Tvåhundra år förgäves av Orest Lastow är utgiven av Hoi Förlag. Boken är den sista i Petahertz-trilogin. Handlingen utspelar sig mellan åren 1962-1964. Dr. Künckel har byggt upp Deutschwelt och allt i världen styrs med hjälp av vetenskap. Säkerhetspolisen Zelt styrs av den grymme Dr. Jahnke. Doktor Nicholas White har varit fängslad länge och när han äntligen kommer ut letar han upp sin gamle vän Amir Shirazi. Amir är efterlyst och har levt gömd under lång tid eftersom han har ovärderlig kunskap. Boken har en science fiction-handling samtidigt som det känns som en dyster framtidsskildring i en tid som har varit, vilket är en sinnrik blandning. Den stora lärdom är att historien upprepar sig och mänskligheten verkar inte lära sig! Tack för boken Orest och Hoi Förlag!
Handlingen utspelar sig mellan åren 1962-1964. 1962 sitter Doktor White fängslad i Licata och där har han suttit i tjugo år. Det är förfärliga förhållanden i fängelset och Doktor White har utsatts för hemska förhör. Dr. Künckel har byggt upp det som kallas Deutschwelt som styr allt i världen med hjälp av vetenskap. Det byggdes upp efter det stora kriget som Tyskland vann. Det är vetenskap och kunskap som premieras i det nya samhället. Säkerhetspolisen Zelt styrs av den grymme Dr. Jahnke. Dr. Jahnke drar sig inte för att använda våldsamma metoder för att genomföra åtgärder han tycker behövs. När Doktor Nikolas White äntligen kommer ut från sin långa fängelsevistelse letar han upp sin gamle vän Amir Shirazi. Amir är efterlyst och har levt gömd under lång tid eftersom han har ovärderlig kunskap. Tillsammans försöker de två komma på hur de ska kämpa mot makthavarna i världen.
Tvåhundra år förgäves är den sista boken i Petahertz-trilogin. De två första böckerna, Vårt liv är inte vårt och Världen är min, kan du läsa om här i Bokluckan. Orest är civilingenjör i teknisk fysik och har disputerat i aerosolfysik i London. Precis som i tidigare böcker gör det att den vetenskapliga delen känns rimlig och något som skulle kunna hända. Det bidrar till spänningen i boken.
Boken har en science fiction-handling samtidigt som det känns som en dyster framtidsskildring i en tid som har varit, vilket är en sinnrik blandning. Den vetenskapliga inramningen med Orests kunskaper gör handlingen trovärdig vilket ger en pirrande obehagskänslan under läsningen. Det är en mörk världsbild som målas upp och eftersom tekniken ännu inte finns känns det som något som kommer att utvecklas i framtiden. Samtidigt utspelar sig handlingen på 60-talet och det gör att allt krockar i min hjärna, på ett bra sätt.
Det är många frågeställningar som ställs på sin spets i boken och jag funderade mycket på dem under tiden jag läste; Har det funnits onda människor genom hela historien som använder sig av teknik och kunskap för egen vinning? Vem är det egentligen som styr världen? Sen dyker det upp fler frågor av mer filosofisk karaktär; Hur vet jag att jag styr mitt eget liv? Ser världen verkligen ut så som jag uppfattar den? Kan jag påverka mitt eget liv eller är allt förutbestämt? Jag skulle kunna fortsätta länge med funderingar som har dykt upp i mitt huvud men jag stannar där. Den stora lärdom är att historien upprepar sig och mänskligheten verkar inte lära sig!