vänskap inte alltid handlar om att finnas nära hela tiden utan också om vad som finns kvar när livet har förändrats.

Jag tänker mycket på Millys tendens att sätta alla andra före sig själv. Hon har till och med gått en kurs i konsten att stå på sig och jag kan verkligen förstå varför. Milly har en stark tendens att hela tiden försöka förebygga andras besvikelser och ta ansvar för deras känslor samtidigt som hennes egna behov hamnar längst ner. Hennes rädsla för att bli lämnad påverkar också hur hon ser på relationen mellan Zoe och Richard. Jag tycker att det blir särskilt tydligt hur Milly försöker skydda sin dotter från den besvikelse hon själv har upplevt även när det innebär att hon får bära ännu mer själv.

Relationen mellan mor och barn får en stor plats i berättelsen. Milly har en mycket nära relation till sin mamma Connie och sin mormor Peg. Kärleken och omsorgen går genom flera generationer. Peg oroar sig för Connie, Connie oroar sig för Milly och Milly oroar sig för Zoe. De vill så gärna finnas där för varandra att de nästan utplånar sina egna behov på vägen. Samtidigt finns Nicole som en stark kontrast. Hon har inte fått samma självklara kärlek från sin mamma och hennes erfarenheter gör det ännu tydligare hur betydelsefull den trygghet som Milly och hennes familj erbjuder kan vara. Vänskapen med Milly har gett Nicole en bild av något annat än det hon själv har vuxit upp med.

Jag tycker också mycket om det motsägelsefulla i Nicoles liv. Hon har fått det hon drömde om sedan hon var liten och samtidigt blivit sårbar på ett sätt som hon inte hade kunnat föreställa sig. Berömmelsen innebär inte bara framgång utan också att människor vill ha något av henne. Pressen lurar bokstavligen i buskarna och det blir svårt för henne att veta vem som faktiskt tycker om Nicole och vem som är intresserad av filmstjärnan. Därför tycker jag om de relationer där det inte finns någon baktanke. Det finns människor omkring henne som inte försöker förändra henne eller få ut något av henne utan bara vill hjälpa. Det blir extra viktigt för någon som har så svårt att känna sig älskad för den hon faktiskt är.

Miljöerna är en stor del av min läsupplevelse. Sarah Morgans beskrivningar av Lake District får mig att drömma mig bort och jag har nu ytterligare en plats på min bucketlist. Jag kan se framför mig hur jag själv hyr en stuga med sjöutsikt för att bara vara där och ta det lugnt. Det är en miljö som passar berättelsen väldigt bra eftersom den ger plats åt både lugn och eftertanke samtidigt som relationerna är allt annat än stillsamma.

Jag tycker om huvudkaraktärerna och vill verkligen att det ska gå väl för dem. De kämpar med vardagen på helt olika sätt och jag känner en stark önskan att de ska få lite guldkant på tillvaron. Sommar, hemligheter, relationer som skaver, fantastisk miljö och en varm, skön känsla, allt finns där och jag njuter genom hela boken! För mig blir det här en berättelse om vad vänskap faktiskt kan innebära när livet inte blev som man tänkt sig och om hur viktigt det kan vara att ha människor omkring sig som ser vem man är, inte vad man kan ge dem.

Allt var bättre förr av Maria Gustavsdotter

Allt var bättre förr av Maria Gustavsdotter är utgiven av Karat Förlag. I Stockholm 1970 är Kerstin Lindgren hemmafru och tar hand om hushållet och barnen. Hennes man Karl har en butik som säljer tv-apparater. Äldsta dottern Monica är 18 år och drömmer om att bli journalist. Susanne är 15 år och ska konfirmera sig. Minstingen Magnus är 7 år och van vid att få det han vill. Kerstin har gjort det som förväntas av henne hela livet men nu när hon fyllt fyrtio önskar hon mer av livet, något som hennes man inte vill veta av. Tiden och vardagslivet påminner mig om min barndom och det kändes verkligen som att jag kastades tillbaka. Saker, värderingar och förväntningar väckte både nostalgi och ilska hos mig. Det är en fantastisk bok som väcker känslor! Tack för boken, Maria och Karat Förlag!

