historisk roman – Bokluckan

Hamnet av Maggie O’Farrell

Hamnet av Maggie O’Farrell är utgiven av Historiska Media. Agnes växer upp på bondgården Hewlands med sin bror, deras styvmor och flera halvsyskon. Den unge latinläraren som undervisar de yngre pojkarna förälskar sig i henne. Mot alla odds gifter de sig och får tre barn, Susanna och tvillingarna Judith och Hamnet. Familjen bor tillsammans med mannens familj i Stratford; den argsinte handskmakaren John, hans hustru Mary och flera syskon där systern Eliza kommer Agnes nära. Mannen vistas mycket i London för att ta sig fram i teatervärlden och få göra det han brinner för. Pesten kommer till Stratford och Judith blir smittad. Hamnet vill hjälpa systern och försöker hämta läkaren. Oväntat är det han som dör 11 år gammal. Hans far skriver fyra år senare pjäsen Hamlet. Boken är ett skönlitterärt verk inspirerat av William Shakespeares liv. Hamnet är helt underbar, sorglig, mästerlig och vacker. Det är en bok jag kommer att återvända till för att läsa om formuleringar och stycken, njuta av språket och inspireras av det. Tack för boken, Maggie och Historiska Media!

Agnes växer upp på bondgården Hewlands med sin bror, deras styvmor och flera halvsyskon. Agnes biologiska mamma ansågs vara annorlunda eftersom hon levde nära naturen och kunde mycket om växter och djur. Den unge latinläraren som undervisar de yngre pojkarna förälskar sig i Agnes. Han är yngre än vad hon är och Agnes styvmor anser inte att de borde gifta sig. Mot alla odds gifter de sig och får tre barn, Susanna och tvillingarna Judith och Hamnet. Susanna ligger redan i magen när paret vigs. Familjen bor tillsammans med mannens familj i Stratford; den argsinte handskmakaren John, hans hustru Mary och flera syskon där systern Eliza kommer Agnes nära. John förväntar sig att sonen ska gå i hans fotspår men det är inget som tilltalar sonen. Agnes man vistas mycket i London för att ta sig fram i teatervärlden och få göra det han brinner för. Han kommer hem till sin familj emellanåt men återvänder alltid till London och sitt arbete där. Pesten kommer till Stratford och Judith blir smittad. Hon får feber och bölder och familjen fruktar att de ska mista henne. Hamnet vill hjälpa systern och försöker hämta läkaren. Agnes är kunnig i att hjälpa vid sjukdom men hon är inte hemma. Oväntat är det Hamnet som dör 11 år gammal. Hans far skriver fyra år senare pjäsen Hamlet.

Maggie O’Farrell är en brittisk författare född 1972 i Coleraine i Nordirland. Hon växte upp i Nordirland, Wales och Skottland. Hon studerade engelska vid University of Cambridge och arbetade därefter inom journalistik innan hon blev författare på heltid. O’Farrell debuterade år 2000 med romanen After You’d Gone. Boken finns översatt till svenska med titeln Bara Alice. Sedan dess har hon skrivit flera romaner som ofta behandlar familjerelationer, minnen och förluster. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser, däribland Costa Book Award.

Romanen Hamnet gavs ut 2020 och är inspirerad av William Shakespeares familjeliv och sonen Hamnet Shakespeare. Boken belönades med Women’s Prize for Fiction 2020. Maggie O’Farrell är bosatt i Edinburgh i Skottland.

Det som snabbt blev tydligt för mig när jag läste Hamnet var hur gränsen mellan fakta och fiktion hela tiden förskjuts. Jag behövde stanna upp flera gånger och kontrollera vad som faktiskt är historiskt belagt och vad som är författarens tolkning. Det gjorde inte läsningen svårare men det förändrade mitt sätt att läsa den. Jag märkte att jag inte bara läste den som en traditionell roman utan också försökte tolka den medan jag läste.

Det som finns kvar i de historiska spåren är fragment. En familj i Stratford, ett äktenskap, tre barn och en son som dog ung. Runt detta bygger Maggie O’Farrell en berättelse där det privata livet får ta stor plats men där namnet på huvudpersonen aldrig uttalas. Det skapar en ovanlig distans och närhet samtidigt, där jag som läsare får fylla i mycket själv.

Det jag fastnade särskilt för var hur Agnes får en helt egen tyngd i berättelsen. Hon är inte placerad vid sidan av historien utan blir en bärande punkt i den. Hennes koppling till naturen och hennes sätt att läsa av människor och sjukdomar skildras som något naturligt snarare än som ett övernaturligt inslag. Jag tolkade det mer som ett sätt att gestalta intuition och kunskap som inte är språkligt formulerad.

Samtidigt blir relationerna i hushållet centrala på ett sätt som inte känns övertydligt förklarat utan snarare visat genom hur människor reagerar på varandra. Särskilt tydligt blir det i spänningen mellan Agnes och svärmodern Mary där olika synsätt på moderskap och ansvar hela tiden krockar. Mary framstår ofta som en person som lever inom snäva ramar medan Agnes rör sig mer fritt, vilket skapar en friktion som påverkar hela familjesituationen.

När jag försökte placera boken i ett historiskt sammanhang blev det också tydligt hur mycket som bygger på tolkning. Jag har själv läst om Shakespeare tidigare och besökt miljöer kopplade till honom men här tvingades jag omvärdera det jag trodde var faktisk kunskap. Det blir nästan som att historien öppnas upp och blir rörlig igen.

Det finns också en tydlig skildring av tidens villkor där både London och landsbygden får plats. Miljöerna är inte bara en dekor i handlingen utan de visar hur människors möjligheter och livsval påverkas. Teatern i London framstår inte bara som en plats för konst utan också som ett arbete som kräver ständig frånvaro från hemmet vilket i sin tur formar relationerna i Stratford.

Jag googlade flera gånger för att ta reda på vad som är fakta och vad som är fiktion. Det är inte helt enkelt eftersom det inte finns så många uppgifter, uppgifter går isär och de som finns tolkas olika. I Maggie O’Farrells kommentarer längst bak i boken står det också en del om detta. Jag har varit i London mycket, jag har läst och sett Shakespeareteater och varit på besök på The Globe, hans teater, men en hel del av innehållet i boken är nytt för mig, det som är fakta. Utöver det upplever jag att Maggie O’Farrells tolkningar känns rimliga.

En sak som gjorde intryck på mig var hur sorg och kärlek inte separeras utan hela tiden existerar samtidigt. När berättelsen närmar sig Hamnets död förändras inte bara händelserna utan också sättet jag läste på. Jag läste långsammare, mer stilla och mer koncentrerat.

