
Fyren vid havets slut av Catrin Ormestad är utgiven av Bazar Förlag. Tamara bor med sin pappa Oscar på fyrplatsen Örskär, en otillgänglig plats i Ålands hav. Oscar är borta veckor i rad när han arbetar som kock på fartyg. När han tar med sig Roman som arbetat på båten till Örskär, blir Tamara arg. Hon trivs med att ta hand om skadade fåglar och andra djur och att få rå sig själv. När Tamaras morfar Svarten hittar en skadad havsörn tar han med den till henne. Roman fascineras av Tamaras sätt att rehabilitera örnen och han vill hjälpa till. Deras relation utvecklas på ett sätt som överraskar dem båda. Fyren vid havets slut är en storslagen berättelse där människan och naturen möts. Det kändes som att kliva in i en hemlig och sluten värld där jag fick bevittna alla de stora känslorna; kärlek, sorg, saknad och glädje. Det blev tomt när jag läst ut boken. Tack för boken, Catrin och Bazar Förlag!
Tamara bor med sin pappa Oscar på fyrplatsen Örskär, en otillgänglig plats i Ålands hav. De har bott där ensamma sedan Sirje, Tamaras mamma, dog. Oscar är borta veckor i rad när han arbetar som kock på fartyg. Nu var han på väg hem från kabelfartyget C/S Plejaderna efter en tid till havs. När han tar med sig Roman som arbetat på båten till Örskär, blir Tamara arg. Hon trivs med att ta hand om skadade fåglar och andra djur och att få rå sig själv. Eftersom hon nu är i tjugoårsåldern misstänker hon att Oscar har en baktanke med att ta med Roman. När Tamaras morfar Svarten hittar en skadad havsörn tar han med den till henne. Svarten bor på fyren på Bellonagrundet, Fyren vid havets slut. Roman fascineras av Tamaras sätt att rehabilitera örnen och han vill hjälpa till. Han bestämmer sig för att stanna tills örnen kan flyga själv igen. Deras relation utvecklas på ett sätt som överraskar dem båda.
Catrin Ormestad är född 1975 i Gävle och är bosatt i Tel Aviv. Hon tillbringar också en stor del av året på Gräsö där hennes familj har haft sommarhus sedan 1950-talet. Vid sidan av författarskapet arbetar hon som journalist och har bland annat skrivit för The Economist, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. Hon debuterade som romanförfattare 2016 med Det nionde brevet. Därefter har hon gett ut Vargskytten och Fyren vid havets slut. Hon har även skrivit reportageboken Gaza – en kärlekshistoria.
Fyren vid havets slut är en storslagen berättelse där människan och naturen möts. Det kändes som att kliva in i en hemlig och sluten värld där jag fick bevittna alla de stora känslorna; kärlek, sorg, saknad och glädje. Det blev tomt när jag läst ut boken.
Jag skulle nästan vilja beskriva Fyren vid havets slut som en saga, även om det historiska inte står i centrum utan snarare finns med som en bakgrund till berättelsen. Det finns något mytomspunnet över fyrarna och deras omgivningar. De känns som små kungariken, avskilda från omvärlden och bebodda av människor som lever efter sina egna villkor. Det är en värld som är svår för andra att förstå och där gamla föreställningar, konflikter och hemligheter lever kvar.
Sorgen efter Sirje finns med genom hela berättelsen och har påverkat familjen på olika sätt. Jag tänker mycket på hur en och samma händelse kan leva kvar i människors minnen men uppfattas så olika beroende på vad de själva har upplevt och burit med sig. Tamara har länge levt med en skuld som aldrig borde ha varit hennes att bära. Även Oscar och Svarten har sina egna föreställningar och sin sorg att hantera. Det finns en ensamhet hos alla, också när de har människor omkring sig. Jag tänker särskilt på hur ensamheten kan finnas mitt i en familj och hur den ibland också kan vara något människan själv väljer och behöver. Samtidigt finns det en stark längtan efter närhet och gemenskap.
Tamara är en alldeles speciell karaktär. Hennes mammas benämning på henne, den lilla vittran, känns passande. Hon har en självklar tillhörighet i naturen och tycks förstå sådant som andra inte ens lägger märke till. Jag får också en känsla av att kvinnorna i berättelsen, Tamara, Sirje och hennes mamma Astrid, bär på något nästan sagolikt. De är starkt förbundna med naturen och påverkar människorna som kommer nära dem. Männen förälskar sig i dem men också i den värld de representerar, en värld som på många sätt skiljer sig från deras egen.
Relationen mellan Tamara och Roman är fin att följa. Jag lever med i deras försiktiga närmande och känner mig ibland osäker på vad jag själv önskar ska hända. De behöver båda ompröva sådant de tidigare tagit för givet. Jag funderar också över hur kärleken kan förändra en människas syn på sig själv. Att bli älskad för den man är kan ge en annan trygghet och en större frihet att vara sig själv, utan att behöva göra avkall på det som alltid varit viktigt.
Det är något särskilt med den här romanens tempo och tillvaro. Jag trivs i det karga landskapet och lockas av tanken på att få leva närmare naturens rytm, utan att ständigt vara uppkopplad, nåbar och tillgänglig. Att låta havet, vädret och årstidernas växlingar bestämma mer än klockan och vardagens alla måsten känns tilltalande. Jag känner en stark dragning till den här tillvaron och tänker att den skulle kunna passa mig. Men jag vet egentligen inte om det är ett sådant liv jag längtar efter eller snarare föreställningen om ett liv med färre måsten och en annan rytm. Det är inte alltid samma sak.