I Stockholm 1970 är Kerstin Lindgren hemmafru och tar hand om hushållet och barnen. Hon har inget eget bankkonto utan får hushållskassa av sin man. Hennes man Karl har en butik som säljer tv-apparater. Han förväntar sig att maten står på bordet när han kommer hem från arbetet. Äldsta dottern Monica är 18 år och drömmer om att bli journalist. Karl motsätter sig det eftersom han anser att alla journalister är kommunister. Susanne är 15 år och ska konfirmera sig. Hennes största önskan är att få köpa en vit klänning från Hennes men även det motsätter sig Karl. Han vill att hans mor Frideborg ska sy en anständig klänning till henne. Minstingen Magnus är 7 år och van vid att få det han vill. Han vill helst vara nära sin mamma och vill ofta ha godis eller presenter som belöning för att göra sådant som förväntas av honom. Kerstin har gjort det som förväntas av henne hela livet men nu när hon fyllt fyrtio önskar hon mer av livet, något som hennes man inte vill veta av.

Maria Gustavsdotter är född och uppvuxen i Stockholm och är utbildad tandläkare. Hon arbetade inom Folktandvården i drygt tio år innan hon började skriva på heltid. Redan 1994 började hon skriva noveller, kortromaner och sanna historier för veckopressen och hon har även fått omkring 150 noveller publicerade i tidningar i Sverige, Norge och Danmark. År 2001 blev skrivandet hennes heltidsarbete och hennes första roman gavs ut 2005.

Gustavsdotter har skrivit både historiska romaner och andra typer av skönlitteratur. Bland hennes böcker finns romanserierna Fem pärlor till jungfruns krona och Prästdöttrarna samt den historiska romanen Karin Månsdotter – hans majestäts nådiga frilla. Hon har även skrivit barnböcker och gett ut böcker under pseudonymen Mia Ahl. Maria Gustavsdotter är bosatt i Uddevalla.

Det är något särskilt med att läsa en bok som får min egen barndom att kännas närmare. Tiden och vardagslivet påminner mig om min barndom och det kändes verkligen som att jag kastades tillbaka. Jag växte visserligen upp på landet och inte i Stockholm men mycket annat känner jag igen. Jag är minstingen av tre barn och var tre år 1970. Min mamma var hemmafru och min pappa hade egen firma. Hon lagade mat, städade, hjälpte oss med läxorna och såg till att maten stod på bordet när pappa kom hem. Hon hade också arbetat innan hon gifte sig och längtade tillbaka till arbetslivet. Det finns mycket i Kerstins liv som får mig att tänka på min mamma och på hur tillvaron såg ut när jag var liten. Samtidigt vill jag verkligen påpeka att min pappa inte var som Karl!

Min mamma var sömmerska innan hon gifte sig och därför väckte också allt kring kläder och sömnad många minnen hos mig. Jag minns mönstren, kläderna som syddes hemma och hur jag stod på en pall medan mamma nålade upp. Jag minns också hennes uppmaning att sträcka på mig. På det sättet känner jag igen mig i Susannes längtan efter att få köpa kläder i stället för att alltid bära det som syddes hemma. Jag minns själv hur stort det kunde kännas att få något som inte var hemsytt.

Saker, värderingar och förväntningar väckte både nostalgi och ilska hos mig. Jag minns tv med två kanaler, jeans som något nytt och hur cigarettrök fanns nästan överallt. Jag minns också hur viktigt det var att läsa tidningen och hålla koll på födelseannonser och dödsannonser. I dag känns det nästan märkligt att tänka på en tid när information var mer begränsad och när uppslagsverk som Bra Böckers lexikon fick ta plats i bokhyllan. Att kunna söka fram nästan vad som helst på några sekunder är en så självklar del av mitt liv att det känns väldigt avlägset att fakta en gång samlades i böcker som uppdaterades band för band. Alla de här detaljerna satte igång min minnesbank och nostalgin gick på högvarv.

