historisk roman – Bokluckan

Den falska avbilden av Karin Janson

Den falska avbilden av Karin Janson är utgiven av Printz Publishing. Boken är den första i serien Signalementskontoret. Otto Berner kommer till Stockholm våren 1908. Han hoppas på att få en tjänst hos polisen med hjälp av sin brors rekommendationer. När han blir erbjuden att arbeta som skrivbiträde på signalementsavdelningen blir han besviken. Detektivkonstapel Robert Svartling arbetar vid polisen och vill klättra i hierarkin men det är svårt. Kajsa Hemmingsen anställs som polissyster på samma polisstation som Berner och Svartling arbetar. De tre bildar en udda trio som tänker nytt och ifrågasätter gamla normer. När det sker inbrott på Östermalm och en ung kvinna från ett teatersällskap försvinner sätts deras färdigheter på prov. En spännande bok där miljön, polisarbetet och samhället beskrivs på ett målande sätt där tidsmarkörer gör boken än mer intressant. Tack för boken, Karin och Printz Publishing!

Otto Berner kommer till Stockholm våren 1908. Efter att ha lämnat militären och Västerås vill han börja om i en ny stad. Han hoppas på att få en tjänst hos polisen med hjälp av sin brors rekommendationer. Hans äldre bror Gustav har ett stort nätverk av högt uppsatta män. När Otto blir erbjuden att arbeta som skrivbiträde på signalementsavdelningen blir han besviken. Med sina erfarenheter från militären hade han hoppats på en högre tjänst. Detektivkonstapel Robert Svartling arbetar vid polisen och vill klättra i hierarkin men det är svårt. Detektivöverkonstapel Creutz tar sig an de mer profilerade fallen så Svartling får inte möjlighet att visa vad han går för. Kajsa Hemmingsen anställs som polissyster på samma polisstation som Berner och Svartling arbetar. Hon är den första kvinnan som anställs som polissyster där och flera av männen uppskattar det inte. Berner, Svartling och Hemmingsen bildar en udda trio som tänker nytt och ifrågasätter gamla normer. De ställer frågor på ett annorlunda sätt till de misstänkta och misstror några kollegor. När det sker inbrott på Östermalm och en ung kvinna från ett teatersällskap försvinner sätts deras färdigheter på prov.

Karin Janson är en svensk författare och journalist som skriver romaner i olika genrer, ofta med fokus på mänskliga relationer och berättelser med både värme och humor. Hon har tidigare gett ut flera böcker, bland annat serien Byvalla som blivit populär som ljudbok och pocketutgåva med höga lyssnings- och försäljningssiffror. Janson delar sin tid mellan Stockholm och Dalarna och hennes författarskap omfattar både feelgood‑romaner och historiska spänningsromaner. Den falska avbilden är den första delen i serien Signalementskontoret. Karin Janson har även arbetat som frilansjournalist och skribent för olika tidningar och publikationer där hon bland annat har skrivit reportage, artiklar och debattinlägg om journalistik och frilansliv.

Den falska avbilden är en spännande bok där miljön, polisarbetet och samhället beskrivs på ett målande sätt där tidsmarkörer gör boken än mer intressant. Karin Janson lyckas fånga Stockholms puls våren 1908 på ett sätt som gör att jag kan se, höra och lukta staden. Miljöerna är detaljerade och levande, från Östermalms rika kvarter till stadens fattigare områden, och det blir tydligt hur komplex fattigdom är, något som Otto Berner snabbt inser när hans egna fördomar utmanas. Den historiska kontexten gör också samhällsfrågor som kvinnors position, sociala normer och teknikens introduktion, som fingeravtryck inom polisen, både intressanta och angelägna att reflektera över.

Karaktärerna är särskilt fascinerande. Berner, Svartling och Hemmingsen utgör en udda trio som ifrågasätter gamla normer och ser på människor med ett nytt perspektiv. Svartlings dubbelliv visar hur sociala och ekonomiska straff formade individers liv och kärlek under den tiden, något som också får mig att tänka på dagens samhälle och de utmaningar som fortfarande finns kring relationer som inte är heterosexuella. Kajsa Hemmingsen är en karaktär jag verkligen uppskattar. Hon representerar kvinnor som kämpade i ett mansdominerat samhälle och visar hur skarpsinne, mod och mänsklig förståelse kan vara lika viktigt som rå styrka i polisarbete.

Boken berör också fenomen som “Det vita slaveriet”, en term för flickor lurade eller tvingade in i prostitution utomlands, och parallellerna till dagens trafficking är omedelbara och starka. Genom detaljer i tidens polisarbete, brottsutredningar och sociala strukturer blir historien inte bara spännande utan också tankeväckande.

Vad jag tycker om allra mest är hur Janson skapar kopplingar mellan dåtid och nutid. Från sociala hierarkier och fördomar till frågor om jämlikhet och rättvisa, det är sorgligt att se hur många strukturer som fortfarande finns kvar, men samtidigt inspirerande att läsa om individer som vågar tänka nytt och kämpa för förändring. Boken lämnar mig med nya insikter och reflektioner samt en stark längtan efter nästa del i serien.

Boleyns förrädare av Philippa Gregory

Boleyns förrädare av Philippa Gregory är utgiven av HarperCollins Nordic. Jane Parker kommer till det engelska hovet vid elva års ålder. Hon gifter sig med Anne Boleyns bror George och blir lady Rochford. Hon har tjänat hovet sedan kung Henrik VIII var gift med Katarina av Aragonien. När hennes svägerska Anne Boleyn blir drottning blir Jane första hovdam. Jane lever i hovet genom fem av Henrik VIII:s fruar där hon är en viktig del under många år. Hennes roller skiftar och kungens galenskap eskalerar. Boken är ett fantastiskt kostymdrama i bokform där spänning, svek, galenskap, tyranni och spioneri bara är några av ingredienserna. Tack för boken, Philippa Gregory och HarperCollins Nordic!

Jane Parker kommer till det engelska hovet vid elva års ålder. Kungen var tjugosex år, stilig och hovets glamour fascinerade henne. Hon gifter sig med Anne Boleyns bror George och blir lady Rochford. Genom sin mor är syskonen Boleyn en del av den högadliga ätten Howard. Jane har tjänat hovet sedan kung Henrik VIII var gift med Katarina av Aragonien, en spansk prinsessa. När hennes svägerska Anne Boleyn blir drottning blir Jane första hovdam. I den rollen kommer hon nära all dramatik som utspelar sig i slottet. Jane lever i hovet genom fem av Henrik VIII:s fruar där hon är en viktig del under många år. Genom sin erfarenhet vet hon vad som förväntas av en drottning och kan både stödja och förklara kungens önskemål. Hennes roller skiftar och kungens galenskap eskalerar.