Det visuella i texten är starkt, särskilt i hur det vardagliga och det mänskliga skildras. Sjukdom, arbete och trångboddhet blir inte dramatiserade i överkant utan får existera som en del av vardagen.

Jag såg filmen direkt efter att jag läst ut boken och jag kunde inte låta bli att jämföra. Även om filmen var en kritikersuccé med bland annat en Oscar och två Golden Globe Awards saknar jag en del i filmen. Det finns en tydlig skillnad mellan romanens Agnes och filmens gestaltning. Jag saknar bakgrundshistorien i Agnes familj och till viss del även i familjen Shakespeare. Jag upplever att romanen ger en djupare förståelse för sammanhangen, särskilt kring Agnes uppväxt och hennes familjesituation. Slutet på filmen fick mig att gråta, precis som boken också fick mig att gråta. När jag slog ihop boken hade jag en stark känsla av att jag hade läst en blivande klassiker.

Det jag framför allt bär med mig efter läsningen är språket och hur det styr mycket av läsupplevelsen, lika mycket som själva händelserna. Vissa formuleringar stannar kvar och jag märker att jag hela tiden återvänder till dem i tanken, nästan som om jag vill hålla fast vid dem lite längre.

Hamnet är en bok jag kommer att återvända till för att läsa om formuleringar och stycken, njuta av språket och inspireras av det. Jag skulle vilja läsa den på engelska eftersom jag tror att det finns nyanser i språket som bara går att uppleva i original.

För mig ligger styrkan i hur Maggie O’Farrell låter det lilla och vardagliga bära de största känslorna. Hamnet är helt underbar, sorglig, mästerlig och vacker.

Det jag tar med mig efter läsningen är både händelserna och sättet de berättas på och hur verklighet och tolkning vävs samman till en helhet som känns både trovärdig och levande.

Den gömda musiken av Åsa Hallengård

Den gömda musiken av Åsa Hallengård är utgiven av Historiska Media. Boken är den andra delen i serien Silverslottet. Vi får följa Belia i Tjeckoslovakien från 1930 och fram till andra världskrigets slut. När hon flyr hamnar hon på Silverslottet i Vilémov, hos familjen Vilémovsky ze Stříbra, där hon kommer nära familjens öde. Vi får också följa henne kort på 50- och 60-talen då landet blev kommunistiskt. Parallellt handlar boken om 1990-talet då Belia återser Cermaka när hon återvänder till Silverslottet med sin familj. Cermaka var den yngsta i familjen Vilémovsky ze Stříbra. Cermakas vän Gudrun från Helsingborg följer också med till Tjeckien. Den gömda musiken är en bok om överlevnad i svåra tider, att försona sig med sitt förflutna och kärleken till klassisk musik. Boken väckte starka känslor; sorg, glädje och ilska, och jag beundrar verkligen den medmänsklighet som vissa människor visar i svåra tider. Tack för boken, Åsa och Historiska Media!

Vi får följa Belia i Tjeckoslovakien från 1930 och fram till andra världskrigets slut. Belia är år 1930 fjorton år, hennes mor lever inte och hennes far har spelskulder och dricker. När hon flyr hamnar hon på Silverslottet i Vilémov, hos familjen Vilémovsky ze Stříbra, där hon kommer nära familjens öde. Terezie i köket tar hand om henne efter en lång vandring till slottet. Vi får också följa Belia kort på 50- och 60-talen då landet blev kommunistiskt. Även det blir en tid av fattigdom och makthavare som missbrukar sin position. Parallellt handlar boken om 1990-talet då Belia återser Cermaka när hon återvänder till Silverslottet med sin familj. Det blir en känslosam återförening på slottet som Cermaka har fått ärva. Cermaka var den yngsta i familjen Vilémovsky ze Stříbra och Belia tog hand om henne och hennes mamma Zora när hon var ung. Cermakas vän Gudrun från Helsingborg följer också med till Tjeckien. Även Gudrun har ett liv bakom sig som präglats av svåra händelser.

Åsa Hallengård är lärare och författare. Hon är uppvuxen på en gård utanför Ängelholm. Nu bor hon i Landskrona och pendlar med cykel till sitt arbete som lärare i svenska och religion i Helsingborg. Under dessa cykelturer får hon ofta inspiration till sina manusidéer. Musik är en annan viktig del av hennes liv och hon spelar gärna saxofon när tillfälle ges. Hon har bland annat skrivit feelgoodserien Antikkursen som utspelar sig i Landskrona. Hon har också skrivit serien Livet på Bjäre där den första boken heter Simma i vinterskog och den andra boken Flyga över vårfält. Du kan läsa om båda böckerna här i Bokluckan. Du kan också läsa om boken Om så bara för idag här i Bokluckan. Den gömda musiken är den andra delen i serien Silverslottet. Den första delen heter Silverslottet och du kan även läsa om den här i Bokluckan.

Jag tycker väldigt mycket om att Den gömda musiken är en berättelsen som binder ihop dåtid och nutid. Det gör att karaktärernas liv inte känns avslutade i historien utan som något som fortsätter att leva vidare och påverka även långt senare. Det gör att allt som har hänt känns mer levande och jag tycker om hur det förflutna hela tiden finns närvarande i nuet. Den gömda musiken är en bok om överlevnad i svåra tider, att försona sig med sitt förflutna och kärleken till klassisk musik. Boken väckte starka känslor; sorg, glädje och ilska, och jag beundrar verkligen den medmänsklighet som vissa människor visar i svåra tider.

Boken ger också en stark inblick i en del av Europas historia som ofta bara nämns i förbifarten här i Sverige. Genom familjen Vilémovsky ze Stříbras öde blir det tydligt hur både nazismens framfart och senare kommunismens förtryck påverkade vanliga människors liv på ett brutalt sätt. Det är en påminnelse om hur snabbt ett liv kan förändras och hur utsatt individen är när stora politiska krafter tar över.

Tankarna går lätt till hur människor överlevde dessa tider. Hur uthärdar man hunger, rädsla och ständig osäkerhet där vem som helst kan försvinna från en dag till en annan? Belias livsöde blir en symbol för att överleva i ett skoningslöst system och den styrka som ibland krävs bara för att fortsätta leva. Samtidigt väcker det också sorg och en slags maktlöshet inför vad människor tvingats gå igenom.