Det blev tydligt för mig hur mycket av tidens värderingar jag faktiskt kände igen. Jag blir arg på den självklara uppdelningen där mannen bestämmer och kvinnan förväntas anpassa sig. Kerstin förväntas ta ansvar för hemmet men har samtidigt ingen ekonomisk frihet. När hon till slut försöker förändra sitt liv blir det också tydligt hur lätt hennes arbete i hemmet kan osynliggöras. Det provocerar mig särskilt när Karl hävdar att det är han som har tjänat alla pengar. Han har ju samtidigt varit den som bestämt att Kerstin ska vara hemma och sedan gett henne hushållspengar. Jag har svårt att inte bli arg på den logiken. Därför tänker jag också på dagens tradwife-debatt. Det här är en verklighet som kvinnor har levt i och kämpat för att ta sig ur och jag kan inte låta bli att känna att det blir ett hån mot alla de Kerstin som har funnits när unga kvinnor i dag romantiserar en tillvaro där kvinnan förväntas vara hemma och mannen har den ekonomiska makten.

Karl och hans mamma Frideborg är två personer som väckte starka känslor hos mig. Karl är en översittare och mobbare medan Frideborg är elak och egoistisk. Jag blev riktigt frustrerad över hur de behandlar Kerstin och hur höga krav de ställer på henne samtidigt som de nedvärderar henne. Jag vet att deras sätt att se på kvinnor och familjeliv inte är helt taget ur luften. Det är obehagligt att tänka på hur många kvinnor som har levt med liknande värderingar och förväntningar och kanske också blivit behandlade på samma sätt. Och även om mycket har förändrats finns sådana värderingar fortfarande i olika former.

Det finns också människor omkring Kerstin som visar att det går att tänka annorlunda. Hennes syster och väninnan Barbro blir viktiga personer när hon behöver någon som tror på henne. Även döttrarna ser vad som händer även om de själva måste försöka hitta en väg mellan sina egna drömmar och den verklighet de lever i. Jag tyckte särskilt mycket om att de tre kvinnorna på olika sätt försöker hitta sin egen väg. Det gör också att förändringen inte bara handlar om Kerstin utan om en hel familj som får möjlighet att tänka om och börja välja annorlunda.

Det är en fantastisk bok som väcker känslor! Jag blev både nostalgisk, arg och engagerad under läsningen och jag tycker mycket om att boken fick mig att tänka på hur mycket som faktiskt har förändrats sedan 1970-talet. Allt var inte bättre förr! Samtidigt påminner den mig om att förändring inte sker av sig själv. Någon måste våga ifrågasätta det som alltid har varit och ibland krävs det mod att ens börja fundera på om det verkligen måste fortsätta vara så.

Jag hade gärna läst vidare om Kerstin, Monica och Susanne. Jag vill veta hur deras liv utvecklas när de själva får större möjlighet att bestämma över sina liv. Och jag måste erkänna att jag gärna hade sett att livet gav Karl en och annan överraskning på vägen.

Bodyguard av Katherine Center

Bodyguard av Katherine Center är utgiven av Mius förlag. Hannah Brooks brukar undvika att berätta vad hon jobbar med eftersom människor har så många fördomar. Hon arbetar med personskydd eller förenklat, livvakt. Eftersom Hannah är en och sextiofem lång, kvinna och inte biffig alls har många svårt att förstå hur hon kan göra sitt jobb. Sanningen är att hon är en av de bästa på den välrenommerade firman som skyddar rika och ibland kända klienter. När hon får i uppdrag att skydda filmstjärnan Jack Stapleton från en stalker krävs det att Hannah spelar rollen som flickvän eftersom Jack vill hålla upplägget hemligt. Det blir påfrestande för Hannah personligen eftersom hon inte är van vid att det blir mer känslosamt än professionellt. Vilket lyckopiller det är att befinna sig i närheten av Hannah och hennes liv. Det är humor, värme och en känslomässig inramning i en romantisk komedi när det är som bäst! Tack för boken, Katherine och Mius förlag!