Philippa Gregory föddes 1954 i Hampshire, England. Hon är en brittisk författare som är mest känd för sina historiska romaner om Tudorperioden och andra delar av Englands historia. Gregory studerade engelska vid universitetet i Sussex och arbetade som journalist innan hon började skriva böcker. Hennes debutroman, Wideacre, utkom 1987, men det var den senare serien om Tudordrottningarna som gjorde henne internationellt känd. Hon har skrivit både romaner och faktabaserade historiska verk, ofta med fokus på kvinnors liv och roller i historiska skeenden. Många av hennes böcker har även blivit film och tv-serier, däribland The Other Boleyn Girl. Hon har mottagit flera utmärkelser för sitt författarskap och är en av de mest lästa samtida historiska romanförfattarna i Storbritannien.

Boken är ett fantastiskt kostymdrama i bokform där spänning, svek, galenskap, tyranni och spioneri bara är några av ingredienserna. Samtidigt är det en berättelse som väcker många tankar om makt, lojalitet och överlevnad i en värld där en människas nyckfullhet kan avgöra andras öden. Genom Jane Parker får läsaren följa livet i maktens absoluta centrum men också uppleva hur farligt det är att befinna sig där.

Redan tidigt i boken konstaterar Jane att man måste överösa kungen med komplimanger för att stilla hans hunger efter bekräftelse. Den beskrivningen säger mycket om Henrik VIII:s personlighet och om den kultur som växer fram kring honom. Alla i hans närhet tvingas anpassa sig till hans ego och hans behov av beundran. När jag läser slås jag av hur aktuell den här typen av maktutövning känns. Historien ligger femhundra år tillbaka i tiden men mekanismerna kring makt, smicker och rädsla känns igen även i vår egen tid.

Romanen skildrar ett hov där allt kan förändras på ett ögonblick. Vänner, släktingar och rådgivare kan falla i onåd och försvinna från en dag till en annan. Anklagelser om förräderi kan bygga på skvaller, misstankar eller kungens egna föreställningar. I en sådan miljö blir varje relation osäker och varje ord riskfyllt. Jane Parker överlever många av dem som står henne nära vilket visar hur skicklig hon måste ha varit på att läsa av situationer och navigera i maktspelet. Samtidigt påminner hennes öde om hur lite kontroll även den mest försiktiga person egentligen har när makten är så koncentrerad till en enda människa.

En annan aspekt som gör starkt intryck är hur kvinnorna behandlas. Drottningarna förväntas framför allt producera en manlig arvinge. När det misslyckas är det alltid kvinnan som anses bära skulden. Äktenskap upplöses, anklagelser konstrueras och liv kan gå förlorade i kungens jakt på en son. Det är en brutal påminnelse om hur kvinnors livsvillkor såg ut i en tid då politiska ambitioner, religion och personlig fåfänga vävdes samman.

Samtidigt är boken mer än bara ett personporträtt av en maktfullkomlig kung. Den visar också hur ett helt system kan formas kring en härskares vilja. Lagar, religion och rättskipning används för att legitimera beslut som i praktiken fungerar som en diktatur. När Jane reflekterar över de lagar som införs och hur människor döms till döden blir det tydligt hur farligt ett sådant system är.

Det märks att Philippa Gregory har gjort omfattande research. Även om boken inte alltigenom är en faktabok känns miljöerna, konflikterna och de historiska personerna trovärdiga. Samtidigt finns det utrymme för tolkning, särskilt när det gäller Jane Parker själv, vars roll i historien länge har varit omdiskuterad. Gregory försöker förstå henne och ge henne en röst.

För mig som läsare blir berättelsen nästan som att se ett kostymdrama framför mig. De praktfulla kläderna, prydda med ädelstenar och pärlor och sydda i tunga, dyrbara tyger, förstärker bilden av ett hov där rikedom och makt visas upp i varje detalj. Intrigerna, maktspelet och de dramatiska händelserna gör att historien hela tiden känns levande. Samtidigt vet jag hur mycket av detta som faktiskt har hänt och det gör läsupplevelsen ännu mer fascinerande. Englands historia under Tudorperioden är fylld av dramatiska skeenden som ibland känns mer osannolika än fiktion.

Jag tyckte verkligen om boken och mitt historieintresse fick näring. Det är en omfattande roman men berättelsen håller intresset uppe hela vägen. Den påminner också om att historien ofta upprepar sig i nya former. Makthunger, rädsla och kampen om inflytande är tidlösa teman.

Efter att ha läst den här boken känner jag också en stark lust att fortsätta läsa mer av Philippa Gregory och att fördjupa mig ännu mer i den dramatiska perioden kring Henrik VIII och hans hov.

Kalla mig syster av Malin Nordström

Kalla mig syster av Malin Nordström är utgiven av Bokförlaget Nona. Boken är den första i serien Drömmarnas sekel. År 1887 bor Josefin på godset Louisero tillsammans med sin far, styvmor och halvsyskon. När hon ser en annons i tidningen Idun där Svenska Röda Korset söker en kandidat till sjuksköterskeutbildningen i London bestämmer hon sig för att söka. Mot sin fars vilja beger hon sig till den berömda Florence Nightingales sjuksköterskeskola. År 1912 börjar Josefins systerdotter Amalia läsa zoologi vid Lunds universitet och bor då hos sin moster. Amalia är den enda kvinnliga studenten på kursen. Jag älskar verkligen allt med den här boken. Språket, handlingen, miljöerna, den historiska inramningen och de vedermödor som kvinnorna behöver genomgå för att ta sig fram i en tid då kvinnors rättigheter var begränsade. Tack för boken, Malin och Bokförlaget Nona!