Det går inte att läsa boken utan att tänka på hur historien ibland tycks upprepa sig. Fördömanden, angiveri och maktmissbruk är inte bara något som hör det förflutna till utan något vi fortfarande ser i olika former i dagens samhälle. Det gör att handlingen känns obehagligt aktuell trots att den utspelar sig i en annan tid.

Utöver de stora historiska perspektiven berörde Gudruns berättelse mig mycket. Den påminner om att även i ett land som Sverige, som ofta betraktas som tryggt, finns berättelser om utsatthet och våld, både då och i dag. Det blir en viktig kontrast till det yttre lugnet och visar hur djupt rotade maktstrukturer och våld kan vara, oavsett plats eller tid.

Samtidigt finns det i boken något som bryter igenom allt det mörka, medmänskligheten. De människor som trots allt väljer att hjälpa, stå kvar och visa omtanke blir avgörande. Det är där boken också hittar sin värme, mitt i allt det svåra.

Musiken är ytterligare en stark bärande kraft. Den förenar, tröstar och uttrycker sådant som inte alltid går att säga med ord. Att den dessutom blir något som måste gömmas visar hur hotad den fria kulturen kan vara när makten vill kontrollera människor. Titeln får därmed en tydlig tyngd, musiken är inte bara symbolisk, utan något livsviktigt.

Tankarna går vidare till hur mycket konst, musik och litteratur som genom historien har förstörts eller förbjudits. Och hur det fortfarande sker i vår tid. Det väcker en önskan om att värna det fria uttrycket även om det ibland kan innebära risker. Historien visar att det inte alltid är självklart att stå emot.

Efter att jag hade läst ut boken längtade jag direkt tillbaka till att få fortsätta följa Silverslottets värld. Och jag skulle också väldigt gärna besöka Vilemov Castle – Zamek Vilémov i Tjeckien, platsen som är verklighetens Silverslott.

Om morgondagen vet vi ingenting av Eleonore Holmgren

Om morgondagen vet vi ingenting av Eleonore Holmgren är utgiven av Bazar Förlag. Boken är den första delen om Matilda. Handlingen börjar i november år 1900. Matilda närmar sig sin artonårsdag, hennes myndighetsdag. Hon bor i Tunby socken på den uppländska landsbygden där det är viktigt att veta sin plats och följa den utstakade vägen. Matilda drömmer stort om Uppsala och att skapa sig ett liv där. Hon måste börja som piga i väntan på att själv få bestämma över sitt liv. En dag dyker en säsongsdräng upp och charmar kvinnor i sin väg. Matildas mormor som av många anses vara en häxa har starka åsikter om mannen. Jag förflyttas bakåt i tiden och känner hur min rygg värker av allt arbete samtidigt som jag kämpar bredvid Matilda och hennes mormor för kvinnors rättigheter. En fantastisk bok som förmedlar en del av historien vi inte får glömma. Tack för boken, Eleonore och Bazar Förlag!

Handlingen börjar i november år 1900. Många samlas i kyrkan för att ta farväl av Matildas farmor. Matilda närmar sig sin artonårsdag, hennes myndighetsdag och hennes äldre bror påtalar att det börjar bli dags för henne att gifta sig. Hon bor i Tunby socken på den uppländska landsbygden där det är viktigt att veta sin plats och följa den utstakade vägen. Familjens rykte är viktigt och alla förväntas foga sig. Matilda drömmer stort om Uppsala och att skapa sig ett liv där. Hennes farmor har lärt henne att sy och hon drömmer om att kunna arbeta som sömmerska. Hon måste börja som piga i väntan på att själv få bestämma över sitt liv. Att vara piga innebär tidiga mornar, sena kvällar och tungt arbete. En dag dyker en säsongsdräng upp och charmar kvinnor i sin väg. Även Matilda låter sig charmas av honom. Matildas mormor som av många anses vara en häxa har starka åsikter om mannen.

Eleonore Holmgren arbetar som kommunikatör och bor i Uppsala tillsammans med sin familj. Hon debuterade som författare år 2021 med romanen Sista sommaren, en bok som blev en stor framgång och nominerades till Årets Bok samt gick till final i Storytel Awards. Därefter följde romanerna Brittas arv och Hitta hem, som tillsammans bildar den omtyckta Lindöserien. År 2026 inledde hon den historiska serien om Matilda med romanen Om morgondagen vet vi ingenting. Serien är inspirerad av hennes egen släkthistoria och skildrar kvinnors liv, drömmar och kamp för frihet vid sekelskiftet 1900.

Om morgondagen vet vi ingenting är en historisk roman men samtidigt känns den förvånansvärt aktuell. Eleonore Holmgren har inspirerats av sin egen släkthistoria och låtit en Matilda från det förflutna få nytt liv. Resultatet blir en berättelse som känns både trovärdig och levande. Det märks att författaren har lagt mycket tid på research, inte minst när det gäller kvinnors livsvillkor vid förra sekelskiftet. Eftersom kvinnornas historia ofta har fått stå tillbaka i historieskrivningen blir den här berättelsen extra viktig.

Jag förflyttas bakåt i tiden och känner hur min rygg värker av allt arbete samtidigt som jag kämpar bredvid Matilda och hennes mormor för kvinnors rättigheter. En fantastisk bok som förmedlar en del av historien vi inte får glömma.

Det som berör mig mest är hur begränsade kvinnornas valmöjligheter var. För Matilda är myndighetsdagen inte bara en födelsedag utan en möjlighet att äntligen få bestämma över sitt eget liv. Hon drömmer om något mer än det som förväntas av henne men i det lilla samhället granskas varje steg hon tar. Skvaller, rykten och andras åsikter styr människors liv på ett sätt som känns både frustrerande och sorgligt att läsa om.

Boken skildrar också hur hårt livet kunde vara för kvinnor som hamnade utanför samhällets normer. Skam, skuld och rädsla genomsyrar tillvaron samtidigt som män ofta slipper ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Särskilt tankarna kring oönskade graviditeter och kvinnors utsatthet känns obehagligt aktuella. När dagens samhällsdebatt ibland ifrågasätter rättigheter som många tar för givna blir det tydligt hur viktigt det är att minnas historien och förstå vad kvinnor före oss har kämpat för.

Jag tycker mycket om Matilda som huvudperson. Hon är envis, modig och har drömmar som sträcker sig längre än omgivningen anser lämpligt. Samtidigt är hon långt ifrån perfekt. Hon bär på sorg, ilska och besvikelser som påverkar hennes val och relationer. Det gör henne mänsklig och lätt att känna med. Relationen till mormodern känns varm och speciell. Mormodern besitter kunskaper som människor söker sig till när de behöver hjälp men samma kunskaper gör också att hon möts av misstänksamhet och fördomar.