Hannah Brooks brukar undvika att berätta vad hon jobbar med eftersom människor har så många fördomar. Hon arbetar med personskydd eller förenklat, livvakt. Hennes mamma har precis dött och Hannah vill helst börja arbeta igen så snart som möjligt eftersom arbetet är hela hennes liv. Eftersom Hannah är en och sextiofem lång, kvinna och inte biffig alls har många svårt att förstå hur hon kan göra sitt jobb. Sanningen är att hon är en av de bästa på den välrenommerade firman som skyddar rika och ibland kända klienter. Det finns en del glamour med förstaklassresor och lyxhotell men också tristess med checklistor och kalkylblad. När hon får i uppdrag att skydda filmstjärnan Jack Stapleton från en stalker krävs det att Hannah spelar rollen som flickvän eftersom Jack vill hålla upplägget hemligt. Jack är känd för sin charm och sitt utseende som får många att smälta. Det blir påfrestande för Hannah personligen eftersom hon inte är van vid att det blir mer känslosamt än professionellt. Jacks mamma är sjuk och Hannah följer med honom till sjukhuset och bor sedan i huset tillsammans med hela familjen.

Katherine Center är en amerikansk författare från Houston, Texas, där hon också bor med sin familj. Hon debuterade som romanförfattare 2008 med The Bright Side of Disaster. Sedan dess har hon skrivit ytterligare romaner, bland andra The Lost Husband, Happiness for Beginners, Things You Save in a Fire, The Bodyguard, Hello Stranger och The Rom-Commers. Hennes romaner har publicerats i flera länder och några av hennes böcker har också filmatiserats. The Lost Husband blev film 2020 och Happiness for Beginners fick en filmatisering som hade premiär på Netflix 2023.

Center har medverkat som skribent i bland annat Redbook, InStyle, People, USA Today och Vanity Fair. Hon föreläser även om skrivande och läsande och om hur berättelser påverkar människors liv. För sitt författarskap har hon fått flera utmärkelser, bland annat Rose State President’s Distinguished Author Award. The Bodyguard, som först publicerades 2022, blev en New York Times-bestseller och nominerades till Goodreads Choice Award i kategorin Readers’ Favorite Romance.

Det finns något väldigt tilltalande i kontrasten mellan Hannahs yrkesliv och hennes liv utanför arbetet i boken. Som livvakt är hon tränad att vara uppmärksam, behärskad och beredd på det oväntade. Hon vet hur hon ska agera när andra människor tappar kontrollen och hon är van vid att hålla sig själv i bakgrunden. Privat är det nästan tvärtom. Där har hon svårt att förstå vad hon behöver och ännu svårare att släppa någon tillräckligt nära för att faktiskt få det. Hon är så van vid att klara sig själv att hon nästan har gjort ensamheten till en del av sin identitet.

Jag tycker att det är intressant hur Hannahs arbete samtidigt blir både hennes trygghet och hennes flykt. Hon är oerhört kompetent när det handlar om att skydda andra men har betydligt svårare att ta hand om sig själv. Hon kan hantera riskbedömningar och hotbilder men saknar verktyg för sådant som sorg, kärlek och tillhörighet. Det är som om hon har lärt sig att känslor är något som ska hållas under kontroll och helst inte störa det som behöver göras. Därför blir det också logiskt att hon har valt ett yrke där hon kan vara professionell, prestera och sedan lämna uppdraget bakom sig.

Det är först när Hannah kommer närmare Jacks familj som den strategin börjar krackelera. Familjen är långt ifrån perfekt och bär på sorg, konflikter och gamla sår men det finns samtidigt en värme och en självklar omsorg där som Hannah inte riktigt är van vid. Hennes egen uppväxt har gjort att hon har svårt att tro att hon själv kan vara någon som andra stannar kvar hos. Hos Jacks familj får hon syn på något hon saknat utan att riktigt ha förstått vad det var. Det handlar inte om en perfekt familj utan om människor som faktiskt bryr sig om varandra och som, trots allt som har hänt, fortsätter att försöka hitta tillbaka till varandra.

