Eksjömorden av Cilla Ingeborg

Ingeborg Rosén utbildade sig till polis men valde sedan att stanna hemma med barnen under många år. Det är ett val hon inte ångrar. Nu är barnen utflugna och hon återvänder som kriminalpolis. Hon och hennes man Sven driver bondgården Granshester utanför Eksjö. Sven får numera sköta djuren och arbetet på gården själv vilket Ingeborgs svärmor inte tycker om. Under midsommarhelgen blir ägaren till granngården ihjälslagen. Mordet är brutalt och många är upprörda i bygden. Överraskande får Ingeborg ansvaret för utredningen. Alla uppskattar inte att hon är tillbaka på polishuset och utredningen har flera frågetecken som behöver rätas ut.

Cilla Ingeborg, även känd som Cecilia Andersson, är uppvuxen i Lönneberga och har i dag sin vardag förlagd mellan Eksjö och Västervik. Hon har en bakgrund inom ekonomi och har arbetat som redovisningskonsult under många år.

Cilla Ingeborg debuterade 2021 med I vikens mörker, den första delen i Västerviksserien, där spänning och mänskliga dilemman vävs samman i en svensk småstadsmiljö. Där viken slutar är den fjärde och avslutande delen i Västerviksserien, du kan läsa om boken här i Bokluckan. Romanen Skotten på Malmöarna är en fristående berättelse med koppling till Västerviksserien där handlingen flyttas ut i Tjusts skärgård och en tidigare bifigur får större utrymme. Även denna bok finns recenserad här i Bokluckan. Du kan även läsa om Klenvirke i Bokluckan, det är den första delen i serien Smålandsgruppen. Eksjömorden är den första delen i den nya deckarserien Höglandet. Mordfallen i serien är inspirerade av verkliga småländska rättsfall.

Utöver skrivandet driver Cecilia företaget Sandebo, med fokus på storytelling och marknadsföring. Hon är en av personerna bakom podden Skriverier med Malin och Cilla där skrivprocessen, kreativitet och författarlivets utmaningar står i centrum.

Det är uppfriskande med en äldre kvinnlig polis som huvudkaraktär i Eksjömorden och jag tycker om att Ingeborg inte kommer tillbaka till yrket som en självklar och självsäker polis. Osäkerheten efter det långa uppehållet blir i stället en del av hennes arbete och hon får också känna av att alla inte ser positivt på hennes återkomst. När en kollega hånfullt kallar henne bondmora blir det tydligt att hon behöver bevisa att hon fortfarande hör hemma i polisyrket. Samtidigt tycker jag om att hon inte låter sig definieras av andras uppfattningar om henne.

Kontrasten mellan det brutala mordet och den utlämnande Smålandsidyllen gör handlingen extra krypande. Miljön för tankarna till den bild av Småland som många av oss har fått genom Astrid Lindgrens berättelser. Gårdar, skog och avstånd mellan grannarna förknippas med något tryggt och välbekant men här får samma miljö en annan betydelse. När något så brutalt händer på en plats där det är långt till närmaste granne och få människor rör sig blir känslan av utsatthet stark. Jag tycker att det är just den kontrasten som gör mordet ännu mer obehagligt.

Polisarbetet är otroligt spännande och jag tycker om att Ingeborgs osäkerhet får finnas med även där. Det blir en extra dimension i utredningen eftersom frågan inte bara handlar om vem som har begått mordet utan också om hur Ingeborg ska hitta tillbaka till sin yrkesroll. När utredningen till slut knyts samman med något personligt blir berättelsen också mer nära. Det gör finalen både berörande och ömmande utan att det känns påklistrat.

Parallellt med polisarbete och mordutredning finns Ingeborgs och Svens liv på gården. Deras funderingar kring gårdens framtid väcker tankar om det arv som finns i många familjer där en gård har gått från generation till generation. Vad händer när nästa generation inte vill ta över? Det är ett svårt dilemma när det som förväntas också innebär ett liv med mycket arbete och små möjligheter att vara ledig. Jag tycker om att den frågan får finnas med utan att det blir en enkel diskussion om rätt eller fel.

Ingeborgs svärmor är en person som jag har lite svårt för men samtidigt kan jag förstå varför hon är som hon är. Hon blir som en liten irriterande mygga som surrar i bakgrunden och gör sig påmind med jämna mellanrum. Jag behöver inte tycka om henne för att förstå henne och det tycker jag är en styrka hos karaktären.

Det finns också något i det personliga slutet som jag tycker särskilt mycket om. Jag vill inte säga för mycket eftersom det skulle förstöra en viktig del av läsningen men tankarna kring förutsättningar, arv och miljö stannar kvar hos mig. Hur lätt är det egentligen att påverkas av fel krafter när man är ung och hur mycket av det som händer senare i livet går att förstå utifrån det man har med sig?

Bland Ingeborgs kollegor fastnar jag särskilt för Ludvig och Sara. Ludvig är dryg och osympatisk men Ingeborg ser ändå att han ibland har kvaliteter i sitt arbete. Sara är hans motsats, en energisk och framåt person som vågar säga sådant som andra tänker men inte säger. Hon är lätt att tycka om men samtidigt svår att riktigt få grepp om. Jag ser fram emot att få lära känna dem alla tre bättre i nästa del.