Jag uppskattar också språket. Det har en ton som passar tiden utan att kännas gammaldags eller svårläst. Miljöerna, människorna och vardagen blir lätta att se framför sig och berättelsen flyter fram på ett naturligt sätt. Jag fastnade snabbt för både karaktärerna och deras öden och ser fram emot att få följa Matilda vidare. Det här är en stark inledning på serien och en berättelse som ger röst åt kvinnor vars liv alltför sällan har fått ta plats i historieböckerna.

Motljus av Pirkko Saisio

Motljus av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget M. Boken är den andra delen i Helsingforstrilogin som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tack för boken, Pirkko och Förlaget M!

Hon bor hemma med sina föräldrar och även hennes farfar har flyttat dit. Rummet hon blivit lovad får farfadern och den frihet hon såg framför sig dras undan. Fadern är övertygad kommunist och hennes sökande efter en sexuell, politisk och andlig identitet gör att de inte drar jämt. Diskussionerna dem emellan gör att modern går därifrån. Drömmen om att skriva och bli författare börjar gro efter att en lärare berömt henne. Hon söker inspiration i sin närhet för att utveckla sitt skrivande. 1968 åker hon till Schweiz för att jobba på ett barnhem. Med rekommendationer från finska Frälsningsarmén får hon jobbet. Upplevelsen blir inte som hon föreställt sig med Sound of Music och boken Heidi som förebilder. Barnen binds vid pottorna och bestraffas godtyckligt med slag.

Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus) och Punainen erokirja (Den röda separationsboken). Motljus är den andra delen i serien som är en autofiktiv romansvit om Pirkkos uppväxt i arbetarklassen i Finland. Du kan läsa om Det minsta gemensamma här i Bokluckan.

Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är framför allt hur starkt Saisio skildrar känslan av att stå mellan olika identiteter och inte riktigt passa in någonstans. Jag känner hela tiden hur berättarrösten försöker förstå både sig själv och världen omkring sig. Hon iakttar, analyserar och formar meningar inom sig samtidigt som hon försöker hitta sin plats i familjen, politiken, tron och kärleken. Relationen till fadern blir särskilt stark eftersom deras diskussioner handlar om så mycket mer än bara politik. Det handlar om makt, frihet och rätten att få vara den man är.

Jag tycker mycket om hur berättelsen rör sig mellan Finland och Schweiz och hur minnen, tankar och upplevelser vävs samman i korta intensiva stycken. Hon har sett Sound of Music åtta gånger och känner sig som Julie Andrews. Och hon har läst Johanna Spyris bok Heidi. Åh, vad jag känner igen mig i detta även om jag är yngre. Jag älskade och älskar fortfarande både Sound of Music och Heidi.

Det finns något fragmentariskt i berättandet som samtidigt känns väldigt genomtänkt. Perspektivet skiftar mellan jag och hon och ibland nämns även Pirkko vid namn. För mig förstärker det känslan av autofiktion och av en människa som försöker förstå sig själv utifrån och in på samma gång.

Språket är en stor del av läsupplevelsen. Meningarna flyter fram med ord och formuleringar som känns poetiska men samtidigt jordnära och hårda. Jag fastnar ofta vid små detaljer och formuleringar som säger mycket med få ord. Det finns också en rytm i hur meningar binds samman och bryts upp med ord som och, men och fast, vilket gör att tankarna nästan känns som andetag eller minnesbilder. Formuleringar som ….tiden flyr från henne. …., Det luktar….nypressad kostymkrage, Ankorna skränar med leriga stämmor., ….disken slumrar i vasken… får mig att jubla inombords.

Jag tycker också om hur skrivandet får ta plats i handlingen. Det märks tidigt att hon observerar världen på ett sätt som gör att hon redan håller på att bli författare. Hon samlar intryck, människor, dofter och känslor och gör om dem till språk. Samtidigt finns en osäkerhet i henne när orden faktiskt ska uttalas högt. Det blir en stark kontrast mellan det välformulerade inre och svårigheten att göra sig hörd i verkligheten.

Språket, krassheten och Finlands historia drar in mig i Pirkkos liv och jag känner och hoppas med henne. En fantastisk bok om en del av historien som måste leva vidare. Tänk att boken kom ut 2000 och först nu finns på svenska! Jag hoppas att även den tredje delen i trilogin kommer ut på svenska snart!

Den falska avbilden av Karin Janson

Den falska avbilden av Karin Janson är utgiven av Printz Publishing. Boken är den första i serien Signalementskontoret. Otto Berner kommer till Stockholm våren 1908. Han hoppas på att få en tjänst hos polisen med hjälp av sin brors rekommendationer. När han blir erbjuden att arbeta som skrivbiträde på signalementsavdelningen blir han besviken. Detektivkonstapel Robert Svartling arbetar vid polisen och vill klättra i hierarkin men det är svårt. Kajsa Hemmingsen anställs som polissyster på samma polisstation som Berner och Svartling arbetar. De tre bildar en udda trio som tänker nytt och ifrågasätter gamla normer. När det sker inbrott på Östermalm och en ung kvinna från ett teatersällskap försvinner sätts deras färdigheter på prov. En spännande bok där miljön, polisarbetet och samhället beskrivs på ett målande sätt där tidsmarkörer gör boken än mer intressant. Tack för boken, Karin och Printz Publishing!

Otto Berner kommer till Stockholm våren 1908. Efter att ha lämnat militären och Västerås vill han börja om i en ny stad. Han hoppas på att få en tjänst hos polisen med hjälp av sin brors rekommendationer. Hans äldre bror Gustav har ett stort nätverk av högt uppsatta män. När Otto blir erbjuden att arbeta som skrivbiträde på signalementsavdelningen blir han besviken. Med sina erfarenheter från militären hade han hoppats på en högre tjänst. Detektivkonstapel Robert Svartling arbetar vid polisen och vill klättra i hierarkin men det är svårt. Detektivöverkonstapel Creutz tar sig an de mer profilerade fallen så Svartling får inte möjlighet att visa vad han går för. Kajsa Hemmingsen anställs som polissyster på samma polisstation som Berner och Svartling arbetar. Hon är den första kvinnan som anställs som polissyster där och flera av männen uppskattar det inte. Berner, Svartling och Hemmingsen bildar en udda trio som tänker nytt och ifrågasätter gamla normer. De ställer frågor på ett annorlunda sätt till de misstänkta och misstror några kollegor. När det sker inbrott på Östermalm och en ung kvinna från ett teatersällskap försvinner sätts deras färdigheter på prov.