Det blir också en fin kontrast mellan Hannah och Jack. Hon lever ett liv där hon helst vill vara osynlig medan han befinner sig i en värld där nästan allt handlar om att synas. Han är van vid att människor har åsikter om honom medan Hannah nästan inte vill att någon ska ha en åsikt alls. Samtidigt finns det något hos dem båda som inte syns utåt. Jack har en sorg och en rädsla som han inte gärna visar och Hannah bär på en stark känsla av att inte riktigt vara värd att älskas. På olika sätt har de byggt skydd runt sig själva.

Jag tycker om att Hannah inte plötsligt förändras bara för att hon möter Jack. Det är snarare som att hon långsamt börjar upptäcka sidor av sig själv som hon har hållit undan. Hon är så van vid att definiera sig genom sitt arbete att hon nästan har glömt att det finns ett liv utanför det. När hon får syn på en annan sorts gemenskap blir det tydligare vad hon själv har gått miste om. Det är inte bara en fråga om att hitta kärlek utan också om att våga tro att hon förtjänar att ha människor omkring sig som faktiskt vill henne väl.

Vilket lyckopiller det är att befinna sig i närheten av Hannah och hennes liv. Det är något med hennes raka sätt att se på världen som gör henne väldigt rolig, särskilt eftersom hon själv inte verkar förstå när hon är rolig. Hon säger ofta precis det hon tänker när situationen egentligen kräver en mer socialt genomtänkt formulering. Det blir en humor som växer fram ur hennes personlighet snarare än ur skämt som läggs ovanpå berättelsen. Jag tycker också om att hennes sätt att vara så småningom får Jack att se på sin egen tillvaro på ett annat sätt. Han lever i en värld där yta och fasad har ett högt värde men hos Hannah finns det inget behov av att imponera. Hon möter honom som en människa och inte som den person som andra tror att han är.

Samtidigt finns det en allvarligare ton under humorn. Flera av personerna använder olika strategier för att hantera det som gör ont. Hannah stänger av och arbetar. Jack försöker leva med ett trauma som fortfarande påverkar honom. Andra personer låter sin självsäkerhet bli ett sätt att alltid sätta sig själva först. Jag tycker att Katherine Center lyckas visa hur olika människor kan reagera på sorg och rädsla utan att göra det till en enkel fråga om vem som är stark eller svag. Det finns människor som verkar ha allt under kontroll men som egentligen bara har blivit väldigt bra på att dölja det som pågår under ytan.

Det är också här jag tycker att boken blir mer än en romantisk komedi. Kärlekshistorien är viktig men den får inte ensam bära berättelsen. Under den finns frågor om familj, sorg, självkänsla och vad som händer när en människa plötsligt börjar förstå vad hon själv behöver. Jag hade förväntat mig en helt annan typ av berättelse utifrån titeln och den koppling jag själv gjorde till filmen Bodyguard med Whitney Houston och Kevin Kostner, men det här är något helt annat. Det är en romantisk komedi med en lätthet som gör den rolig att läsa samtidigt som berättelsen rymmer betydligt mer känslomässigt djup än jag hade väntat mig.

Det jag framför allt fastnar för är hur Hannahs resa handlar om att förstå att känslor inte går att behandla som ett arbetsuppdrag. De kan inte planeras, kontrolleras eller avslutas när tiden är ute. Hon kan vara hur skicklig som helst på att skydda andra men ändå inte kunna skydda sig själv från det som händer när hon börjar känna på riktigt. För mig blir det också en av berättelsens mest intressanta tanke. Ibland kan det som känns mest riskfyllt vara det som faktiskt gör livet större. Hannah har byggt ett liv där hon vet exakt vad hon ska göra och hur hon ska agera men det är först när hon vågar släppa in det oförutsägbara som hon börjar förstå vad hon själv har saknat.