År 1887 bor Josefin på godset Louisero tillsammans med sin far, styvmor och halvsyskon. Josefins mor dog när hon var tolv och hennes lillasyster Fredrika åtta år. När Josefin ser en annons i tidningen Idun där Svenska Röda Korset söker en kandidat till sjuksköterskeutbildningen i London bestämmer hon sig för att söka. Hon vill leva ett liv där hon bestämmer själv och inte står i skuggan av sin döda mor. Mot sin fars vilja beger hon sig till den berömda Florence Nightingales sjuksköterskeskola. Där förändras hennes liv och hon får uppleva stark vänskap och hon möter kärleken. År 1912 börjar Josefins systerdotter Amalia läsa zoologi vid Lunds universitet och bor då hos sin moster. Josefin bor i ett litet grönputsat gatuhus på Adelgatan nära Lundagård, Studentborgen och Lunds Domkyrkan. Amalia är den enda kvinnliga studenten på kursen. Hemma på Adelgatan får Amalia inte den kontakt hon önskar med sin moster vilket hon funderar mycket över.

Malin är författare och forskare med bas i Lund. Hon är disputerad inom immunteknologi och arbetar som projektledare på ett forskningsbolag i Malmö där hon kombinerar sin vetenskapliga bakgrund med sin författarroll. Malin har ett starkt intresse för både naturvetenskap och humaniora, något som speglas i hennes författarskap där kunskap, historia och människors livsval står i fokus. Hon har bland annat studerat språk i Wien samt fördjupat sig i kreativt skrivande genom kurser på Skrivarakademin och vid Umeå universitet. Hennes debutroman Kalla mig syster är den första delen i serien Drömmarnas sekel. Den kombinerar historiska miljöer med teman om utbildning, frihet och kvinnors kamp för att forma sina egna liv, något som speglar hennes egna passioner för biologi, historia och litteratur.

Jag älskar verkligen allt med den här boken. Språket, handlingen, miljöerna, den historiska inramningen och de vedermödor som kvinnorna behöver genomgå för att ta sig fram i en tid då kvinnors rättigheter var begränsade. Kalla mig syster tar med mig på en resa genom två generationers liv, från Josefins beslut att lämna godset Louisero och utbilda sig till sjuksköterska i London, till hennes systerdotter Amalias kamp som den enda kvinnliga zoologistudenten i Lund. Berättelsen låter mig följa deras drömmar, begränsningar och relationer på ett sätt som känns både personligt och historiskt trovärdigt.

Språket i boken flyter lätt och även om det inte är gammaldags speglar det ändå tiden i handlingen. Miljöbeskrivningarna är levande och jag känner verkligen att jag befinner mig i London i slutet av 1800-talet bland smuts, kolrök, fattigdom och tuberkulos, i barnrika arbetarbostäder och på sjukhus där vården var otillräcklig och undermålig. När Josefin börjar arbeta som sjuksköterska blir det tydligt var hennes hjärta finns och jag kan inte låta bli att jämföra stadens skildring med Dickens böcker som ofta fångat min fantasi på samma sätt. Lund är en stad jag har bott i och känner väl och när jag läste växte en äldre version av staden fram framför mig, som om dåtid och nutid möttes.

Den historiska inramningen är skickligt gestaltad och beskriver tidsandan både genom kläder, attityder och tankesätt utan att döma. Det är karaktärerna som bär den kritiska blicken och viljan att förändra. Framför allt lyfts kvinnors rättigheter fram genom Josefin och Amalia, förväntningarna att kvinnor skulle vara hemma, passiva och undergivna utmanas, liksom idén om att deras främsta roll skulle vara fru och mor. Kvinnors rösträtt och möjligheten att studera börjar bli synliga frågor vid sekelskiftet och fler vågar ta steget mot utbildning och självförsörjning även om priset var högt och samhällets stigmatisering hård.

Malin lyckas väva in allt detta på ett sätt som känns naturligt och engagerande. Historiska fakta, personliga drömmar och konflikter och de sociala begränsningar som kvinnor mötte blir en integrerad del av berättelsen utan att det känns som en föreläsning. Boken är inte bara en berättelse om en tid som varit, den är också en påminnelse om de modiga kvinnor som banade väg för framtiden. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen på serien!

Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio

Det minsta gemensamma av Pirkko Saisio är utgiven av Förlaget. När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Den handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Tack för boken, Pirkko och Förlaget!

När Pirkkos pappa dör bestämmer hon sig för att skriva den här boken. Hon ser tillbaka på sina första år. Boken handlar om hennes barndom på 1950-talet i Finland. Det är ett 50-tal där Sovjetunionen är högst påtagligt i Finland. Boken är den första delen i den självbiografiska Helsingforstrilogin. Pirkko växer upp som endabarn men det finns gott om människor, särskilt vuxna, runt henne. Det dröjer innan hon upptäcker att hon är endabarn eftersom det alltid finns så mycket folk runt henne. Hon vill vara pojke och göra det hon har lust med och hon tillbringar många somrar med farmor och farfar på landet. Det medför inte några problem att vilja vara pojke när hon är liten, hon försöker kissa stående och hon får en grön skärmmössa av farfar. Som ung var mamman aktiv i Samfundet Finland-Sovjetunionen och senare arbetade pappan där. Hon fick en trehjuling genom samfundet och det kom även en tv därifrån men den visade bara ryska program.

Pirkko Saisio, född 16 april 1949 i Helsingfors, är en finsk författare, skådespelare och regissör med en karriär som sträcker sig över fem decennier. Hon debuterade 1975 med romanen Elämänmeno (Livets gång), som belönades med J. H. Erkko‑priset och har sedan dess skrivit ett brett spektrum av verk, från romaner och pjäser till film‑ och tv‑manus. Hennes mest kända verk är den självbiografiska Helsingforstrilogin; Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma), Vastavalo (Motljus), Punainen erokirja (Den röda separationsboken), där Det minsta gemensamma är första delen. Saisio har tilldelats flera prestigefyllda priser, bland annat Finlandiapriset för Punainen erokirja (Den röda separationsboken) 2003, och hennes produktion räknas som en modern klassiker i finsk litteratur. Utöver sitt författarskap har hon verkat som dramaturgiprofessor och regissör och hennes verk fortsätter att nå läsare och kritiker i flera länder.

Jag tycker om allt med den här boken; språket, sättet Pirkko skriver, humorn och hela berättelsen. Jag kan inte förstå att den gavs ut 1998 och först nu finns på svenska! Det som slår mig mest är hur Saisio fångar barndomens nyfikenhet och känslor med en balans mellan humor, absurditet och krass realism. Styckeindelningarna, där meningar ofta börjar eller slutar med men, och, och sedan, och nu, ger texten andrum, tid för reflektion, och speglar hur ett barn ständigt försöker orientera sig i en vuxenvärld som inte alltid tar emot hennes frågor.