Karin Janson är en svensk författare och journalist som skriver romaner i olika genrer, ofta med fokus på mänskliga relationer och berättelser med både värme och humor. Hon har tidigare gett ut flera böcker, bland annat serien Byvalla som blivit populär som ljudbok och pocketutgåva med höga lyssnings- och försäljningssiffror. Janson delar sin tid mellan Stockholm och Dalarna och hennes författarskap omfattar både feelgood‑romaner och historiska spänningsromaner. Den falska avbilden är den första delen i serien Signalementskontoret. Karin Janson har även arbetat som frilansjournalist och skribent för olika tidningar och publikationer där hon bland annat har skrivit reportage, artiklar och debattinlägg om journalistik och frilansliv.

Den falska avbilden är en spännande bok där miljön, polisarbetet och samhället beskrivs på ett målande sätt där tidsmarkörer gör boken än mer intressant. Karin Janson lyckas fånga Stockholms puls våren 1908 på ett sätt som gör att jag kan se, höra och lukta staden. Miljöerna är detaljerade och levande, från Östermalms rika kvarter till stadens fattigare områden, och det blir tydligt hur komplex fattigdom är, något som Otto Berner snabbt inser när hans egna fördomar utmanas. Den historiska kontexten gör också samhällsfrågor som kvinnors position, sociala normer och teknikens introduktion, som fingeravtryck inom polisen, både intressanta och angelägna att reflektera över.

Karaktärerna är särskilt fascinerande. Berner, Svartling och Hemmingsen utgör en udda trio som ifrågasätter gamla normer och ser på människor med ett nytt perspektiv. Svartlings dubbelliv visar hur sociala och ekonomiska straff formade individers liv och kärlek under den tiden, något som också får mig att tänka på dagens samhälle och de utmaningar som fortfarande finns kring relationer som inte är heterosexuella. Kajsa Hemmingsen är en karaktär jag verkligen uppskattar. Hon representerar kvinnor som kämpade i ett mansdominerat samhälle och visar hur skarpsinne, mod och mänsklig förståelse kan vara lika viktigt som rå styrka i polisarbete.

Boken berör också fenomen som “Det vita slaveriet”, en term för flickor lurade eller tvingade in i prostitution utomlands, och parallellerna till dagens trafficking är omedelbara och starka. Genom detaljer i tidens polisarbete, brottsutredningar och sociala strukturer blir historien inte bara spännande utan också tankeväckande.

Vad jag tycker om allra mest är hur Janson skapar kopplingar mellan dåtid och nutid. Från sociala hierarkier och fördomar till frågor om jämlikhet och rättvisa, det är sorgligt att se hur många strukturer som fortfarande finns kvar, men samtidigt inspirerande att läsa om individer som vågar tänka nytt och kämpa för förändring. Boken lämnar mig med nya insikter och reflektioner samt en stark längtan efter nästa del i serien.

Boleyns förrädare av Philippa Gregory

Boleyns förrädare av Philippa Gregory är utgiven av HarperCollins Nordic. Jane Parker kommer till det engelska hovet vid elva års ålder. Hon gifter sig med Anne Boleyns bror George och blir lady Rochford. Hon har tjänat hovet sedan kung Henrik VIII var gift med Katarina av Aragonien. När hennes svägerska Anne Boleyn blir drottning blir Jane första hovdam. Jane lever i hovet genom fem av Henrik VIII:s fruar där hon är en viktig del under många år. Hennes roller skiftar och kungens galenskap eskalerar. Boken är ett fantastiskt kostymdrama i bokform där spänning, svek, galenskap, tyranni och spioneri bara är några av ingredienserna. Tack för boken, Philippa Gregory och HarperCollins Nordic!

Jane Parker kommer till det engelska hovet vid elva års ålder. Kungen var tjugosex år, stilig och hovets glamour fascinerade henne. Hon gifter sig med Anne Boleyns bror George och blir lady Rochford. Genom sin mor är syskonen Boleyn en del av den högadliga ätten Howard. Jane har tjänat hovet sedan kung Henrik VIII var gift med Katarina av Aragonien, en spansk prinsessa. När hennes svägerska Anne Boleyn blir drottning blir Jane första hovdam. I den rollen kommer hon nära all dramatik som utspelar sig i slottet. Jane lever i hovet genom fem av Henrik VIII:s fruar där hon är en viktig del under många år. Genom sin erfarenhet vet hon vad som förväntas av en drottning och kan både stödja och förklara kungens önskemål. Hennes roller skiftar och kungens galenskap eskalerar.

Philippa Gregory föddes 1954 i Hampshire, England. Hon är en brittisk författare som är mest känd för sina historiska romaner om Tudorperioden och andra delar av Englands historia. Gregory studerade engelska vid universitetet i Sussex och arbetade som journalist innan hon började skriva böcker. Hennes debutroman, Wideacre, utkom 1987, men det var den senare serien om Tudordrottningarna som gjorde henne internationellt känd. Hon har skrivit både romaner och faktabaserade historiska verk, ofta med fokus på kvinnors liv och roller i historiska skeenden. Många av hennes böcker har även blivit film och tv-serier, däribland The Other Boleyn Girl. Hon har mottagit flera utmärkelser för sitt författarskap och är en av de mest lästa samtida historiska romanförfattarna i Storbritannien.

Boken är ett fantastiskt kostymdrama i bokform där spänning, svek, galenskap, tyranni och spioneri bara är några av ingredienserna. Samtidigt är det en berättelse som väcker många tankar om makt, lojalitet och överlevnad i en värld där en människas nyckfullhet kan avgöra andras öden. Genom Jane Parker får läsaren följa livet i maktens absoluta centrum men också uppleva hur farligt det är att befinna sig där.

Redan tidigt i boken konstaterar Jane att man måste överösa kungen med komplimanger för att stilla hans hunger efter bekräftelse. Den beskrivningen säger mycket om Henrik VIII:s personlighet och om den kultur som växer fram kring honom. Alla i hans närhet tvingas anpassa sig till hans ego och hans behov av beundran. När jag läser slås jag av hur aktuell den här typen av maktutövning känns. Historien ligger femhundra år tillbaka i tiden men mekanismerna kring makt, smicker och rädsla känns igen även i vår egen tid.