Det är humor, värme och en känslomässig inramning i en romantisk komedi när det är som bäst!

Pojkarna från Södra Möre av Henrik Hollbox

Pojkarna från Södra Möre av Henrik Hollbox är utgiven av Norstedts. Boken är den första i den nya suggestiva spänningsserien Möremorden. Journalisten Nancy de Vries åker från Stockholm mot Ljungbyholm som är hennes barndomsby. Sedan hon var liten har det funnits rykten kring en pojke som försvann för trettiofem år sedan. Hans vänner sa att han blev inlåst i en husvagn som sedan var borta när de hade hämtat hjälp. Två flickor kontaktar Nancy om att de har sett en husvagn när de var ute och red och hört ljud från den. En pojke har också hittats död på en flotte. Nancy vill undersöka händelserna noggrannare samtidigt som hon träffar sin familj. Det är en bok som utmanar sinnena där mystik och verklighet går hand i hand. Spänningen och känslan av obehag kröp i hela kroppen när jag läste. Tack för boken, Henrik och Norstedts!

Journalisten Nancy de Vries åker från Stockholm mot Ljungbyholm som är hennes barndomsby. Hon har mest arbetat med att recensera böcker men har även gjort ett reportage om Ljungbyholm. Sedan hon var liten har det funnits rykten kring en pojke som försvann för trettiofem år sedan. Hans vänner sa att han blev inlåst i en husvagn som sedan var borta när de hade hämtat hjälp. Händelsen har levt kvar i trakten och varit något som människor har pratat om i alla år. Två flickor kontaktar Nancy om att de har sett en husvagn när de var ute och red och hört ljud från den. De känner att ingen tror på dem och hoppas att Nancy ska lyssna på vad de har att säga. En pojke har också hittats död på en flotte. Nancy vill undersöka händelserna noggrannare samtidigt som hon träffar sin familj. Hennes mamma har blivit dement och hennes pappa behöver lära sig allt det som mamman tidigare har skött.

Henrik Hollbox växte upp i Ljungbyholm utanför Kalmar och är numera bosatt i Stockholm. Efter studierna arbetade han först i bokhandel och därefter i olika roller på svenska bokförlag. Han debuterade som författare 2002 med romanen Elfenbenssvart som gavs ut under namnet Henrik Kullander. Därefter har han gett ut romanerna Någonting odödligt (2005) och Medan floden stiger (2008), även de under namnet Henrik Kullander. Pojkarna från Södra Möre är hans första spänningsroman och den första delen i serien Möremorden.

Pojkarna från Södra Möre är en bok som utmanar sinnena där mystik och verklighet går hand i hand. Det är inte bara det som händer som skapar känslan av något svårbegripligt utan också sättet allt gestaltas på. Lukter, ljud, det jag ser och det jag känner blir en del av läsupplevelsen. Stämningarna blir påtagliga och jag får en tydlig känsla av miljöerna och människorna som rör sig i dem. Det är som om berättelsen hela tiden vill att jag ska vara uppmärksam på mer än själva händelserna. Även karaktärerna beskrivs mycket genom hur de agerar och beter sig vilket gör att jag gradvis får en bild av vilka de är.

Det finns också något intressant i hur det mystiska fungerar. Flera gånger får jag känslan av att det kan finnas något övernaturligt i det som händer. När jag sedan får en förklaring är den ofta långt ifrån det jag själv har tänkt mig. Jag tycker om den osäkerheten för den gör att jag börjar fundera över vad jag själv är beredd att tro på. Om något verkar oförklarligt kan det nästan kännas enklare att tänka att det finns något övernaturligt bakom än att försöka hitta en verklig förklaring. Kanske för att en verklig förklaring ibland kan vara betydligt mer skrämmande.

Spänningen och känslan av obehag kröp i hela kroppen när jag läste. Det är inte framför allt en spänning som bygger på ett ständigt påtagligt hot utan snarare på känslan av att något finns under ytan. Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig obekväm och just därför blir känslan stark. Det finns en osäkerhet kring flera av människorna och deras förehavanden och jag kan aldrig riktigt slappna av. Det är som om berättelsen hela tiden håller kvar något i utkanten av synfältet.