Dialogerna är korta och koncisa men rymmer allt som behövs, det är en krasshet som gör berättelsen både skarp och levande. Perspektivet växlar mellan jag och hon, ibland hon när distans behövs och jag fascineras av hur Pirkko ser sig själv växa upp som pojke samtidigt som hon är ett barn med känslor som väller över men som inte alltid blir förstådda. Jag känner igen underligheter från min egen barndom, som tron att ett äppelskaft (i mitt fall var det äppelkärnor) kan växa till ett träd i magen, och blir berörd av barnets frågvisa natur som ofta möts av tystnad eller korta svar från vuxna. Farmor är sträng, farfar ibland hård och oberäknelig men båda är närvarande på ett sätt som gör vardagen förutsägbar och i viss mån trygg. Hundar, trehjulingar, skridskor och smalfilmskameror blir mer än leksaker, de är symboler för relationer, uppmärksamhet och samfundets inflytande.

Temat kärlek och tvång återkommer på många sätt. Att älska är en order; man ska älska sin mamma, pappa, fosterlandet och Gud. Tv-personligheten Miss Lunova blir ett exempel på barnets egna känslor och val, en kärlek som är självständig och intensiv och som kontrasterar mot det tvingande i vuxenvärldens regler. När Pirkko får höra och funderar över den hemska berättelsen om det judiska barnet som blir korv eller när farmor och hon känner osäkerhet kring trivsel, påminns jag om hur mycket barns känslor kan vara osynliga eller besvärliga för de vuxna.

Samtidens historia är ständigt närvarande. Samfundet Finland-Sovjetunionen påverkar vardagen på små och stora sätt, från propaganda på tv till materiella gåvor som trehjulingar eller filmer som blir både spännande och ibland jobbiga för barnet. Pirkko lär sig om världen, om makt och förväntningar, samtidigt som hon utforskar sin egen identitet. Mamma och Pirkko upptäcker att de lär sig kapitalismens grunder handgripligen via tuggummin där bilder följer med. Det visar sig att alla bilder inte finns tillgängliga.

Humorn i texten är ofta svart, ibland absurd, och blandas med starka, sorgliga iakttagelser. Farfar har sina historier, de avlidna finns i två slag, fattigdomens konkretisering, matrester som barnen slåss om, allt beskrivs krasst men utan dömande. Pirkko kommer på sig själv med att ha olika versioner av sig själv; en för farfar, en för farmor, en för mamma, en för pappa och en version där hon är pojke och sig själv. Det blir tydligt att barndomens känslor är komplexa, mångbottnade och inte alltid förstådda av vuxenvärlden.

Det är denna kombination, barnets skarpa iakttagelser, det historiska och politiska sammanhanget samt humor och absurditet som gör Det minsta gemensamma till en bok som verkligen gör avtryck, en bok som bör läsas av alla, en klassiker. Saisio visar att barndomens värld är både smått komisk och djupt allvarlig och att minnen, makt och kärlek är sammanflätade.

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone är utgiven av Brombergs Bokförlag. Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande. Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Tack för boken Francesca och Brombergs Bokförlag!

Carlo Greco återvänder till sin hemby med sin hustru Anna och sonen Roberto. De lämnar allt i norra Italien och ska nu bosätta sig i landets södra del. Året är 1934 och det blir en stor omställning för Anna som är uppvuxen i norra Italien. Det finns många skillnader mellan regionerna, både när det gäller normer och traditioner. Carlo har länge saknat sin bror Antonio och den gemenskap de har sedan barnsben. Antonio är gift med Agata och tillsammans har de en liten dotter, Lorenza. Anna är en självständig kvinna med starka åsikter. Hon läser böcker, ifrågasätter traditioner och förväntar sig att Carlo också hjälper till hemma. Hon går inte heller i kyrkan och berättar för byborna att hon inte är troende, något som snabbt väcker förfäran. När postkontoret söker en ny brevbärare trotsar Anna alla i sin omgivning och söker tjänsten. Hon får tjänsten och fortsätter som brevbärare i mer än tjugo år.

Francesca Giannone är en italiensk författare född i byn Lizzanello i regionen Salento. Hon studerade kommunikationsvetenskap och utbildade sig vid film‑ och teaterinstitutet Centro Sperimentale di Cinematografia i Rom. År 2023 debuterade hon med romanen Brevbäraren i Lizzanello (originaltitel La Portalettere), inspirerad av hennes egen gammelmormors liv som brevbärare. Debuten blev en stor succé, i Italien såldes hundratusentals exemplar och romanen har översatts till flera språk.

Boken är en familjehistoria som är inspirerad av Francescas egen gammelmormor. Allra först får jag läsa om att brevbäraren är död, året är 1961. Sedan tar handlingen sin början i Lizzanello 1934 där Carlo Greco återvänder med sin hustru Anna och deras son. Anna, uppvuxen i norra Italien, möter ett samhälle fyllt av traditioner och normer som står i stark kontrast till hennes egen självständighet och livssyn. Hon läser böcker, ifrågasätter gamla regler, vägrar kyrkobesök och tar plats i ett yrke som historiskt varit förbehållet män. Språket är vackert, berättelsen tragisk, varm och inspirerande.

Det som slår mig är hur tydligt boken skildrar spänningen mellan det gamla och det nya, mellan förväntningar på män och kvinnor och individens vilja att bryta normer. Anna är långt före sin tid och hennes kamp mot samhällets begränsningar och skvaller är både inspirerande och hjärtskärande. Samtidigt berör berättelsen tidlösa, allmänmänskliga teman som svek, lögner som påverkar generationer och olycklig kärlek, något som gör det lätt att relatera till karaktärernas känslor och val.

Karaktärerna är mångbottnade och välporträtterade. Agata, Antonios fru, kan verka bitter och missunnsam men hennes livsöde förklarar mycket av hennes handlingar. Giovanna, som blir utsatt för byns hån, visar på sårbarhetens konsekvenser i ett samhälle som snabbt dömer. Alla karaktärer har sin egen historia och komplexitet vilket gör berättelsen rik och nära.

