Bokluckan

I Min kvinnas frukt berättas mycket genom mannens blick på sin hustru. Jag tycker att han framstår som både inskränkt och nedlåtande. Han är nöjd med sitt liv och har svårt att förstå varför hans fru inte är det. När hon säger att hon inte tycker om att bo i staden avfärdar han henne som känslig. Samtidigt beskriver han henne med bilder av frukter och växter; hennes kinder är som äpplen och hennes ögon som mogna druvor. Det blir nästan som om han ser henne mer som något han kan betrakta än som en människa han behöver försöka förstå.

När hennes kropp börjar förändras blir det tydligare att något inte står rätt till. Blåmärkena går inte att förklara och kroppen fortsätter sedan att förändras tills hon blir en växt. Jag tänker på kroppen som ett sätt att uttrycka sådant som inte har fått något språk. Det finns en instängdhet i hennes äktenskap som ingen av dem riktigt pratar om och hennes förvandling blir ett sätt att lämna det.

Jag tycker särskilt om bilden av krukan. Hon känner att den är för liten och att rötterna inte får plats. För mig går det att koppla till hennes minnen av barndomen och den längtan hon haft efter att komma bort. Hon verkar helt enkelt inte få plats i det liv hon har fått. När hon blir en växt är det som om hon återvänder till något annat, något där hon kan växa på sina egna villkor.

Det finns många likheter med Vegetarianen, som kom tio år senare. Min kvinnas frukt känns nästan som en första skiss till något som Han Kang sedan utvecklar vidare. Även där återkommer kroppen, våldet och känslan av att vara instängd. Skillnaden är att förvandlingen här blir bokstavlig. Kvinnan blir faktiskt en växt.

I Europa tycker jag att Han Kang leker med de roller vi får och förväntas leva efter. Berättaren klär sig i kvinnokläder, sminkar sig och tar på sig peruk och högklackat. När han och Ina går genom natten blir de betraktade och ibland möts de av hat. Det finns något sorgligt i att deras sätt att uttrycka sig själva väcker så starka reaktioner hos andra.

Samtidigt finns det en annan sorts instängdhet i Inas berättelse. Hon har varit gift och verkar ha levt i ett förhållande där hon inte mådde bra. Efter skilsmässan bestämmer hon sig för att äta så lite som möjligt och hon har också haft tankar på att inte vilja leva. När musiken kommer tillbaka i hennes liv förändras något. Hon börjar skriva och sjunga igen och verkar hitta tillbaka till en del av sig själv som försvunnit under åren i äktenskapet.

Jag upplever också relationen mellan Ina och berättaren som komplicerad. Han ser på henne med starka känslor och jag får känslan av att han vill komma närmare än hon vill. Samtidigt verkar Ina behöva honom på sitt eget sätt. Det blir inte en jämlik relation och jag vet inte riktigt vad de betyder för varandra.

Det jag framför allt tar med mig från Europa är hur olika roller kan bli till fängelser. Ina har försökt lämna den roll hon hade som hustru och berättaren försöker hitta ett sätt att uttrycka en annan sida av sig själv. Båda möter motstånd men på olika sätt. Musiken blir samtidigt ett sätt för Ina att uttrycka något som hon inte riktigt kan säga på annat sätt.

I Tillfrisknande möter vi en kvinna som har brännskador på fötterna efter en behandling som gått fel. Berättelsen rör sig fram och tillbaka och jag hade svårt att förstå vad som egentligen hade hänt. Först ganska sent blir det tydligt för mig att den fysiska smärtan också hänger ihop med en annan sorts smärta; sorgen efter systern som har dött.

Relationen mellan systrarna är komplicerad. Jag uppfattar inte att de saknade kärlek till varandra, snarare att de hade svårt att nå fram till varandra. Det finns saker de inte kan prata om och situationer där båda verkar bära på skuld och skam. När systern dör finns allt detta kvar och det går inte längre att reda ut.

Jag tänker att kvinnan nästan använder den fysiska smärtan för att slippa känna den andra smärtan. Hon fortsätter att gå och cykla trots att fötterna gör ont och hon verkar inte riktigt ta hand om sig själv. Det blir som om kroppen får bära sorgen när hon själv inte klarar av att göra det.

Det här är den novell jag har haft svårast att förstå. Jag vet fortfarande inte riktigt vad allt betyder och vissa delar får jag inte ihop. Men bilden av en människa som försöker leva vidare med en sorg som också sätter sig i kroppen tycker jag är stark. Hos Han Kang verkar kroppen ofta säga sådant som personerna själva har svårt att uttrycka.

Nio stycken skiljer sig från de andra novellerna genom att berättelsen är uppdelad i nio korta delar. Jag har svårt att hitta en tydlig berättelse som binder ihop dem och jag är inte säker på att det är meningen att alla delar ska gå att sätta ihop. Samtidigt känner jag igen mycket från de tidigare novellerna.

Redan i den första delen, Första kärleken, finns cykeln och en skadad fot. Jag tänker direkt på Tillfrisknande och den kvinna som fortsätter att cykla trots sina skadade fötter. Här är såret litet och läker snabbt, men minnet av dagen finns kvar. På flera ställen i Nio stycken återkommer också kroppen och olika sinnen; vinden känns mot kroppen, skulderbladen sjunker av oro och hörseln är det sista sinnet som lämnar människan när livet tar slut.

Jag tycker också att kvinnans frihet återkommer. I Friheten finns ingen man i kvinnans framtid och jag läser det som en längtan efter att få leva utan att behöva förhålla sig till en man. Det påminner mig om kvinnorna i de andra novellerna som på olika sätt försöker komma ur sådant som håller dem fast.

Bilderna av berget, skogen, vinden och ljuset återkommer och ger novellerna en annan sorts uttryck än de tidigare berättelserna. Jag får inte alltid ihop vad bilderna betyder men jag tycker om att de väcker associationer till de andra novellerna. För mig blir Nio stycken nästan som en samling trådar från Han Kangs tidigare berättelser; kroppen, ensamheten, kärleken, sorgen och längtan efter frihet finns där igen.

Jag är fortfarande osäker på hur jag ska läsa novellen som helhet. Kanske är det just nio stycken som ska få vara nio stycken, utan att jag behöver hitta en enda berättelse som binder ihop dem.

Han Kangs berättelser är inte alltid lätta att förstå men jag tycker om hur hon återkommer till kroppen, sorgen, instängdheten och längtan efter något annat. Det är mycket jag inte riktigt kan förklara men jag tycker om att novellerna fortsätter att öppna nya frågor även när jag inte får ihop allt. Kroppen blir på olika sätt ett språk för sådant som personerna har svårt att uttrycka och förvandlingen, smärtan och de återkommande bilderna av växter och natur går att läsa på många olika sätt. Jag tycker också om hur novellerna påminner om varandra och hur Min kvinnas frukt tydligt pekar fram mot Vegetarianen.

Han Kang är född 1970 i Gwangju i Sydkorea och flyttade med sin familj till Seoul när hon var nio år. Hon debuterade som poet 1993 och började ge ut prosa 1995. Det stora internationella genombrottet kom med Vegetarianen som gavs ut i Sydkorea 2007. År 2024 tilldelades Han Kang Nobelpriset i litteratur för sin poetiska prosa som skildrar historiska trauman och människans sårbarhet.