Nancy är en huvudperson som jag inte omedelbart känner mig trygg med och jag tycker att det är intressant. Hon är inte den självklara hjälten som kommer in och löser situationen. Hon bär själv på sådant som hon inte riktigt verkar vilja eller kunna se i ögonen. Hennes alkoholvanor blir ett sätt att hantera sådant som hon inte mår bra av och samtidigt finns det ett trauma från barndomen som fortfarande påverkar henne. För mig blir det intressant att se hur nära hennes nuvarande mående ligger det som har hänt tidigare i livet samtidigt som hon själv inte verkar se sambandet fullt ut. Hon känns skör och trasig på ett sätt som gör att jag snarare vill förstå henne än se henne som en självklar hjälte.

Jag känner också mycket sympati för Ola. Han framstår som en omtänksam och genuint trevlig person men hamnar gång på gång i situationer där andra människors val får konsekvenser även för honom. Samtidigt upplever jag honom som lite för försiktig och obeslutsam. Det är inte en karaktär jag hela tiden håller med eller tycker agerar rätt men jag förstår varför han gör som han gör. Frank, polisen som arbetar med fallet, blir på ett annat sätt en stabil punkt. Trots att han har begränsat med information fortsätter han att söka svar och är beredd att lyssna på människor omkring sig.

Flera av karaktärerna bär på olika former av sorg och förlust. Det är särskilt tydligt hur barn kan hamna i skymundan när en familj drabbas av något fruktansvärt. När all uppmärksamhet riktas mot det barn som har försvunnit eller dött finns det andra barn som också behöver någon som ser dem. Jag tänker på hur lätt det är att ett barn som finns kvar bredvid det stora traumat blir bortglömt trots att även det barnet försöker förstå vad som har hänt.

Det finns också flera olika sätt att försöka hantera sådant som gör ont. Nancy använder alkohol för att stå ut med sitt mående och andra karaktärer försöker på olika sätt leva vidare efter händelser som har förändrat deras liv. Här finns också misshandel och destruktiva relationer som en del av det som format människor och påverkat deras sätt att fungera. Jag tycker att det blir intressant att se hur olika erfarenheter kan följa med en människa under lång tid och påverka både det man gör och det man inte förmår göra.

Något jag tänker på är hur en hel plats påverkas när något hemskt har hänt. Det som har inträffat blir en del av berättelserna som människor för vidare och något som fortsätter att påverka dem som bor där även många år senare. Ett gammalt trauma blir på så sätt inte bara en familjeangelägenhet utan något som hela samhället på olika sätt förhåller sig till. Rykten, rädsla och spekulationer kan leva vidare och förändra hur människor ser på både platsen och varandra.

Jag vet inte riktigt vem jag hejar på i den här berättelsen. Nancy känns för trasig för att vara den som driver allt framåt och Ola är på sitt sätt för försiktig för att bli den som tar kommandot. Kanske är det också en del av det jag uppskattar med karaktärerna. De är inte där för att passa in i tydliga roller utan bär på sina egna svagheter, erfarenheter och dåliga beslut. Det gör att jag ibland kan känna sympati med en person i ena stunden och samtidigt förstå varför någon annan reagerar på ett helt annat sätt.

För mig handlar boken därför inte bara om vad som faktiskt har hänt utan också om vad människor väljer att tro när de inte kan förstå det som sker. Jag tänker på hur lockande det kan vara att söka en mystisk förklaring när verkligheten känns för svår att ta in. Samtidigt visar berättelsen hur mycket som kan döljas bakom människors fasader och hur länge konsekvenserna av det som hänt kan påverka andra. Det är kanske där det verkliga obehaget finns för mig. Inte i det som först verkar oförklarligt utan i tanken på att verkligheten ibland kan vara mycket svårare att förstå och acceptera. Jag ser fram emot nästa del i serien!