Jag ville så gärna ställa mig bredvid Anna och kämpa för kvinnors rättigheter! Hennes mod, styrka och envishet gör henne till en karaktär som visade vägen för kvinnor i en tid då avvikelse kostade, ibland i form av att aldrig fullt ut få tillhöra samhället. Det är tack vare hennes kamp som vi kvinnor idag kan åtnjuta många av de rättigheter vi har. Boken är en påminnelse om både människans sårbarhet och hennes förmåga till motstånd och förändring.

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner

Förbannelsen i Amalfi av Sarah Penner är utgiven av HarperCollins Nordic. Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal. Det är magiskt, spännande och mystiskt och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano. Tack för boken, Sarah och HarperCollins Nordic!

Haven Ambrose är marinarkeolog från Florida Keys. Hon och ett team har beviljats ett projekt för att dyka efter vrak utanför Positano, vid Li Galli-öarna. Havens pappa var en internationellt erkänd marinarkeolog och hade hittat något där precis innan han dog. Han lärde Haven att dyka när hon var väldigt liten och delade med sig av sin passion för vrakdykning. Haven är fast besluten att fortsätta jakten på pappans fynd. När flera olyckor inträffar längs kusten börjar det viskas om förbannelsen i Amalfi. När Haven undersöker vidare var myten kommer ifrån läser hon om streghe del mare, havshäxor som utövar häxkonst för att tämja havet. Handlingen väver samman nutid och 1820-tal då bröderna Mazza ägde Fratelli Mazza, Neapels rikaste och minst principfasta rederi.

Sarah är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott med debutromanen Giftmakerskan (2021), följd av Sällskapet (2023). Båda böckerna har blivit internationella bästsäljare och översatts till flera språk och du kan läsa mer om dem här i Bokluckan. Precis som Förbannelsen i Amalfi handlar de om starka kvinnor, har iögonfallande omslag och är historiska romaner där mystiska krafter spelar en avgörande roll. Innan Sarah blev författare på heltid arbetade hon över tio år inom finansvärlden men idag ägnar hon sig åt skrivandet fullt ut. Hon bor i Florida tillsammans med sin man Marc och deras hund Zoe och på fritiden ägnar hon sig gärna åt vandring, yoga och matlagning.

Det är magiskt, spännande och mystiskt att läsa Förbannelsen i Amalfi och när skeppsvrak med skatter vävs in är jag helt såld. Jag dras in i berättelsen, sveps med av folksägner och magi och vill genast åka till Positano.

Boken börjar med en förteckning över de besvärjelser som streghe del mare, havshäxorna på Amalfikusten, använder för att tämja havet. Redan där sätts tonen för en berättelse som växlar mellan nutid och 1820-tal. Jag tycker om hur Sarah låter historien ta plats i två tidsplan, där både dåtidens Mari DeLuca och nutidens Haven Ambrose bär upp handlingen. Mari kommer ur en lång släktlinje av streghe och hennes krafter beskrivs som ovanligt starka. Hon blir ledare för havshäxorna i Positano, en roll som gör henne både mäktig och ansvarstyngd. Det är fascinerande att läsa om hur kvinnorna tillsammans skyddar havet och människorna som lever vid kusten.

I kontrast följer vi Haven, marinarkeologen som i nutid söker efter svar både som forskare och som dotter till en pappa som gick bort för tidigt. Att hon befinner sig på samma plats som han gjorde, med samma dröm om att hitta något avgörande, gör hennes sökande mer känslosamt. Jag tycker att parallellen mellan Maris arv och Havens arv är ett starkt grepp, båda är bundna till havet.

Boken beskriver Förbannelsen i Amalfi som en myt som påstås vila över havet vid Amalfikusten, där otaliga skepp har gått under. Området blir en perfekt fond för legender och mysterier, där havets faror och sägner om streghe skapar en spännande och magisk stämning. Här möts verklighet och myt. På 1820-talet förliste många skepp i farvattnen kring Li Galli-öarna och Amalfikusten. Vissa trodde att det berodde på farliga strömmar och förrädiska vatten medan andra såg det som ett tecken på en förbannelse. Sarah använder verkliga platser och historiska skeppsvrak som inspiration vilket ger berättelsen en känsla av historisk autenticitet, samtidigt som magiska element och folksägner skapar en förtrollande stämning.

Jag gillar också hur relationerna vävs in, både i dåtid och nutid. Mari förväntas gifta sig med Corso men hennes hjärta tillhör någon annan. Haven samarbetar med Mal, dykledaren och vännen och bär på minnena av sin pappa. Maris mamma försvann och Haven saknar sin pappa som dog. Genom dessa relationer förstärks känslan av att det förflutna hela tiden speglas i nuet.

För mig blir Förbannelsen i Amalfi extra tilltalande eftersom jag själv har erfarenhet av dykning. Som assisterande dykinstruktör känner jag igen känslan av att vilja upptäcka nya saker under ytan, den där blandningen av nyfikenhet, spänning och respekt för havet. Även om jag inte dyker aktivt längre är det något mystiskt, fridfullt och nästan magiskt med dykning och Sarah fångar den känslan på ett sätt som gör att jag verkligen kan leva mig in i Havens upplevelser. Samtidigt kan jag också känna igen mig i Maris upplevelser under vattnet, trots att de lever i helt olika tider delar de samma nyfikenhet, respekt och känsla av havets krafter. Både Haven och Mari upplever havet som något mystiskt, spännande och nästan magiskt, precis som jag känner när jag dyker.

För mig blir romanen en berättelse om arv, myter och kvinnlig styrka men också om havets lockelse och faror. Genom att knyta ihop streghe, skeppsvrak och Positanos dramatiska kust skapar Sarah en röd tråd som binder dåtid och nutid samman på ett skickligt sätt. Jag har läst alla hennes böcker och efter Förbannelsen i Amalfi är jag än mer övertygad om att varje ny titel från Sarah kommer att vara en upplevelse värd att dyka in i.

Den försvunna boken av Brianna Labuskes

Den försvunna boken av Brianna Labuskes är utgiven av HarperCollins Nordic. Läsaren får följa tre kvinnor kring andra världskriget i boken: Annelise (1937–1939), den modiga unga kvinnan som är medlem i Edelweisspiraterna, en grupp som började med friluftsaktiviteter men utvecklades till en motståndsorganisation mot regimen i Nazityskland. Annelises syster Christina möter vi även år 1943. Hon är den plikttrogna flickan som går med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, och som ständigt för hätska diskussioner med sin syster. Emmy är bibliotekarie och skickas till Tyskland efter kriget för att hantera litteratur som nazisterna stulit. Det här är så mycket mer än en historisk roman. Jag lärde mig mycket nytt och värdefullt om andra världskriget men det är framför allt relationerna och människorna i berättelsen som berör och tar andan ur mig.Tack för boken, Brianna och HarperCollins Nordic!