Romanen skildrar ett hov där allt kan förändras på ett ögonblick. Vänner, släktingar och rådgivare kan falla i onåd och försvinna från en dag till en annan. Anklagelser om förräderi kan bygga på skvaller, misstankar eller kungens egna föreställningar. I en sådan miljö blir varje relation osäker och varje ord riskfyllt. Jane Parker överlever många av dem som står henne nära vilket visar hur skicklig hon måste ha varit på att läsa av situationer och navigera i maktspelet. Samtidigt påminner hennes öde om hur lite kontroll även den mest försiktiga person egentligen har när makten är så koncentrerad till en enda människa.

En annan aspekt som gör starkt intryck är hur kvinnorna behandlas. Drottningarna förväntas framför allt producera en manlig arvinge. När det misslyckas är det alltid kvinnan som anses bära skulden. Äktenskap upplöses, anklagelser konstrueras och liv kan gå förlorade i kungens jakt på en son. Det är en brutal påminnelse om hur kvinnors livsvillkor såg ut i en tid då politiska ambitioner, religion och personlig fåfänga vävdes samman.

Samtidigt är boken mer än bara ett personporträtt av en maktfullkomlig kung. Den visar också hur ett helt system kan formas kring en härskares vilja. Lagar, religion och rättskipning används för att legitimera beslut som i praktiken fungerar som en diktatur. När Jane reflekterar över de lagar som införs och hur människor döms till döden blir det tydligt hur farligt ett sådant system är.

Det märks att Philippa Gregory har gjort omfattande research. Även om boken inte alltigenom är en faktabok känns miljöerna, konflikterna och de historiska personerna trovärdiga. Samtidigt finns det utrymme för tolkning, särskilt när det gäller Jane Parker själv, vars roll i historien länge har varit omdiskuterad. Gregory försöker förstå henne och ge henne en röst.

För mig som läsare blir berättelsen nästan som att se ett kostymdrama framför mig. De praktfulla kläderna, prydda med ädelstenar och pärlor och sydda i tunga, dyrbara tyger, förstärker bilden av ett hov där rikedom och makt visas upp i varje detalj. Intrigerna, maktspelet och de dramatiska händelserna gör att historien hela tiden känns levande. Samtidigt vet jag hur mycket av detta som faktiskt har hänt och det gör läsupplevelsen ännu mer fascinerande. Englands historia under Tudorperioden är fylld av dramatiska skeenden som ibland känns mer osannolika än fiktion.

Jag tyckte verkligen om boken och mitt historieintresse fick näring. Det är en omfattande roman men berättelsen håller intresset uppe hela vägen. Den påminner också om att historien ofta upprepar sig i nya former. Makthunger, rädsla och kampen om inflytande är tidlösa teman.

Efter att ha läst den här boken känner jag också en stark lust att fortsätta läsa mer av Philippa Gregory och att fördjupa mig ännu mer i den dramatiska perioden kring Henrik VIII och hans hov.

Kalla mig syster av Malin Nordström

Kalla mig syster av Malin Nordström är utgiven av Bokförlaget Nona. Boken är den första i serien Drömmarnas sekel. År 1887 bor Josefin på godset Louisero tillsammans med sin far, styvmor och halvsyskon. När hon ser en annons i tidningen Idun där Svenska Röda Korset söker en kandidat till sjuksköterskeutbildningen i London bestämmer hon sig för att söka. Mot sin fars vilja beger hon sig till den berömda Florence Nightingales sjuksköterskeskola. År 1912 börjar Josefins systerdotter Amalia läsa zoologi vid Lunds universitet och bor då hos sin moster. Amalia är den enda kvinnliga studenten på kursen. Jag älskar verkligen allt med den här boken. Språket, handlingen, miljöerna, den historiska inramningen och de vedermödor som kvinnorna behöver genomgå för att ta sig fram i en tid då kvinnors rättigheter var begränsade. Tack för boken, Malin och Bokförlaget Nona!

År 1887 bor Josefin på godset Louisero tillsammans med sin far, styvmor och halvsyskon. Josefins mor dog när hon var tolv och hennes lillasyster Fredrika åtta år. När Josefin ser en annons i tidningen Idun där Svenska Röda Korset söker en kandidat till sjuksköterskeutbildningen i London bestämmer hon sig för att söka. Hon vill leva ett liv där hon bestämmer själv och inte står i skuggan av sin döda mor. Mot sin fars vilja beger hon sig till den berömda Florence Nightingales sjuksköterskeskola. Där förändras hennes liv och hon får uppleva stark vänskap och hon möter kärleken. År 1912 börjar Josefins systerdotter Amalia läsa zoologi vid Lunds universitet och bor då hos sin moster. Josefin bor i ett litet grönputsat gatuhus på Adelgatan nära Lundagård, Studentborgen och Lunds Domkyrkan. Amalia är den enda kvinnliga studenten på kursen. Hemma på Adelgatan får Amalia inte den kontakt hon önskar med sin moster vilket hon funderar mycket över.

Malin är författare och forskare med bas i Lund. Hon är disputerad inom immunteknologi och arbetar som projektledare på ett forskningsbolag i Malmö där hon kombinerar sin vetenskapliga bakgrund med sin författarroll. Malin har ett starkt intresse för både naturvetenskap och humaniora, något som speglas i hennes författarskap där kunskap, historia och människors livsval står i fokus. Hon har bland annat studerat språk i Wien samt fördjupat sig i kreativt skrivande genom kurser på Skrivarakademin och vid Umeå universitet. Hennes debutroman Kalla mig syster är den första delen i serien Drömmarnas sekel. Den kombinerar historiska miljöer med teman om utbildning, frihet och kvinnors kamp för att forma sina egna liv, något som speglar hennes egna passioner för biologi, historia och litteratur.

Jag älskar verkligen allt med den här boken. Språket, handlingen, miljöerna, den historiska inramningen och de vedermödor som kvinnorna behöver genomgå för att ta sig fram i en tid då kvinnors rättigheter var begränsade. Kalla mig syster tar med mig på en resa genom två generationers liv, från Josefins beslut att lämna godset Louisero och utbilda sig till sjuksköterska i London, till hennes systerdotter Amalias kamp som den enda kvinnliga zoologistudenten i Lund. Berättelsen låter mig följa deras drömmar, begränsningar och relationer på ett sätt som känns både personligt och historiskt trovärdigt.