Läsaren får följa tre kvinnor kring andra världskriget i boken: Annelise (1937–1939), den modiga unga kvinnan som är medlem i Edelweisspiraterna, en grupp som började med friluftsaktiviteter men utvecklades till en motståndsorganisation mot regimen i Nazityskland. De delade ut flygblad, saboterade nazisternas bilar genom att blanda socker i bensinen och skrev om texterna i patriotiska sånger till protestsånger. Annelises syster Christina möter vi åren 1937-1939 men även år 1943. Hon är den plikttrogna flickan som går med i BDM, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, och som ständigt för hätska diskussioner med sin syster. Hennes lojalitet till BDM påverkar Annelise på fler sätt än ett, särskilt genom försöken att få systern att göra samma val. Emmy är bibliotekarie och skickas till Tyskland efter kriget för att hantera litteratur som nazisterna stulit. Hon ser hur nazisternas kontroll över böcker också innebar kontroll över vilka berättelser som fick leva vidare och vilka som utplånades.

Brianna Labuskes är en amerikansk författare och före detta journalist, verksam inom genrerna historisk skönlitteratur och psykologisk thriller. Hon började sin karriär inom journalistik i Washington D.C., där hon bland annat bevakade politiska frågor och har tidigare publicerat romantiska berättelser. Numera bor hon i Pennsylvania tillsammans med sin hund Jinx och hon har varit framgångsrik på flera topplistor, inklusive USA Today, Wall Street Journal, Washington Post och Amazon Charts.

Brianna har gett ut över ett dussin romaner. Bland hennes mest populära verk finns The Librarian of Burned Books (svensk utgåva: De förbjudna böckernas bibliotekarie, 2024) och den kan du läsa om här i Bokluckan. Hon har en egen författarwebbplats där hon presenterar sig själv och sina böcker samt delar nyheter med sina läsare.

Det här är så mycket mer än en historisk roman. Jag lärde mig mycket nytt och värdefullt om andra världskriget men det är framför allt relationerna och människorna i berättelsen som berör och tar andan ur mig.

När Emmy i sin efterkrigsverklighet hittar en dedikation i en bok och spåren leder henne till systrarna Annelise och Christina vävs en historia fram om två unga kvinnor som, trots sin yttre likhet, gör helt olika val. Det är ett återkommande tema i boken: hur människors inre kompasser påverkas av tidens tryck och hur svårt det kan vara att navigera rätt när hela världen är i gungning. Annelise vågar säga ifrån och ansluter sig till Edelweisspiraterna. Christina söker trygghet i lojalitet och följer BDM. Deras val är olika, men ingen av dem är ensidigt god eller ond, de är bara unga människor i en svår tid.

Jag tycker mycket om hur Brianna låter dessa perspektiv samexistera, utan att döma. Genom Emmy, som skickas till Tyskland för att hantera den stulna litteraturen, ser vi krigets efterdyningar på ett nytt sätt. Hennes blick är eftertänksam. Hon hatar det nazisterna gjorde men hon ser också misären, hur kriget förstört människor, kroppsligt och själsligt. Det är något mycket mänskligt i det, att kunna se både lidandet och komplexiteten.

Jag följde Emmy och major Wesley Arnold, en historiespecialist som tar emot henne i Tyskland, med nyfikenhet och trivdes i deras närvaro. Deras belästa samtal, citat från klassiska författare och reflektioner över kulturens kraft gav berättelsen ytterligare djup. Det blev inte bara informativt utan också berörande, jag fastnade särskilt för hur de resonerade kring minne, skuld och möjligheten till försoning.

I ett Tyskland som senare ligger i ruiner och där Nürnbergrättegången hålls efter kriget framstår även tidigare små protester, som Rosenstrasse-demonstrationen 1943, som tydliga ljusglimtar. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare men blev djupt berörd. Det är just sådana ögonblick, där historien visar motstånd, mod och gråzoner, som gör Briannas berättelser så viktiga.

Det finns ett ögonblick i boken som fick mig att le, när Emmy i förbifarten möter Viv, en av huvudpersonerna från De förbjudna böckernas bibliotekarie. En liten blinkning till oss som läst den tidigare romanen och en påminnelse om att berättelser och karaktärer lever vidare i varandras världar. Jag skrev då att Brianna skildrar hur vi människor ibland aningslöst följer massan utan att tänka själva, det gäller fortfarande här och det är en lika viktig påminnelse i dag.

För mycket i boken känns igen i dagens debattklimat. Frågor om sanning, propaganda, civilkurage och att våga stå upp mot orättvisor. Kan man älska sitt land och samtidigt hata vad som sker i det? Kan man förlåta och vad krävs för att gå vidare?

Det här är en roman som både belyser historiska skeenden och väcker viktiga frågor om vår samtid. Jag vill läsa mer av Brianna Labuskes för hon skriver på ett sätt som både engagerar, undervisar och berör. Det är litteratur som stannar kvar länge efter sista sidan.

Mjölkharen av Tina Norin

Mjölkharen av Tina Norin är utgiven av Piratförlaget. Boken är Tinas debutroman. Vendela och Johan är tvillingar och barnbarn till den berömda konstnären Astrid Sterner. När tvillingarnas mamma Kerstin flyttar till ett äldreboende börjar de städa ur sitt barndomshem Villa Cordelia. Då hittar de en dagbok, brev och dokument som kastar ett nytt sken över deras släkthistoria. En utställning om Astrid och hennes konst ska snart invigas men Johan intresserar sig mest för tavlan Mjölkharen som stals från Göteborgs konstmuseum 1978. Handlingen pendlar mellan nutid, 1970-talet och början av 1900-talet, i Göteborg men framförallt i Paris konstnärskvarter. Åh, vad jag älskade den här boken! Språket, karaktärerna, miljöerna och släkthistorien gjorde att jag inte kunde sluta läsa men jag ville inte läsa ut boken och lämna den bubbla jag kände att jag befann mig i. Tack för boken, Tina och Piratförlaget!

Vendela och Johan är tvillingar och barnbarn till den berömda konstnären Astrid Sterner. Vendela är nyligen skild och måste nu navigera ett nytt liv med eget boende och ansvar för sin ekonomi. Johan drömmer om att skriva men har fastnat i lärarjobbet och en vardag som inte riktigt lämnar plats för kreativiteten. När tvillingarnas mamma Kerstin flyttar till ett äldreboende börjar de städa ur sitt barndomshem Villa Cordelia. Då hittar de en dagbok, brev och dokument som kastar ett nytt sken över deras släkthistoria. Vendela bor i huset efter skilsmässan eftersom hon inte har något annat boende och ju mer tiden går desto mindre vill hon sälja. Johan, däremot, vill sälja för att få pengar, vilket skapar en spänning mellan dem. En utställning om Astrid och hennes konst ska snart invigas men Johan intresserar sig mest för tavlan Mjölkharen som stals från Göteborgs konstmuseum 1978. Nu har han äntligen hittat det ämne som kan få honom att börja skriva på riktigt. Handlingen pendlar mellan nutid, 1970-talet och början av 1900-talet, i Göteborg men framförallt i Paris konstnärskvarter.

Tina är kommunikatör och arbetar som pressekreterare. Hon bor i Sävedalen utanför Göteborg och när hon inte skriver tycker hon om att segla längs Västkusten eller vandra i skogen. Under pandemin fick hon tid att förverkliga en gammal idé, en roman inspirerad av konst, familjehemligheter och en konstkupp hon bevittnade som barn. Resultatet blev Mjölkharen, hennes debutroman.

Åh, vad jag älskade den här boken! Språket, karaktärerna, miljöerna och släkthistorien gjorde att jag inte kunde sluta läsa men jag ville heller inte läsa ut boken och lämna den bubbla jag kände att jag befann mig i. Jag försöker själv förstå varför den grep tag i mig så starkt. Det är något med hur språket flyter, enkelt men aldrig platt, tvärtom målande och stämningsfullt. Jag känner mig hemma i berättelsen, samtidigt som den utmanar mig.

Karaktärerna känns levande. Tvillingarna Vendela och Johan har vuxit upp i skuggan av en mamma som drack för mycket och nu står de mitt i sina egna livskriser. Men deras mamma, Kerstin, bar också på en egen skugga, hon växte upp i skuggan av sin mamma Astrids starka konstnärskap. Det gör att två generationer har formats av Astrids närvaro och frånvaro på olika sätt. Det är en berättelse om hur mönster går i arv, om tystnad, krav och ouppfyllda förväntningar som lever vidare genom familjen, även när ingen längre talar om dem. Vendela, nyligen skild efter ett liv som lyxhustru, tvingas börja om, ta ansvar, hitta ett jobb, hantera vardagsekonomi. Det skildras med både värme och realism. Johan, med sina författardrömmar som stannat vid tanken, är skör men får nytt liv i jakten på den stulna tavlan. Deras relation är inte problemfri, men fylld av omsorg och ett outtalat band.

Jag fäste mig också vid Viola, Astrids vän, så begåvad, men fast i kroppens och samhällets begränsningar. De reste till Paris tillsammans och levde där sida vid sida i konstnärskvarteren, delade drömmar och vardag. Det gör deras relation ännu starkare och mer sårbar. Hennes försiktighet, längtan och kamp berör mig. Och det är just detta jag tycker så mycket om, hur Tina låter oss följa människors sårbarhet, drivkrafter och drömmar i olika tider. Hon påminner oss om att det som formar oss, skam, hemligheter, längtan, svek, är tidlöst. Homosexualitet i början av 1900-talet, särskilt i konstnärskretsar, rymde både frihet och fördömande. Att älska ”fel” person kunde förstöra liv, samtidigt som det i konsten fick blomma i det dolda.

Mjölkharen visar att vissa saker aldrig riktigt förändras. Vi kämpar fortfarande med att vara oss själva, att förstå våra rötter, att bära både det vi själva har gjort och det vi ärvt. Det är kanske just det som gör att jag inte vill lämna boken, den känns både historisk och djupt mänsklig.

Mjölkharen är en roman som stannar kvar. Den grep tag i mig genom språket, karaktärerna och de många lager av berättelse som flätas samman. Jag älskade att få vistas i förra sekelskiftets Paris, mitt bland ruffliga ateljéer, cigarettrök, blyertsskissade drömmar och färgstänkta relationer. Ja, jag vet att det är en romantisering men jag kan inte hjälpa att jag älskar att befinna mig just där. Det är något med konstens frihet och livets skörhet som gör den tiden så lockande.

Tina lyckas skriva fram både en stark känsla av plats och en berättelse som rör sig mellan generationer där det förflutna kastar långa skuggor in i nuet. Det är sorgligt, vackert, gripande och alldeles omöjligt att lägga ifrån sig.

Skymning över Paris av Pam Jenoff

Skymning över Paris av Pam Jenoff är utgiven av HarperCollins Nordic. Louise är gift, har två barn och bor i London. Under andra världskriget reste hon med Röda Korset till Frankrike och Tyskland för att hjälpa till och leverera matpaket till krigsfångar. När hon 1953 packar upp en låda i en second hand-butik där hon arbetar, hittar hon ett halsband som hon känner igen från krigstiden. Hon bestämmer sig för att ta reda på historien bakom smycket och ledtrådarna för henne till Paris. Med hjälp av sin före detta chef på Röda Korset, Ian, går hon vidare i sina efterforskningar. Tiden vid krigets slut och nutid, 1953, vävs samman. Boken är inspirerad av sanna berättelser. Det här är en vacker, sorglig och finstämd roman där krigets fasor och efterkrigstidens svårigheter skildras varsamt och insiktsfullt. Tack för boken HarperCollins Nordic!

Louise är gift, har två barn och bor i London. Hon arbetar extra i en second hand-butik. Under andra världskriget reste hon med Röda Korset till Frankrike och Tyskland för att hjälpa till och leverera matpaket till krigsfångar. På resan träffade hon Franny, en färgstark sångerska som uppträdde i lägren. När Louise 1953 packar upp en låda i second hand-butiken där hon arbetar, hittar hon ett halsband som hon känner igen från krigstiden. Hon är övertygad om att det är exakt samma halsband som hon såg under sin tid i Tyskland. Eftersom halsbandet är starkt förknippat med vännen Franny bestämmer hon sig för att ta reda på historien bakom smycket. Ledtrådarna för henne till Paris dit hon åker ensam. Med hjälp av sin före detta chef på Röda Korset, Ian, går hon vidare i sina efterforskningar. Tiden vid krigets slut och nutid, 1953, vävs samman.