Språket i boken flyter lätt och även om det inte är gammaldags speglar det ändå tiden i handlingen. Miljöbeskrivningarna är levande och jag känner verkligen att jag befinner mig i London i slutet av 1800-talet bland smuts, kolrök, fattigdom och tuberkulos, i barnrika arbetarbostäder och på sjukhus där vården var otillräcklig och undermålig. När Josefin börjar arbeta som sjuksköterska blir det tydligt var hennes hjärta finns och jag kan inte låta bli att jämföra stadens skildring med Dickens böcker som ofta fångat min fantasi på samma sätt. Lund är en stad jag har bott i och känner väl och när jag läste växte en äldre version av staden fram framför mig, som om dåtid och nutid möttes.

Den historiska inramningen är skickligt gestaltad och beskriver tidsandan både genom kläder, attityder och tankesätt utan att döma. Det är karaktärerna som bär den kritiska blicken och viljan att förändra. Framför allt lyfts kvinnors rättigheter fram genom Josefin och Amalia, förväntningarna att kvinnor skulle vara hemma, passiva och undergivna utmanas, liksom idén om att deras främsta roll skulle vara fru och mor. Kvinnors rösträtt och möjligheten att studera börjar bli synliga frågor vid sekelskiftet och fler vågar ta steget mot utbildning och självförsörjning även om priset var högt och samhällets stigmatisering hård.

Malin lyckas väva in allt detta på ett sätt som känns naturligt och engagerande. Historiska fakta, personliga drömmar och konflikter och de sociala begränsningar som kvinnor mötte blir en integrerad del av berättelsen utan att det känns som en föreläsning. Boken är inte bara en berättelse om en tid som varit, den är också en påminnelse om de modiga kvinnor som banade väg för framtiden. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen på serien!

Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio

Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget. När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Den handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Tack för boken, Pirkko och Förlaget!

När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Hon ser tillbaka på sina första år. Boken handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är ett 50-tal där Sovjetunionen är högst påtagligt i Finland. Boken är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Det dröjer innan hon upptäcker att hon är endabarn eftersom det alltid finns så mycket folk runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Det medför inte några problem att vilja vara pojke när hon är liten, hon försöker kissa stående och hon får en grön skärmmössa av farfar. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Hon fick en trehjuling genom samfundet och det kom även en tv därifrån men den visade bara ryska program.

Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus), Punainen erokirja (Den röda separationsboken), där Det minsta gemensamma är första delen. Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.

Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Det som slår mig mest är hur Saisio fångar barndomens nyfikenhet och känslor med en balans mellan humor, absurditet och krass realism. Styckeindelningarna, där meningar ofta börjar eller slutar med men, och, och sedan, och nu, ger texten andrum, tid för reflektion, och speglar hur ett barn ständigt försöker orientera sig i en vuxenvärld som inte alltid tar emot hennes frågor.

Dialogerna är korta och koncisa men rymmer allt som behövs, det är en krasshet som gör berättelsen både skarp och levande. Perspektivet växlar mellan jag och hon, ibland hon när distans behövs och jag fascineras av hur Pirkko ser sig själv växa upp som pojke samtidigt som hon är ett barn med känslor som väller över men som inte alltid blir förstådda. Jag känner igen underligheter från min egen barndom, som tron att ett äppelskaft (i mitt fall var det äppelkärnor) kan växa till ett träd i magen, och blir berörd av barnets frågvisa natur som ofta möts av tystnad eller korta svar från vuxna. Farmor är sträng, farfar ibland hård och oberäknelig men båda är närvarande på ett sätt som gör vardagen förutsägbar och i viss mån trygg. Hundar, trehjulingar, skridskor och smalfilmskameror blir mer än leksaker, de är symboler för relationer, uppmärksamhet och samfundets inflytande.

Temat kärlek och tvång återkommer på många sätt. Att älska är en order; man ska älska sin mamma, pappa, fosterlandet och Gud. Tv-personligheten Miss Lunova blir ett exempel på barnets egna känslor och val, en kärlek som är självständig och intensiv och som kontrasterar mot det tvingande i vuxenvärldens regler. När Pirkko får höra och funderar över den hemska berättelsen om det judiska barnet som blir korv eller när farmor och hon känner osäkerhet kring trivsel, påminns jag om hur mycket barns känslor kan vara osynliga eller besvärliga för de vuxna.

Samtidens historia är ständigt närvarande. Samfundet Finland-Sovjetunionen påverkar vardagen på små och stora sätt, från propaganda på tv till materiella gåvor som trehjulingar eller filmer som blir både spännande och ibland jobbiga för barnet. Pirkko lär sig om världen, om makt och förväntningar, samtidigt som hon utforskar sin egen identitet. Mamma och Pirkko upptäcker att de lär sig kapitalismens grunder handgripligen via tuggummin där bilder följer med. Det visar sig att alla bilder inte finns tillgängliga.

Humorn i texten är ofta svart, ibland absurd, och blandas med starka, sorgliga iakttagelser. Farfar har sina historier, de avlidna finns i två slag, fattigdomens konkretisering, matrester som barnen slåss om, allt beskrivs krasst men utan dömande. Pirkko kommer på sig själv med att ha olika versioner av sig själv; en för farfar, en för farmor, en för mamma, en för pappa och en version där hon är pojke och sig själv. Det blir tydligt att barndomens känslor är komplexa, mångbottnade och inte alltid förstådda av vuxenvärlden.

Det är denna kombination, barnets skarpa iakttagelser, det historiska och politiska sammanhanget samt humor och absurditet som gör Det minsta gemensamma till en bok som verkligen gör avtryck, en bok som bör läsas av alla, en klassiker. Saisio visar att barndomens värld är både smått komisk och djupt allvarlig och att minnen, makt och kärlek är sammanflätade.

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone är utgiven av Brombergs Bokförlag. Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande. Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Tack för boken Francesca och Brombergs Bokförlag!

Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. De lämnar allt i norra Italien och ska nu bosätta sig i landets södra del. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Det finns många skillnader mellan regionerna, både när det gäller normer och traditioner. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Antonio är gift med Agata och tillsammans har de en liten dotter, Lorenza. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. Hon går inte heller i kyrkan och berättar för byborna att hon inte är troende, något som snabbt väcker förfäran. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Hon får tjänsten och fortsätter som brevbärare i mer än tjugo år.

Francesca Giannone är en italiensk författare född i byn Lizzanello i regionen Salento. Hon studerade kommunikationsvetenskap och utbildade sig vid film‑ och teaterinstitutet Centro Sperimentale di Cinematografia i Rom. År 2023 debuterade hon med romanen Brevbäraren i Lizzanello (originaltitel La Portalettere), inspirerad av hennes egen gammelmormors liv som brevbärare. Debuten blev en stor succé, i Italien såldes hundratusentals exemplar och romanen har översatts till flera språk.

Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Allra först får jag läsa om att brevbäraren är död, året är 1961. Sedan tar handlingen sin början i Lizzanello 1934 där Carlo Greco återvänder med sin hustru Anna och deras son. Anna, uppvuxen i norra Italien, möter ett samhälle fyllt av traditioner och normer som står i stark kontrast till hennes egen självständighet och livssyn. Hon läser böcker, ifrågasätter gamla regler, vägrar kyrkobesök och tar plats i ett yrke som historiskt varit förbehållet män. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande.

Det som slår mig är hur tydligt boken skildrar spänningen mellan det gamla och det nya, mellan förväntningar på män och kvinnor och individens vilja att bryta normer. Anna är långt före sin tid och hennes kamp mot samhällets begränsningar och skvaller är både inspirerande och hjärtskärande. Samtidigt berör berättelsen tidlösa, allmänmänskliga teman som svek, lögner som påverkar generationer och olycklig kärlek, något som gör det lätt att relatera till karaktärernas känslor och val.

Karaktärerna är mångbottnade och välporträtterade. Agata, Antonios fru, kan verka bitter och missunnsam men hennes livsöde förklarar mycket av hennes handlingar. Giovanna, som blir utsatt för byns hån, visar på sårbarhetens konsekvenser i ett samhälle som snabbt dömer. Alla karaktärer har sin egen historia och komplexitet vilket gör berättelsen rik och nära.

Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Hennes mod, styrka och envishet gör henne till en karaktär som visade vägen för kvinnor i en tid då avvikelse kostade, ibland i form av att aldrig fullt ut få tillhöra samhället. Det är tack vare hennes kamp som vi kvinnor idag kan åtnjuta många av de rättigheter vi har. Boken är en påminnelse om både människans sårbarhet och hennes förmåga till motstånd och förändring.

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner är utgiven av HarperCollins Nordic. Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal. Det är magiskt, spännande och mystiskt och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano. Tack för boken, Sarah och HarperCollins Nordic!

Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. Han lärde Haven att dyka när hon var väldigt liten och delade med sig av sin passion för vrakdykning. Haven är fast besluten att fortsätta jakten på pappans fynd. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal då bröderna Mazza ägde Fratelli Mazza, Neapels rikaste och minst principfasta rederi.

Sarah är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott med debutromanen Giftmakerskan (2021), följd av Sällskapet (2023). Båda böckerna har blivit internationella bästsäljare och översatts till flera språk och du kan läsa mer om dem här i Bokluckan. Precis som Förbannelsen i Amalfi handlar de om starka kvinnor, har iögonfallande omslag och är historiska romaner där mystiska krafter spelar en avgörande roll. Innan Sarah blev författare på heltid arbetade hon över tio år inom finansvärlden men idag ägnar hon sig åt skrivandet fullt ut. Hon bor i Florida tillsammans med sin man Marc och deras hund Zoe och på fritiden ägnar hon sig gärna åt vandring, yoga och matlagning.

Det är magiskt, spännande och mystiskt att läsa Förbannelsen i Amalfi och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano.

Boken börjar med en förteckning över de besvärjelser som streghe del mare, havshäxorna på Amalfikusten, använder för att tämja havet. Redan där sätts tonen för en berättelse som växlar mellan nutid och 1820-tal. Jag tycker om hur Sarah låter historien ta plats i två tidsplan, där både dåtidens Mari DeLuca och nutidens Haven Ambrose bär upp handlingen. Mari kommer ur en lång släktlinje av streghe och hennes krafter beskrivs som ovanligt starka. Hon blir ledare för havshäxorna i Positano, en roll som gör henne både mäktig och ansvarstyngd. Det är fascinerande att läsa om hur kvinnorna tillsammans skyddar havet och människorna som lever vid kusten.

I kontrast följer vi Haven, marinarkeologen som i nutid söker efter svar både som forskare och som dotter till en pappa som gick bort för tidigt. Att hon befinner sig på samma plats som han gjorde, med samma dröm om att hitta något avgörande, gör hennes sökande mer känslosamt. Jag tycker att parallellen mellan Maris arv och Havens arv är ett starkt grepp, båda är bundna till havet.

Boken beskriver Förbannelsen i Amalfi som en myt som påstås vila över havet vid Amalfikusten, där otaliga skepp har gått under. Området blir en perfekt fond för legender och mysterier, där havets faror och sägner om streghe skapar en spännande och magisk stämning. Här möts verklighet och myt. På 1820-talet förliste många skepp i farvattnen kring Li Galli-öarna och Amalfikusten. Vissa trodde att det berodde på farliga strömmar och förrädiska vatten medan andra såg det som ett tecken på en förbannelse. Sarah använder verkliga platser och historiska skeppsvrak som inspiration vilket ger berättelsen en känsla av historisk autenticitet, samtidigt som magiska element och folksägner skapar en förtrollande stämning.

Jag gillar också hur relationerna vävs in, både i dåtid och nutid. Mari förväntas gifta sig med Corso men hennes hjärta tillhör någon annan. Haven samarbetar med Mal, dykledaren och vännen och bär på minnena av sin pappa. Maris mamma försvann och Haven saknar sin pappa som dog. Genom dessa relationer förstärks känslan av att det förflutna hela tiden speglas i nuet.

För mig blir Förbannelsen i Amalfi extra tilltalande eftersom jag själv har erfarenhet av dykning. Som assisterande dykinstruktör känner jag igen känslan av att vilja upptäcka nya saker under ytan, den där blandningen av nyfikenhet, spänning och respekt för havet. Även om jag inte dyker aktivt längre är det något mystiskt, fridfullt och nästan magiskt med dykning och Sarah fångar den känslan på ett sätt som gör att jag verkligen kan leva mig in i Havens upplevelser. Samtidigt kan jag också känna igen mig i Maris upplevelser under vattnet, trots att de lever i helt olika tider delar de samma nyfikenhet, respekt och känsla av havets krafter. Både Haven och Mari upplever havet som något mystiskt, spännande och nästan magiskt, precis som jag känner när jag dyker.

För mig blir romanen en berättelse om arv, myter och kvinnlig styrka men också om havets lockelse och faror. Genom att knyta ihop streghe, skeppsvrak och Positanos dramatiska kust skapar Sarah en röd tråd som binder dåtid och nutid samman på ett skickligt sätt. Jag har läst alla hennes böcker och efter Förbannelsen i Amalfi är jag än mer övertygad om att varje ny titel från Sarah kommer att vara en upplevelse värd att dyka in i.