Pam Jenoff är jurist i grunden och har arbetat både på Pentagon och som diplomat i Kraków. Det var under åren i Polen som hennes intresse för andra världskriget väcktes på allvar, ett intresse som senare blev grunden för hennes författarskap. Efter 11 september bytte hon bana och började skriva. Sedan dess har hennes historiska romaner, ofta med starka kvinnliga huvudpersoner och inspiration från verkliga händelser, nått läsare världen över. Skymning över Paris är också inspirerad av sanna berättelser. Bland hennes mest kända titlar finns Cirkusflickan, Paris försvunna döttrar, Kvinnan med stjärnan och Kodnamn Safir. Hennes böcker väver samman fakta och fiktion med en varm, eftertänksam ton. Du kan läsa om Kodnamn Safir här i Bokluckan.

Det här är en vacker, sorglig och finstämd roman där krigets fasor och efterkrigstidens svårigheter skildras varsamt och insiktsfullt. Det är en berättelse som dröjer sig kvar, mycket tack vare de starka karaktärerna.

Jag tyckte om många av personerna i boken men särskilt Louise gjorde intryck. Genom henne förstår jag som läsare hur svårt det var att försöka navigera i en vardag efter kriget. Hon har varit hjälparbetare under kriget, burit ansvar och gjort skillnad och nu befinner hon sig plötsligt i ett stillsamt liv som hemmafru med två barn och en man som jobbar mycket. Det är lätt att känna med hennes inre konflikt. Sökandet efter historien om halsbandet blir hennes sätt att hitta tillbaka till sig själv men det sker med en gnagande känsla av skuld och otillräcklighet.

Även Helaine lämnar ett stort avtryck. Hon är en karaktär som växer, från att ha betraktats som svag och skyddad i sitt hem, till att visa en inre styrka när hon tvingas kämpa för sin kärlek och sin överlevnad i krigets skugga. Hennes öde griper tag och dröjer sig kvar i tankarna.

Jag tycker också om alla detaljer Pam väver in, det som ger berättelsen liv och autenticitet. Kläder, företeelser, miljöer, allt känns genomtänkt och tidstypiskt utan att ta över. Det gör det förflutna levande och påminner oss om att det formar nuet mer än vi tror.

Silverslottet av Åsa Hallengård

Silverslottet av Åsa Hallengård är utgiven av Historiska Media. I handlingen skildras två parallella tidsplan, Tjeckoslovakien kring andra världskriget och Helsingborg på 1990-talet. Cermaka och delar av hennes familj tvingas fly från nazisterna i Tjeckoslovakien och de hamnar i Sverige. De tillhör en aristokratisk familj och de lämnar ett slott och en bekväm tillvaro bakom sig. I Sverige hamnar de i ett miljonprojektsområde i Helsingborg. Cermaka flyr verkligheten och finner tröst när hon spelar klarinett. De två tidsplanen binds gradvis samman där Cermakas son Franz blir en brygga mellan dåtid och nutid. Hela tiden jag läste befann jag mig i en bubbla som jag inte ville lämna. Att återvända till verkligheten efteråt kändes som att vakna ur en dröm, allt utanför bokens värld verkade plötsligt lite blekare. Tack för boken Åsa och Historiska Media!

I handlingen skildras två parallella tidsplan, Tjeckoslovakien kring andra världskriget och Helsingborg på 1990-talet. Cermaka och delar av hennes familj tvingas fly från nazisterna i Tjeckoslovakien och de hamnar i Sverige. Hon är bara ett barn och hon har svårt att förstå vad som händer när de lämnar landet i ett hölass. De tillhör en aristokratisk familj och de lämnar ett slott och en bekväm tillvaro bakom sig. Slottet har varit ett kulturcentrum under många år och familjen värdesätter olika konstuttryck. I Sverige hamnar de i ett miljonprojektsområde i Helsingborg. Tillvaron förändras drastiskt och det nya landet att svårt att förstå. Cermaka flyr verkligheten och finner tröst när hon spelar klarinett. De två tidsplanen binds gradvis samman där Cermakas son Franz blir en brygga mellan dåtid och nutid.

Åsa är lärare och författare. Hon är uppvuxen på en gård utanför Ängelholm. Nu bor hon i Landskrona och pendlar med cykel till sitt arbete som lärare i svenska och religion i Helsingborg. Under dessa cykelturer får hon ofta inspiration till sina manusidéer. Musik är en annan viktig del av hennes liv och hon spelar gärna saxofon när tillfälle ges. Hon har bland annat skrivit feelgoodserien Antikkursen som utspelar sig i Landskrona. Hon har också skrivit boken Simma i vinterskog och Om så bara för idag som du kan läsa om här i Bokluckan.

Hela tiden jag läste Silverslottet befann jag mig i en bubbla som jag inte ville lämna, en bubbla fylld av dofter, färger och minnen från dåtidens Tjeckoslovakien, där miljöerna både ute och inne kändes levande och magiska. Samtidigt berördes jag av skildringarna från Sverige där kontrasterna var påtagliga: ett liv i fattigdom men med stolthet, där familjen höll fast vid sina rötter och bar med sig minnet av hemlandet som en skatt i vardagen.

Att återvända till verkligheten efter att ha läst ut boken kändes som att vakna ur en dröm, allt utanför bokens värld verkade plötsligt lite blekare. Jag saknade karaktärerna, särskilt Cermaka med sitt rika och omväxlande liv, som bar både sorg och styrka. Men även Franz stannade kvar hos mig, pojken utan rötter, som växte upp i skuggan av familjens längtan tillbaka. Det gjorde ont att läsa om hur han blev retad och slagen när han försökte berätta om sitt arv, kallad ’baronen’ med hån i rösten.

Jag bär med mig berättelsen och tankarna den väckte: hur aktuella de känns trots att de utspelar sig i en annan tid; krig, sorg, saknad, utsatthet, identitet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Allt det och mycket mer berörde mig starkt. Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker där jag får fortsätta att följa karaktärerna, jag är inte redo att släppa taget om dem än.